Ukraina: Tio mördade i rysk bombning mot Charkivs rusnignstrafik

Det ryska imperiet var ett strikt elitsamhälle med tsaren, adeln och en stor livegen befolkning. Även om det fanns härskare som tidvis försökte modernisera var det ett statiskt samhälle där eliten snarstucket bevakade sina intressen. Adeln var mycket angelägen om att behålla makten över de livegna och en konservativ ortodox imperialistisk ideologi växte fram under 1800-talet. Dostojevskijs vision om ett heligt Ryssland med en messiansk roll för att rädda ett Europa i förfall är ett uttryck för detta.

Precis som överallt i Europa var många unga trötta på det gamla och inkrökta och ville se ett nytt friare samhälle. Narodnik-rörelsen var en del av detta, anarkister och kommunister andra. En särskild rysk rörelse blev nihilisterna. Det är egentligen fel att kalla dem en rörelse när de inte på något vis var organiserade, det mer handlar om en mentalitet. I Dostojevskijs böcker ses ofta utländska idéer som något farligt, men nihilismen ses som det mest hotfulla eller ondskefulla. Själva temat i “Brott och Straff” handlar om kampen mellan det goda kristna och den till fördärv ledande nihilismen. Nihilismen innehåller bara uppgivenhet, tomhet, och egenintresse, något som stod i stark kontrast till Rysslands heliga mission. Det är ju knappast förvånande att en sådan mentalitet växer fram i ett samhälle där makten alltid ligger hos någon ovanför, där godtyckligheten härskar istället för rättsstaten, där initiativ ses som något hotfullt och där maktens lynniga järnnäve alltid är redo, från tsaren ned till den livegne familjefadern. Systemet var riggat från rot till topp, hade så varit i eviga tider och eliten skulle aldrig släppa sina privilegier. Vad man gör har ingen betydelse.

Jag brukar läsa den regimkritiska Moscow Times och häromdagen togs en anonym text in skriven av en skribent inne i Ryssland. Jag ska försöka återgå texten kortfattat. Texten handlar om att Ukraina håller på att förlora sitt moraliska övertag i kriget då raffinaderier och Wildberrieslager bombas. Kriget drabbar nu civila ryssar som har använt sig av Wildberries både som säljare och köpare. Regimen har distanserat sig och menar att dessa förluster inte är deras ansvar, det är upp till företag och försäkringsbolag att sköta. Allmänheteten kritiserar inte regimen för de förstörda företagen utan beskyller Wildberries för att inte hålla sina åtaganden. Skribenten menar att en del drabbade företagare tyst önskar att Putin skulle dö så att det kan bli fred men de kommer inte att protestera. Skribenten tror också att bombningarna leder till att inte bara apolitiska ryssar vänder sig mot Ukraina, utan också att antikrigs-ryssar gör det. När Ukraina bombar raffinaderier och Wildberrieslager gör de samma sak som Kreml gör när de bombar i Ukraina. Skribenten jämför med hur bombningar under andra världskriget inte fick befolkningarna att kräva omedeldbar fred. Resultatet blir att Kyiv har förlorat sitt moraliska övertag när civila ryssar drabbas, även antikrigs-ryssarna anser att båda sidor är korrumperade att ingen sida längre har rätten på sin sida, de är lika goda kålsupare. Putin är en diktator och Zelensky är en clown, och ryssarna knyter näven i fickan, förbannar dem båda. Men de gör inget för de kan inget göra. https://www.themoscowtimes.com/2026/08/06/ukraine-cant-bomb-russians-into-opposing-putin-a9343%2032

Den insända texten är provocerande men sannolikt mycket representativ för vad många ryssar tycker. Den är resultatet av en kultur som står mellan idén om ett heligt messianskt Ryssland och att ingenting har någon betydelse.

Vi känner ju alla till problemen med idén om ett heligt ryskt imperium. Det är en gammal idé som såväl tsarer som kommunister och Putin har anammat. En ideologi smyckad med guld och prål, och en illusorisk kollektiv offervilja välsignad av patriarken. En ideologi som bygger på rysk överhöghet är ett hot mot alla grannar och mot alla vänner av frihet. Men jag undrar om inte den andra mentalitetspolen – nihilismen är ännu mer problematisk. Imperialismen är förutsägbar, vi vet dess grunder och vi vet vart den vill. Medan nihilismen är en mentalitet där ingenting har något värde, där bara egenintresset är en konstant. Den svage vänder sig i sin uppgivenhet till vodkan, den förslagne ser istället möjligheterna. När man anser att alla är lika goda kålsupare kan man ställa sig under tsarer, bolsjeviker, kapitalister, na.z.ister, salafister, demokrater – ja vem som helst. Tankarna bakom är oväsentliga. Det enda som har någon betydelse är att man klarar sig själv och gärna kan tjäna en hacka. “Den som inte berikar sig får skylla sig själv” lär Putin ha sagt till klättrare inom systemet. Denna inställning är själva fundamentet för Putins Ryssland, imperialismen hålls uppe av nihilismen. Ryssarna knyter näven i fickan och säger att “det finns inget vi kan göra, och förresten är alla lika goda kålsupare”. Det är precis så Putin vill ha det, så kan imperiet växa. Men den göder också korruption, våld och godtycke, vilket bara eliten tjänar på.

Om vi vill se ett annat Ryssland i framtiden behöver ryssarna göra sig av med båda dessa mentaliteter. Ryssarna behöver för det första förmågan att tro på något, och för det andra behöver de en sak att tro på som inte är ett hot mot alla andra.