Barbie – mörk film för vuxna, skickligt skriven så alla kan välja sitt budskap

Barbiefilmen är en mörk samhällssatir för vuxna, som visar sig vara så skickligt skriven att man kan välja vilket budskap man vill ta med sig oavsett om man är feminist eller en patriarkal manschauvinist. Lite för alla och fritt för tolkningar således, men slutklämmen lutar åt traditionella värderingar och att en kvinna inte är en kvinna förrän hon blir en mor.

Jag avverkade alltså andra delen av Barbenheimer i förrgår.

Att barnfilmer brukar ha en hel del referenser och satir, samt djupare bottnar som ska tala till vuxna är standard i de professionella Hollywoodproduktionerna. Detta så även föräldrarna kan följa med sina barn utan att lida allt för mycket, vilket gör att man kan förledas till att tro att Barbiefilmen tillhör samma fack.

Det är en film baserat på en leksak, men jag skulle säga att det inte är en film för barn. För detta är 50% satir och 50% budskap för vuxna, och allt målat i närmast goth-mörkt trots glättigheten och allt rosa.

Är man feminist kommer man fokusera på de feministiska budskapen, är man anti-feminist kommer man fokusera på de antifeministiska budskapen, så manuset är i själva verket så skickligt framtaget att det finns något för alla. Samtidigt driver filmen som god satir också med alla sidor, även om alla sidor får komma till tals.

Utom i så fall HBTQ-frågor i Barbies avsexualiserade värld där alla (nåja, det finns några HBTQ-bubblare som inte tillåts komma riktigt ut ur garderoben) har en tydlig könsidentitet könlösheten till trots. Någon gräns finns det trots allt även i USA om man ska tillåta barn att se filmen. Och det präktiga Hollywood och amerikanska traditionella värderingarna vinner till slut med budskapet att en kvinna inte blir en riktig kvinna förrän hon vågar ta steget att gå från en flicka och istället bli en mor.

Mycket sevärd rosaklädd satir, men mycket mörkare och allvarligare än vad jag väntade mig. Gott om skratt, men också skratt som fastnar i halsen på grund av allvaret och mörkret bakom. Kanske kan även barn uppskatta filmen och samhällsfrågorna går dem rakt över huvudet, men även pre-teens och uppåt kan nog hitta budskap och vinklar som de kan välja att sympatisera med och se som budskap i filmen.

På det hela taget positivt överraskad över att Hollywood faktiskt kunde göra en seriös film av något så konsumentinriktat och ytligt som Barbie, och som under ytan faktiskt är allvarlig och kan ge timmar av diskussioner efteråt, samtidigt som den både hyllar och trycker åt alla som har en binär könsidentitet och som har en bestämd uppfattning om vad det ska innebära både för en själv och för andra.

Man får också ge en tumme upp till Mattel som vågar både driva med sin produkt och sig själva. Men marknadsföringsvärdet överstiger nog med råge bjudandet på sig själva. Lite självdistans har aldrig skadat.

Saknar du förmåga till självkritik, självreflektion och saknar all form av humor bör du förstås inte se filmen. Vilket väcker frågan hur jag kunde se den.