1 676 höghus i Kyjiv fortfarande utan värme – stora strömavbrott i Ryssland

Avsnitt 108. Historierevisionismens andra intåg I världspolitiken. När lögnen blir viljans och maktens kompass. När anti-intellektualism sadlar populismens springare – var sker nästa strid?
En betraktelse över förståndets kapitulation i Vita Huset.

-0-0-0-

En härskare, omgiven varje dag av all prakt och alla hovmän nickande, av imponerade besökare, av många undersåtar, drömde en natt om saknad, något fattades. Redan fullkomlig, drömde han, men ändå inte, jag saknar evig ära.

En vessla sprang över divanen, försvann och vid fotänden reste sig en gåtfull gestalt som sade: ”Vad fattas dig?” Fursten svarade: ”Ryktbarheten, alltings tillrättaställare, knäfallande prisare”.

Gestalten tvekade, ett svårt fall av hybris, men en vinnande sökande. Han sade: ”Din själ har du redan sålt mig, din världsbild ingår däri, du har av mig fått rikligt tillbaka. Men evig ryktbarhet och berömmelse ser jag svårt att realisera.”

”Vad är priset? Jag är kapitaliserad.” – Skuggan var på väg att lämna, vände sig om och sade: ”Restposten, det som du inte ännu inte fullt äger, och som jag ännu inte helt kunnat tillägna dig”.

Fursten blev rasande: ”Vad är det jag inte äger, som jag inte skulle kunna tillskansa mig, som inte skulle kunna bli mitt?” Gestalten vände sig tillbaka, framträdde nu tydligare och sade: ”Lögnen, där är du fortfarande avancerad amatör, ryktbarheten uppstår bara om du avsvär dig sanningen helt och hållet, så eftermälet blir ditt önskade öde”.

”Vilka är terms of trade?” – “Du har själv skapat erbjudandet, din Atlaskota ska inte längre behöva bära något huvud”. – ”Är det allt? Deal.”

-0-0-0-

För att nu ta sakerna i dess rätta ordning – sagoberättandet och fabeln är en underförsörjd genre här på Cornu, all heder åt HMS Repulse som injicerar någon slags hoppfullhet bortom tragiken, det klarar inte jag inte av just nu. Pluraliteten i inläggen här är berikande, och det bör kanske må vara så, därav ytterligare ett våghalsigt försök.

Åtskilliga här har någon bekantskap, negligerad, förströdd eller nyfiken, med mina inlägg, inte sällan med en kåserande inledande anekdot, och sen någon generalisering av något historiskt eller annat inträffat fenomen, mer eller mindre löst kopplat till ingressen, en observation belysande en mer vidsträckt företeelse. Det är inte en stilmässig krumbukt, det är en notis eller erfarenhet som anknyter till temats dåtid och samtid.

-0-0-0-

Den andra i ordningen –om sakernas rätta tillstånd – för att nu inte missleda några undrande, är att jag, vilket undervägs torde framkommit, inte alls är historiker, möjligen uppsnappande något av historisk metod, historiskt stoff och källvärdering inom några andra akademiska discipliner. Inte desto mindre är betraktelser över gången tid betydelsebärande i nuet. Och jag har tidigare bett om tillgift för den pretentiösa huvudrubriken, det behövs inte mer.

-0-0-0-

Det sägs ofta att historien skrivs av segraren. Ja, temporärt, för segrar är tillfälliga, få segerberättelser har räckt längre än 100 år, som den kommunistiska totalitarismens seger över tsartotalitarismens i Ryssland. Så, poff, återuppstår den igen efter 10 års inkubationstid. Men, under mellantiden hann historien skrivas om, när arkiven öppnades.

En annan invinkling, än segrarens av historien, är historierevisionismen. Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Självfallet är det så att historiker inom sin vetenskapliga disciplin har som uppdrag, rätt och plikt att granska, komplettera och revidera kunskapskapitalet alltefter att nya källor, arkiv och tolkningar kommer fram, annars skulle ämnet sakna legitimitet.

Motsatsen är politisk historierevisionism som dikteras av att någon historiker eller annan med andra bevekelsegrunder än vetenskaplighet lånar sig till att företräda en historieförnekelse. Ett i Sverige på 1990-talet uppmärksammat exempel var den hit återkommande franske historikern Robert Faurisson som flagrant förnekade att förintelsen hade ägt rum. Motsvarande avseende den turkiska folkutrotningen av armenier 1914-15 klingar fortfarande i turkisk historieskrivning. Exemplen är otaliga. Putins Ryssland refabricerar oupphörligt sen hans entré.

-0-0-0-

Vi har nu nyligen sett en av världshistoriens största teaterföreställningar i realtid av politisk historierevision, Trump i Davos. Redan efter några timmar var en verifikationssite ute med 28 oriktigheter av vad han sa, jag har inte orkat med att följa upp, SVT i Sverige har klarat av att granska tre.

Jag tar här bara upp en, en lögn om ett välkänt historiskt faktum. Efter 11 september 2001 aktualiserade George Bush § 5 i NATO-stadgan, åberopar terrorangrepp. Och börjar nysta i alla terrorkällor, långt utanför NATO:s geografiska försvarsområde. NATO-länder ställer upp, och också andra länder utanför NATO, ingen alls behöver hörsamma kallelsen, men gör det för att man är likasinnad, däribland Sverige, och lyder hundvisslan.

Och så står Trump upp i Davos, inför mångtalig publik och inför alla världens kameror och säger att ingen bad de tillskyndande trupperna att åka dit. Och de som ändå gjorde det stannade tryggt långt bakom fronten. I samma stund som detta sagts vann Danmark försvaret av Grönland, Danmark räknade i förhållande till sin befolkning lika många stupade i Afghanistan som USA. Rutte fick vid det efterkommande mötet med Trump antagligen anledning att säga att terrorbekämpning är en fortsatt en NATO-gemensam angelägenhet, men att den inte vinner på att förneka gjorda gemensamhetsinsatser, som i Afghanistan, i Irak, i Libyen och på Balkan.

-0-0-0-

Trump inte bara ljuger, han skymfar. I det närmaste alla. Keir Starmer i London kan inte undgå att skvätta på gåsen med att förklara de brittiska förlustsiffrorna i Afghanistan.

-0-0-0-

Det brukar sägas att i krig är sanningen det första offret. Det var antagligen sant förr, information silades till propaganda. Är det sant nu? Inte på samma sätt, sanningar läcker förbi osanningarnas välde. Men, inget NATO-land är nu i deklarerat krig, sanningen inte ifrågasatt, men motsatsen till sanningen är ändå på estraden i Davos, serverad osminkad.

Politisk historierevisionism i dess prydno. Existerar någon inhemsk lögndetektor i USA? Är oppositionen kastrerad eller bara generad? Var är universitet och journalistik som granskar verklighet och fakta? Eller har USA avsvurit sig sin tidiga och samtida historia? Den framtida?

-0-0-0-

Atlas i den grekiska mytologin var en titan som stred mot guden Zeus och förlorade. Som straff fick han bära himlavalvet på sin nacke. Liknelsen återupptas i USA:s Nationella Säkerhetsstrategi 2025 där då USA avsvär sig att vara världspolis enlig gamla doktrinen Pax Americana: “Dagarna då USA stöttade upp hela världsordningen likt Atlas är över”.

Må det då bli så. Atlaskotan försvann redan i inledningen av denna drapa.

-0-0-0-

Men, ……vänta nu här, vad är det säkerhetsstrategin säger? Har USA burit upp världsordningen, och i så fall vilken världsordning? Och vilken ”hela världsordningen”? Inte den som bärs upp av FN-systemet där USA sen lång tid snarast saboterat den något ömtåliga struktur som FN konstituerar. Vi har sett amerikanskt avhopp från en räcka humanitärt orienterade program och som flagrant nog sen snart ett decennium satt World Trade Organisation (tullar och handelshinder) ur spel genom att vägra tillsätta sina kvoterade domare i skiljedomsförfarandet.

FN är bra att ha i ryggen när USA anser sig behöva jaga terror och få ett mandat att organisera detta. Men annars betraktas FN som en utsugande kverulantskara. Läs en gång till: “Dagarna då USA stöttade upp hela världsordningen likt Atlas är över”. Påståendet åberopar en osanning. Lögnen är numera inte bara presidentens signalement, det är USA:s officiella hållning.