Gästartikel: Lilla Sverige i Ukraina

3.4K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng.

Jag har skrivit om Swedish Help Center lite kort tidigare – upplevelsen är nästan som att komma till en liten svensk by mitt i skogen, fast i Ukraina. Det kallas lokalt för ”lilla Sverige”, och är det enda i sitt slag här i landet med tanke på omfattningen. Nu ska ni få träffa Serhii, som bor här tillsammans med sin familj och arbetar som föreståndare för stället. Vi pratar svenska, men han kan även engelska, ukrainska förstås, ryska, och säkert ytterligare ett par språk.

Serhii har bott och jobbat i Norge, så uttalet går ibland mot svorsk. Han har sin bakgrund i byggbranschen, och när jag pratar med honom så ser jag en arkitekt snarare än någon som bara lägger tegelstenar. Fast han kan göra både och – han är både visionär och hands-on praktiker med många strängar på sin lyra.

När han åkte till Norge var drömmen att så småningom åka till tredje världen för att missionera. Serhii är utbildad präst. Men efterhand så insåg han att han behövdes på hemmaplan. Han flyttade tillbaka till Ukraina, sitt hemland, för att tjäna folket där, och att bygga upp en bra framtid. Många hade svårt att förstå hur han kunde lämna Norge och sumpa en bekväm framtid i ett rikt land. Men för honom var det otänkbart att stanna.

En ren slump förde samman honom med svenska hjälporganisationen Filippus, som var på väg till Ukraina men hade bekymmer på vägen just den gången – nästan som att ödet ville få dem att träffa varandra. Sedan dess har deras samarbete vuxit sig stark.

Sommarhemmet norr om Lutsk köptes in i början av 2000-talet. Allt var i mycket dåligt skick, och stället går inte att känna igen idag. Det viktigaste är att det är beläget i en vacker tallskog, lugnt och stilla. Inom kanske 1 km så finns det en liten sjö med sandstrand, och en liten kyrka  – annars är det bara skog och natur. Allt annat har man kunnat bygga upp.

Ukrainare är mycket flitiga när det kommer till att bygga. Men här finns det ytterligare en dimension. Serhii flinar och berättar att landsmännen kan vara hur händiga som helst, men ofta saknas långsiktig planering. ”De bygger först, och funderar sedan – hur kan jag ändra det för att det ska bli bra?” Det svenska tänket, menar han, gör att det går att planera och bygga rätt från början. Han lyfter vikten av genomtänkt arkitektur, ventilation, med mera.

De hus som byggs nu är producerade i Sverige, och fraktas hit med lastbil. Då tar det endast ett par dagar att få det på plats. Centret växer hela tiden, men det gör även behoven.

Historiskt sett så har centret använts för att ta emot barn från hela Ukraina som kom hit på sommarläger eller kollo som det ibland kallas i Sverige. Man samarbetade med andra kyrkor och organisationer för att få hit dem. Det har varit föräldralösa barn, eller de som har varit utsatta för någon fysisk eller psykisk trauma eller övergrepp. ”Vi vill ge dem ett paradis, även om det är för en vecka”, berättar Serhii.

Nu under fullskaliga ockupationskriget har de fått vara flexibla i sin verksamhet. När det var som mest akut så har de haft mellan hundra och två hundra flyktingar boende här. Det är lite av en logistik med sådana mängder människor på ett och samma ställe. Matlagning, sovplatser, toaletter osv måste funka. Men centret var vana vid att hantera mycket folk, så det har gått bra. Några flyktingar bor kvar här än idag, och hjälper aktivt med att driva centret.

Områdets hjärta är en stor samlingslokal, tillika kyrka. Det finns anledningar att vara stolt över den – helt byggt av volontärskrafter, på rekordtid, med genomarbetad ventilation, golvvärme, och ett ”smart home”-system där spotlights, ljudsystem med mera drivs på ett high-tech sätt genom en platta. Kortsidan är smyckad av ett designat korsformat fönster som låter solskenet vandra tvärs över golvet alltmedan solen förflyttar sig under dagen.

Här i lokalen samsas både ett lekrum, soffhäng, och kyrkobänkar. Det spelar ingen roll vad folk som kommer hit har för religion, eller om de har någon alls. Alla är välkomna. Serhii belyser dock hur viktigt det har varit att ha kontakt med andra kyrkoherdar runtom i landet. Varje sådan person har en stark lokal förankring, och känner folk både i sin församling och de som kanske inte är kyrkligt aktiva men bor lokalt. Man har mycket tillit för varandra inom yrket, och det finns stora nätverk som kan aktiveras vid behov. Det underlättar förstås i hjälparbetet.

Det är här i kyrkan flyktingarna huserade när det var som värst. Idag hjälper man behövande i hela landet, genom att skicka förnödenheter av olika slag. Serhii visar oss deras gedigna lager. Det är mat, madrasser, rullstolar, allt möjligt – det mesta är på väg dit det behövs som mest, annat sparas inför sommarens kommande läger där behovet också blir stort med hundratals barn på plats. Hit, till lagret, kommer det lastbilar från Sverige och andra länder för att lasta ur, och sedan kommer det bilar som hämtar lådor och pallar för vidare transport i Ukraina, efter behov. Allt dokumenteras noggrant. Lastbilschaufförer erbjuds toa, dusch, fika och man jobbar på att inreda en sovplats till dem som behöver vila lite efter en lång körning.

För Serhii är det viktigt att hjälpen blir distribuerad till rätt ställe och gör nytta direkt. Han visar stolt upp foto efter foto i sin telefon. Precis häromdagen lastades det ur fönster. Nästa bild är en familj som poserar framför sitt hus, som har blivit reparerat, med fönstren installerade och klara. Det är så det ska funka – folk ska bli hjälpta direkt, menar han.

Det finns ingen som håller räkning på hur många de har hjälpt bara de senaste tre åren. Med tanke på att lägret har existerat i nästan trettio år så är det många barnöden som har förändrats och fått lite med ljus och stöd. Serhii berättar om dessa barn, hur de kommer in och är livrädda de första två dygnen. Sedan öppnar de upp och blomstrar. Ingen av dem vill åka härifrån. Många av dem har aldrig upplevt något sånt här.

Om vi bara ser på de senaste tre åren så har organisationen räddat hundratals liv, med leveranser av mat när det saknades i frontnära områden, speciellt bland dem som redan var utsatta. De fortsätter hjälpa folk, ta hand om dem som är utsatta, rädda liv och lindra lidande. Man samarbetar även med andra organisationer och gör det möjligt för dem att hjälpa mer effektivt, och vise versa. Power Up Ukraine samarbetar aktivt med centret, och det finns väldigt många synergier där.

Vi vandrar vidare i området och han visar oss allt som man har ordnat och byggt. Kollobyggnader och framtida hotell. En konstgjord sjö med fontän och utplanterad fisk, så att barnen kan fiska på sommaren. Fina gångar, nyplanterade gräsmattor, vacker belysning. Små lekstugor som är designade av en svensk konstnär. Vi tittar in i en, och det ser ut precis som i en liten svensk lekstuga. Serhii borstar av sanden på trappan och ber om ursäkt för det. Här har barnen ”bakat pizza”, annars brukar det inte vara så stökigt, förklarar han.

Man har ställt upp två svenska ambulanser, som används för att bl.a evakuera personer vid behov. De har hjälpt till under flera insatser. En buss och flera lastbilar står parkerade i närheten. Dessa tillhör också Swedish Help Center och används flitigt.

En bastu är planerad – men det återstår att få loss resurser för att bygga den. Än så länge har Serhii uppfört ett litet vedskjul, och fyllt den med ved, inför framtiden. Han visar den som ett exempel på sin tro – att man kommer bygga bastun en vacker dag. Jag förstår helt och hållet principen – för att få någonting gjort, speciellt under kris och krig, så gäller det att ha en stark vision, ett starkt driv, en stark tro. Och allt annat som är uppbyggt på området vittnar bara om att det kommer att gå utmärkt, tids nog.

Ett räddningsvärn med frivilliga brandmän drivs av folk som bor här. Fordonsparken består av en svensk Scania (inte allts olik den vi har på vår lokala brandstation i Sätila) och ett höjdfordon. Deras motorspruta klass 3 har dock gett upp, och de letar efter en ny – kanske någon räddningstjänstförbund i Sverige som har en att donera? SÄRF, där jag själv jobbar, vägrar tyvärr att samarbeta kring utköp av utrustning, utan envisas att lägga ut allt på auktion vilket är ett enormt slöseri med välgörenhetspengar. Men jag vet att andra räddningstjänstförbund har som princip att donera utrustning, och vissa som inte donerar kan tänka sig att sälja till fast pris direkt. Jag hoppas på att någon av dem kontaktar mig, eller Swedish Help Center, eller Filippus, och kan ordna en motorspruta till dem, så att de kan återfå förmåga att bekämpa skogsbränder. Det är ett stort bekymmer här, och det ställer extra krav på det lilla värnet vid sommarlägret som ligger mitt i en stor skog.

När vi vandrar runt på området ser det väldigt fint och klart ut, men Serhii är långt ifrån klar. I själva verket finns det planer att bygga ut rejält. Även här har han stor användning av sitt skandinaviska tänk – att kunna planera flera år framåt, i flera faser.

Ett projekt är att bygga ut centret, mot ett nytt skogsområde. Här har man redan börjat avverka skog. Först är tanken att det ska bli en park, sedan bygger man vidare. Behoven blir ju inte mindre – och efter kriget kommer det finnas många som behöver hjälp. Man tänker utöka verksamheten och även erbjuda veteraner rehabilitering efter deras insats, något som är ett väldigt stort behov redan idag. Här är man beroende av donationer, och hoppas på att få svenska företag att flexa lite med musklerna och ordna någon större donation. Går du i de tankarna? Kontakta Filippus direkt och förklara vad det gäller. De ordnar med pappersarbete och allt du behöver.

Det andra projektet är att ordna tillverkningen av svenska modulstugor, för att lösa det enorma ukrainska behovet av boende för folk som har förlorat sina hus. När man bygger i Ukraina brukar det ta ganska lång tid, och eftersom behovet är så stort så funkar det kanon med högkvalitativa stugor som tar endast ett par dagar att bygga ihop – men funkar långsiktigt och är till och med väldigt fina. Idag transporterar man modulstugorna från Sverige, och de funkar kanonbra – men de är fortfarande väldigt dyra för en vanlig ukrainare. Man hoppas på att fortsätta importera virke, men bygga ihop dem på plats här. Det skulle göra dem mycket billigare, och möjliggör mer flexibel anpassning till lokala behov. En sådan fabrik skulle kunna ligga i anslutning till centret, och överskott kommer kunna gå till att driva centret. Om allt går som det ska så kan centret bli mer självfinansierande, och inte bara beroende av donationer. Även här ser man det strategiska tänket. Men även här behövs det investeringar.

Snart är det dags för oss att rulla vidare. Vi har fått en lugn och bekväm natt och en fantastisk frukost, och jag hoppas att fler organisationer och privatpersoner tar chansen att hälsa på Swedish Help Center, och stödja deras verksamhet. Serhiis gravida fru Vera och deras två sockersöta barn kommer ut för att vinka av oss.

Men innan vi drar iväg så överlämnar jag en liten påse med böcker till dem. Jag är också visionär, precis som Serhii, och ser redan nu ett litet svenskt bibliotek på plats. De får Solroseffekten, ”Är du Förberedd?”, samt Drönarhjärta och Krigarhjärta av Lars, alla signerade. Jag överlämnar ett par andra böcker, bl.a en av norsk författare, för att direkt få lite volym på den lilla bibblan.

Vem vet hur det blir i framtiden. Man kan bara gissa. Men tack vare folk som Serhii så vet jag att oavsett hur man stödjer den här så blir det bra, och framför allt långsiktigt.

Reds anmärkning: Filippus är en av de organisationer som är listade på bloggens lista över organisationer att stödja, och ni ser ovan att stödet omsätts i verkligheten.