Försvarspropositionen: Långsam politisk process har inte tagit full hänsyn till kriget i Ukraina och Natomedlemskap – Oscar Jonsson: “Väldigt likt 2020 och 2015”

Artikeln innehåller annonslänkar för Bokus och Adlibris.

Igår presenterade regeringen försvarspropositionen som ska visa på inriktningen för svenska försvaret de kommande åren. De långsamma svenska politiska kvarnarna har inte tagit full hänsyn till erfarenheterna från kriget i Ukraina och inte heller anpassat besluten fullt ut till det nya svenska Natomedlemskapet, som ställer nya krav och inte heller gör att svenska politikers personliga prioriteringar ska stå i första rummet. Bloggen intervjuade bokaktuella försvars- och Rysslandskännaren Oscar Jonsson som konstaterar att det som föreslås i propositionen gällande krigsorganisationen ser “väldigt lik ut vad som beställdes 2020 (och även 2015)”.

I Sverige är försvaret bland de mest politiserade frågorna, där politiker ska in och detaljstyra försvarsmyndigheterna på en nivå som kan liknas vid att riksdagen skulle bestämma vilka sjukhussängar som skulle finnas på våra sjukhus, och där enskilda politikers personliga agendor används för att bedriva bypolitik i det som ska utmynna i ett tvärpolitiskt konsensus där alla är lika missnöjda. Fördelen med processen med försvarsberedning och försvarsbeslut är att försvaret samtidigt har bred och långsiktig politisk förankring och inte kastas fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Detta är positivt, då försvaret ytterst är garanten för den demokrati i vilka våra politiker verkar och ska stå över sväningarn i vem som sitter i Rosenbad.

Den nya propositionen som presenterades igår är dock delvis ett uppvaknande från detaljstyrandet där det finns formuleringar om att Försvarsmakten faktiskt ska ha rådighet själva över många detaljer. Men det ska ändå vara ett politiskt beslut hur många värnpliktiga som ska utbildas, vilket många anser är Försvarsmaktens kärnverksamhet – inte försvaret av Sverige.

Samtidigt är det dyrt att vara fattig. Sverige kan inte upprusta så snabbt som vi skulle behöva, då det inte finns infrastruktur och särskilt inte personal för att göra detta.

Vi är tillbaka där vi var historiskt innan första världskriget liksom innan andra världskriget med sina eviga freder och nedrustning, men möjligen med skillnaden att frånvaron av försvar inte lett till regeringskris och att kungen sällat sig till folkliga protester. Denna gång verkar alla sitta i samma båt och alla skäms lagom över att ha rott åt fel håll.

Till saken hör dock att vi nu är medlemmar i Nato. Det är inte bara ett skydd, utan också en förpliktelse. Bland annat ska övriga Natomedlemmar i konsensus bestämma vad Sverige ska leverera till Natos gemensamma förmågor och det är inte nödvändigtvis samma som svenska politikers bypolitik eller hobbyprojekt. Och den processen sker vart fjärde år, vilket inte tas höjd för i försvarspropositionen och medföljande försvarsbeslut. Man får hoppas att övriga Natoländer efterfrågar något vi själva tänkt ha, t ex stridsflyg som Gripen och inte vill att vi ska ha tio batterier Patriot. Och konsensusbeslutet är exklusive det land man fattar beslut om, men naturligtvis är det en process med ömsesidiga förhandlingar. Frågan är om Sverige är redo och tagit in det i propositionen? Man ska komma ihåg att det sitter danskar i Nato och i en förhandling Sverige – Danmark vinner alltid dansken. För att inte tala om de östeuropeiska medlemmarna, som har en mer framåtlutad framtoning vid förhandlingar än Sverige.

Bloggen intervjuade den från teve kände försvars- och Rysslandskännaren Dr Oscar Jonsson om försvarspropositionen, som just nu är aktuell med sin nya bok Försvaret av Sverige (Adlibris för 155:- till 249:- (reklamlänk) och Bokus för 169:- till 199:- SEK (reklamlänk)).

C avser bloggen och J avser Oscar Jonsson.

C: Din bok Försvaret av Sverige kom ut passande några veckor innan försvarspropositionen presenterades, men du refererar till underlaget i form av försvarsberedningens rapport. Tycker du att proppen följer förslagen från rapporten?

J: Absolut, det är tre mindre punkter där det särskiljer sig: framskjutet Norrlandsregeremente i krigsorganisationen, senareläggning av 12 000 värnpliktiga och en öronmärkt miljard för rymdförsvar.

C: Beredningen har ju jobbat först i ett Sverige utanför Nato och sedan slutförts som medlemmar. Tycker du att proppen tar tillräcklig hänsyn till de särskilda förhållanden som gäller som Natomedlemmar. Som allierade bestämmer vi ju inte helt själva, jag tänker på konsensus minus ett och hur det ska hanteras?

J: Det korta svaret är nej. Ser man krigsorganisationens utformning ser den väldigt lik ut vad som beställdes 2020 (och även 2015), utan beslutet fokuserar mer på att förverkliga det bygget som påbörjats än en större förskjutning av tyngdpunkten för hur vi är relevant i en Nato-kontext.

C: I din bok Försvaret av Sverige tar du upp sex lärdomar från kriget i Ukraina (sid 86). Tycker du att proppen har tagit in dessa och anpassat sig till det moderna slagfältet? (eller ja, sju lärdomar inklusive ryska ledningen)

J: Kvantitet: Både ja och nej, regeringen ger fokus på bl a lager med ammunition och robotar för uthålligheten, vilket är bra. Sedan är exempelvis antalet artilleripjäser eller beställt raketartilleri väldigt lite 
Luftförsvar: Nej, här förstärks korträckviddigt och brigadluftvärn vilket fyller viktiga uppgifter, men vi ser ingen ambitionsökningen innan 2030-talet på långräckviddigt LV. 
Artilleriet: Nej, Ukraina startade kriget med 2800 system, och vi har 40 och beställt 48 nya. 
Drönare: Nej, de talades om förstärkning, men nivåerna är oklara. Det är breddförmåga och förbrukningsmateriel.
Telekrig: Nej, det måste vara en breddförmåga, propen föreslår en telekrigsbataljon i singular.
Långräckviddig bekämpning: Väldigt lite satsning på raketartilleri, men ministern betonade inköp av kryssningsrobotar. Oklart vilka och i vilka mängder, så ett halvt ja här.
Ryska ledningen: Ja, texten om säkerhetspolitik är bra i prop/beredningen och man förstår att hotet är långsiktigt, men det känns inte helt som man internaliserat att vi har saknat förmågan under 2,5 år att förändra den ryska ledningens kalkyl.

C: Väst har ju doktrinärt alltid varit svaga i numerär på luftvärn, men tror du att man vaknat på den sidan nu eller är det som du citerar sir Basil Liddell Hart i din bok ”att det enda som är svårare än att få in en ny idé i det militära sinet är att få ut en gammal” – både när det gäller Sverige våra Natoallierade?

J: Varför är det ryska flygvapnet så dåliga på att slå ut luftvärn? För att Nato glömde köpa systemen. Det är ett skämt som gör sig bättre i talad form, men Natos luftmakt har främst förlitat sig på flyg. vilket är anledningen att både Ryssland och Ukraina – båda tidigare sovjetiska styrkor – har så mycket markbaserat luftvärn. Lägg där till ~20 år med långtbortistandoktrin med få lufthot så ser vi varför vi har det tomt på markbaserat LV. Jag tror absolut vi börjat vakna till liv om behovet.

C: Ofta yttrad kritik mot proppen är att det går för långsamt, men är det möjligt att från Sveriges mycket låga nivå (TM) möjligt att rusta upp snabbare, och vad tror du i så fall kunde göras?

J: Jag fick höra det här inifrån FM, visserligen mer anekdotalt än vetenskapligt, men ändå inte irrelevant. Civila Trangiakök köptes in, men det tog 13 månader innan en militär instruktion blev klar och beslut om användande (BOA) kunde tas. Den typen av process över verksamhet genomsyrar mycket av vardagen i FM för folk som försöker och vill göra rätt saker. Vissa problem är externa, så som brist på försvarsmateriel, men det är väldigt mycket vi kan göra internt för att nå målen snabbare. Upphandlingar och BOA är kritiska platser att börja på, och sen mer experimentella samarbeten med civil och dual-use teknologi som just nu revolutionerar krigföringen. Fler vägar in som officerare och aggressiv kampanj för att återrykretera de som lämnas. Det räcker ofta med bra verksamhet, en inte uppenbart misshandlande lön och tilltro till organisationen.

C: Tycker du att om upprustning är prioriterat att man ska genomföra en större riktad lönehöjning mot anställda i de militära försvarsmyndigheterna (FM, FMV, FRA)?

J: Ja. Sedan får fackliga- och arbetsgivarnissar bråka om partsmodellen, det är över min kunskapsnivå hur det fungerar i praktiken.

C: Över till ditt andra expertisområde – Ryssland. Vad tror du om tyska underrättelsetjänstens uttalande om att Ryssland är redo att anfalla Natoländer 2030?

J: Det är svåra spekulationer då det är så många faktorer som spelar in, men för att det ska vara realistiskt behöver kriget i Ukraina ta slut i närtid och den ryska återuppbyggnaden börja medan du inte har en större ambitionsökning i Europa och USA lämnar kontinenten åt sitt öde. Som exempel, RU har tappat 120% av antalet stridsvagnar (3 346 Oryx) de hade aktiva innan kriget och 30% av dess totala mängd. Produktionen har nu planat ut runt ~150-200 per år.

C: Har du något avslutande du vill säga om Sveriges försvar, din bok, Ukraina eller Ryssland?

J: Det kan ju gå bra också!

Oscar Jonssons Försvaret av Sverige (Mondial 2024) torde vara obligatorisk läsning för alla ämnesintresserade bloggläsare, och för alla som vill lära sig mer om Sveriges försvar och det säkerhetspolitiska läget.

Boken är skriven på pedagogisk svenska riktad till även alla utanför de hårdast ämnesintresserade och är uppfriskande fri från tekniska termer och namn på vapensystem. Den kan rekommenderas brett till alla samhällsintresserade.

Du hittar den som e-bok eller ljudbok på Adlibris för 155:- till 249:- (reklamlänk) och Bokus för 169:- till 199:- SEK (reklamlänk), samt hos din streamingtjänst, eller ännu hellre direkt hos din lokala välsorterade bokhandlare.