Ukrainska framgångar i Kursk bekräftade – nordkoreaner insatta igen – Baltikum löskopplade från Rysslands kraftnätet

Krönikan om jätten Russ och Mossiga skogen

– – –

Del I (av VI)

Skogen tystnar

– – –

Två syskon bodde i skogsbrynet, storasyster Iosha och lillebror Tauk. Eftersom de var hasselmöss levde de i en jordhåla under trädens skyddande rötter.

En ny håla, stabilare än den förra som kollapsade när jätten Russ stampade rätt igenom den, dödade deras föräldrar och för alltid förlamade Tauk i bakbenen.

Iosha hade arbetat hårt för att ge sin bror ett tryggare bo. Hon hade grävt snirklande tunnlar där inget vatten kunde läcka in, ett sovrum bäddat med gräs och ett stort proviantrum under tjocka rotsystem som ingen jöttes fot kunde trampa igenom.

Iosha hade oavsiktligt snubblat över en av livets stora gåtor och gåvor, en som upptäckts av många som har barn och syskon med lite svårare livsförutsättningar. Hur kärleken stegras när den man älskar är ömtålig och sårbar i en ibland hård och oförstående värld. Den kärleksresan hade fått henne att mogna långt före sina år.

Så när Tauk blev ledsen för att han kände sig som en börda för sin syster talade hon lugnt och tålmodigt med honom:

”Tauk, jag vill inte leva utan dig. Du är ingen börda, du är min bästa anledning att leva. Utan dig skulle mitt liv sakna ljus och mening.”

Även om Tauk inte kunde dela Ioshas erfarenhet kände han innerst inne att det hon sade var sant.

Trots tragedi ska ingen tro att Iosha och Tauk bara hade ett svårt liv. Där fanns mycket lek och skratt, de hittade på sagor tillsammans, de bråkade nästan aldrig. De somnade nära varandra varje morgon (hasselmöss är nattaktiva).

När Iosha bar Tauk på ryggen på jakt efter nötter och ekollon var det Tauks nos som guidade bäst. Den guidade så bra att det blev mycket tid över för lek.

Som denna morgon när de var på väg hem med frön och bär i både mage och kinder. Tauk härmade jätten Russ och hans sludderprat, och Iosha skrattade så att hon kiknade.

”Jag hjeter Russ och hjar tviå hjärnceller, tyvärskens pratar de aldrig med varandra, och nu skja jag DRÄPA deg”, gastade Tauk så att hans små morrhår fick liv och fröna skvätte om munnen.

Tyvärr hade solen börjat gå upp och varken Iosha eller Tauk märkte att Russ tornade hög över träden några jättesteg bort. Han tittade oavvänt på de små hasselmössen och hans ansiktsdrag var förvridna.

Att Tauk hånade honom kunde Russ inte förstå, det skulle ha krävt självreflektion. Nej, det som fyllde Russ med ursinne var att Iosha bar Tauk på ryggen. Att de därtill skrattade tillsammans.

I hans skog skulle ingen skratta. Särskilt inte utan god anledning. En anledning som han godkände. Till exempel att någon annan hade råkat ut för en olycka, då fick man skratta. Iosha och Tauk delade ett helt annat sorts skratt, så mycket förstod Russ.

Men framförallt skulle ingen bära någon annan. Ingen skulle värna någon annan. Ingen skulle utmana principen att de svaga är rov, att makt står över allt.

Detta skulle Russ aldrig ha kunnat formulera. Men icke desto mindre var det vad som väckte hans ursinne.

Med ett par jättesteg var han framme hos Iosha och Tauk. Han STAMPADE till.

Och skogen blev så sorgesamt tyst.

Russ skrapade av undersidan av sin fot mot en trädstam och hans ansiktsdrag släppte långsamt det förvridna och blev nollställda på nytt. Hans runda och röda mun, nästan som ett hål. Hans kritvita kinder. De glesa orangea hårtestar som hängde ned över den likaledes kritvita pannan.

Iosha och Tauk hann aldrig förstå vad som hände, och när det hände var de tillsammans, skrattade tillsammans. I en mörk värld får man leta efter små välsignelser.

– – –

Hänglavar smyckade granarna och fångade den sjunkande solens sista strålar som silades fram mellan stammar och snötäckta grenar. Den mossiga skogen var en sällsam plats, väldoftande av kåda och granris.

Ett riktigt djupt andetag skulle ha räckt för att återge dig livsandarna – efter den mödosammaste av dagar, den mörkaste av nätter. Där kunde harmoni ha fått råda.

Kunde? Ja, kunde. Nu hördes ofta klampet av tunga fötter. Och de ord som skogens invånare hade lärt sig att frukta och avsky.

”Platta till’en! Je skja PLATTA till’en.”

Ibland följdes orden av ett vrål, ibland av ett utdraget förryckt skratt.

”PLATTA! PLATTA!”

”PLATTA till’en!”

Jätten Russ. Inte det vassaste av intellekt, men det han inte hade i huvudet kompenserade han med storlek, rå styrka, grymhet och en bakslug förmåga att sprida och utnyttja rädsla.

Det som var skört och vackert var det hans högsta glädje att ödelägga. Han stampade hårt ned i hararnas hålor i marken, där ungarna ännu diade. Han rev ned fåglarnas bon ur träden, så att ägg och byggnadsmaterial for all världens väg. Hans tjocka skalle gungade fram över trädtopparna, ingen var säker i hans väg. Jo, möjligtvis pilgrimsfalkarna som bodde högst upp i trollkarlen Myrtions stentorn.

Det tornet ville Russ gärna riva. Men det gick inte, det var för stadigt byggt.

Där stod han ibland och hamrade med nävarna – medan han vrålade mot himlen.

”Russ är störst! STÖRST!! Tornet skja rasa. Russ skja HAMRA, tornet skja rasa!”

Sedan gick han därifrån. Extra uppretad. Extra hämndlysten. Då fick djuren i mossiga skogen släppa allt, fly och gömma sig. Gud hjälpe den som var för gammal eller för ung, som inte kunde fly snabbt nog.

Fågelsången i mossiga skogen hade tystnat. Ingen vågade längre dra till sig uppmärksamhet. Det var en lättnad för Russ. Det som var vackert i andras öron var gräsligt och plågsamt i hans.

”Tiyst med er tjillevippar! TYST! Här kommer RUSS! Då skja det vara tiyst. Ingen skja väsnas i Russ skog!”

Sedan väsnades han värre än någon gjort tidigare i mossiga skogen – med sitt förryckta skratt som långsamt steg upp i kacklande falsett.