UPPDATERAS: Trump har pratat med Putin och säger att två miljoner dödats

Krönika om jätten Russ och Mossiga skogen

– – –

Del II (av VI)

Motståndet vaknar

– – –

Nästan ingen av mossiga skogens invånare tyckte om jätten Russ invasion. I den bästa av världar skulle de ha slutit sig samman allihop och kastat ut honom.

Russ var starkare än varje individ för sig, även starkare än varje art i skogen för sig. Men jättar tål inte hur mycket stryk som helst, det sägs att de klarar 999 slag men att det tusende alltid får jättar på fall. Om bara alla slöt sig samman och angrep Russ samtidigt – då skulle Mossiga skogen bli fri från hans förtryck.

Ändå fortsatte hans mordiska styre år efter år.

Nu tycker ni kanske att Mossiga skogens invånare var korkade? Alternativt moraliskt oseriösa och riktiga mähän?

Jag säger inte emot. Men så enkelt var det kanske inte.

Alla förstod att den samlade attack som skulle krävas för att besegra Russ även skulle kosta livet för många av skogens invånare.

Detta skapade tvekan. Och i tvekans spår följde förvirring och splittring. Inte blev det bättre när skogens starkaste djur, björnarna, inte ville slåss mot Russ. Särskilt inte björnhanarna. De hade varit mäktigast i skogen innan Russ gjorde entré, och varit inte så lite förtjusta i de fördelar som makten hade givit dem.

Den som använder makt vänjer sig vid makt som det högsta. Några av dem ville samarbeta med Russ. Några ville kanske inte det, men var heller inte bekväma med att utmana makten.

”Russ är starkast. Det är inte fel att det ger honom privilegier. Vi hade privilegier när vi var starkast. Kanske kan vi sluta en allians med honom? Kanske kan vi björnar hjälpa honom – om han ger oss några av våra privilegier tillbaka och dödar lite färre av skogens invånare”, funderade den mäktigaste björnhanen Risch.

I hemlighet tänkte han att Russ och Risch lät som ett välklingande radarpar.

Björnhonan Riva fräste tillbaka:

”Russ kommer aldrig att lugna sig för att du samarbetar med honom. Russ är vad Russ är! Härsklysten och grym. Han kommer att fortsätta att stampa våra ungar, bara för att han kan, bara för att han vill. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ständig fruktan för en grym övermakt. Då dör jag hellre i kamp.”

Jag önskar att jag kunde säga att alla björnar tog sitt förnuft till fånga efter Rivas ord. Några gjorde det, många av honorna, några av hanarna. Men många stod kvar på samma sida som Risch.

Björnarna förblev splittrade. Och splittringen ledde till förlamning. När björnarna var splittrade blev det svårt att ena övriga skogens invånare.

Sen fanns det djur med en mer bekymmerslös inställning. Russ kunde inte vara överallt i skogen samtidigt. Om man var lite kvick kunde man undvika honom och leva nästan som vanligt. Visst skulle andra djur drabbas av Russ mordiska vrede, de djur som inte var så snabba eller som hade sina bon på fel ställe, men det var väl ändå inte de bekymmerslösa djurens problem?

Det var väl helt enkelt så som världen fungerade?

Dessutom hade de bekymmerslösa djuren faktiskt fullt upp med andra viktiga saker.

Ta ekorrklanen Wahlnöt som exempel. De tyckte om att jaga klick och likes, att de övriga djuren inte alls förstod vad klick och likes var, eller varför de var så himla viktiga, bekymrade inte ekorrarna Wahlnöt. De bara log överseende och menade att de själva, Wahlnötterna, var långt före sin tid.

Så småningom skulle alla förstå detta:

”Jag har schyssta pjuck från Nike
(kan du ge mig ett like)”, sjöng en ung ekorre och avfyrade ett bländande leende.

”Jag är fan så kvick,
(ge mig några klick)”, sade en annan ekorre och putade med munnen.

Sedan låtsades de vara helt likgiltiga inför eventuella klick och likes, det hörde så att säga till spelet.

– – –

Det fanns gott om handlingsförlamning i skogen. Men där fanns också vrede. Och vreden växte sig större för varje gång som Russ mördade något av skogens mest försvarslösa djur.

När Russ dräpte två hasselmusungar, en av dem förlamad, vars föräldrar han tidigare hade stampat ihjäl, växte vreden till ett crescendo.

Berättelsen om de tappra barnen Iosha och Tauk blåste som en stormvind av ursinne genom skogen och snart var deras namn på de flestas läppar. Inte ens de bekymmerslösa var helt oberörda.

Riva utnyttjade tillfället att samla alla motståndsvilliga i skogen. De var inte så få trots allt. Pilgrimsfalkarna slöt upp mangrant, de som hade sett allt vad Russ hade gjort och vägrat att vända bort blicken – fast de själva var skyddade. De saktmodiga älgarna var där, de gillade verkligen inte Risch och gjorde som regel tvärtemot vad han gjorde. Smådjuren ville hämnas sina många mördade. Alla som hade blivit krympta av fruktan, och hatade den känslan, slöt också upp.

Till slut var det mest ekorrar, hälften av björnarna och enstaka individer från övriga arter som vägrade.