Hur kan en konflikt eskalera till kärnvapenkrig idag?

Med tanke på eskaleringen i Ukraina, så kan det vara värt att utveckla hur vi kan få kärnvapenkrig idag, trots att det ideologiska kriget mellan kommunismen och liberalismen är över?

Nyckelordet är här misstag och eskalering. 

När förband och utrustning samlas nära en konflikthärd, speciellt när konflikten utspelar sig på tröskeln till en kärnvapenmakt, finns det risken att det förr eller senare sker misstag. Något inträffar som den ena parten eller åskådaren tolkar som ett angrepp mot den egna stragegiska förmågan. Det handlar alltså inte om ett offensivt krig, utan ett defensivt kärnvapenkrig där fokus är på att slå ut motståndarens möjlighet att skada de egna.

Det kan handla om ett angrepp mot det strategiska robotförsvaret, förvarningssystem, eller ett angrepp mot kärnvapenbärande utrustning eller anläggningar. Angreppet kan ske av misstag, men kräver i sin tur ett svar där man gör motsvarande angrepp mot andra sidans strategiska förmåga.

Inledningsvis kan dessa angrepp ske med konventionella vapen, det är rent av sannolikt att de första angreppen mot strategisk förmåga är just konventionell.

Låt oss göra en illustration. Läget kring Ukraina skärps ytterligare och en amerikansk Arleigh Burke-klassens robotjagare råkar felnavigera, på grund av elektronisk krigföring mot GPS-system, och korsar rysk territorialvattengräns. Flygande incidentberedskap skickas ut för att avvisa fartyget, som uppfattar det extremt aggressiva uppträdandet som ett anfall och försvarar sig, omedveten om att man är på ryskt territorialvatten. Incidentberedskapen besvarar elden, och får eventuellt även understöd av kustrobot, t ex ryska BASTION-system. Den amerikanska jagaren sänks.

Arleigh Burke-klassen är tillsammans med andra AEGIS-fartyg en del i USA:s strategiska robotförsvar, då de kan bekämpa ballistiska kärnvapenrobotar. USA ser sänkningen av jagaren som ett angrepp på sin strategiska försvarsförmåga, och eskalerar genom att inleda aggressiv jakt på en rysk kärnvapenbestyckad robotubåt, som man anser är inom vapeninsatsavstånd från amerikanska mål. Misstag sker igen och den ryska robotubåten havererar under sina försök att komma undan de amerikanska förföljarna.

Ryssland ser det hela som ett angrepp på deras strategiska försvarsförmåga och eskalerar i sin tur. Man sätter in konventionella Iskander-robotar mot NATO:s uppbyggnad av robotförsvar i Polen. Därmed är eskaleringen i gång. NATO svarar med konventionella kryssningsrobotar mot Rysslands kärnvapenlager i Kaliningrad och nära Estland och sedan brakar helvetet loss inom loppet av ett dygn. 

Vem som faktiskt först satte in kärnvapen blir aldrig utrett av spillrorna av den västerländska och ryska civilisationen. Kineserna är inte intresserade av att reda ut det hela, men passar förstås på att ta expandera aggressivt när dammet lagt sig.

Kanske var det Ryssland som använde någon av sina dryga 300 st kärnvapenluftvärnsrobotar som försvar mot ett riktigt eller förmodat angrepp. Kanske var det en amerikansk kärnvapenbestyckad sjunkbomb som sattes in mot en rysk kärnvapenrobotubåt som manövrerade i position söder om Grönland? Kanske var det en taktisk kärnvapenladdning mot ett ryskt kärnvapenförråd nära Pskov?

Ryssland har än idag runt 2 500 kärnvapenstridsspetsar i de strategiska styrkorna. I de defensiva och taktiska truppslagen har man runt 2 000 kärnvapenstridsspetsar, för en summa runt 4 500 stridsspetsar. USA har motsvarande, eller drygt 5 000 stridsspetsar, varav runt 1 500 – 2 000 är aktiva och förbandssatta, och resten i reserv.

Var hamnar då Sverige i ett sådant här läge?

Detonationer i Stockholm. FRA på Lovön och Bromma flygplats. Att bomba rikets ledning i form av myndigheter och departement i centrala Stockholm gör mer nytta än skada och för att bibehålla maximal inkompetens och förvirring skonas rikets ledning, som saknar strategisk betydelse. På Söder krossas bara rutorna av detonationen över Bromma. Källa: Nukemap

Ryssland ser Sverige som NATO-allierad och att Sverige har ett informationssamarbete med USA, främst via FRA. Man anser också att svenska baser kan användas av NATO, t ex för tankning av USA:s strategiska bombflyg. Hamnar kan också understödja NATO:s fartyg. NATO i sin tur oroar sig för att Ryssland grupperar ut strategiskt luftvärn på Gotland och i Skåne för att tidigt kunna skjuta ner kryssningsrobotar, bombflyg och de ballistiska robotar som inte tar vägen över Arktis, långt innan de når Ryssland.

Ryssland bombar därmed alla större flygplatser och militära flygbaser i Sverige, inklusive på oförsvarade Gotland (om man inte besätter Gotland själva), FRA:s anläggningar på Lovön, Gotland och Onsala, de svenska stridsledningscentralerna i Bålsta och Hästveda, samt alla militära och RoRo-hamnar och Öresundsbron (om man inte besätter Skåne själva). NATO i sin tur bombar Öresundsbron hamnar i Skåne och Visby, Slite, Kappelshamn och flygplatsen på Gotland. Insatserna blir främst med kärnvapenbärande kryssningsrobotar med 100 – 150 kilotons sprängverkan, dvs “mindre” strategiska kärnvapen med dagens mått mätt. Av uppåt 5 000 stridsspetsar i detta fiktiva kärnvapenkrig kanske 1% detonerar i Sverige, dvs runt 50 stycken. 

Hamnarna i Skåne bekämpas av bägge sidor. Ystad och Trelleborg från liksom på Gotland dubbla laddningar, en 150 kt från NATO och en 100 kt från Ryssland. Helsingborg får från NATO dock endast 5 kt via en dial-a-nuke W80-laddning för att inte Helsingör ska skadas. Andra mål för enbart 100 kt från Ryssland är Öresundsbron, Sturup flygplats, Ronneby flygplats med Kallinge flygflottilj, hamnen i Karlskrona, flygbasen i Hagshult, två laddningar – en mot vardera flygplats i Linköping, Nyköpings flygplats, Karlsborgs flygplats, F 7 Såtenäs, Frihamnen i Göteborg, Halmstad flygplats, Varbergs hamn, Falkenbergs hamn, Säve flygplats i Göteborg, Örebro flygplats, Karlstad flygplats, Arlanda flygplats, Ärna flygplats utanför Uppsala, Jokkmokks flygbas, Vidsels flygbas, flygplatsen på Frösön och F 21 Luleå med Kallax flygplats, FRA på Lovön, Onsala och Gotland, samt markdetonationer vid Bålsta och Hästveda. Totalt blir det ca 40 laddningar. I städer som Visby, Trelleborg, Ystad, Helsingborg, Karlsborg och Linköping finns det i princip inga överlevande alls, vilket också innebär att brännskadeexpertisen i Linköping inte längre existerar. Större delen av både Göteborgs och Stockholms befolkning klarar sig i princip helskinnade inledningsvis, så länge man inte bor i Torslanda eller Bromma, Solna eller Sundbyberg där förlusterna är närmare 100%. Både gamla och kommande nya Karolinska brinner för övrigt ner, men Södersjukhuset och Huddinge sjukhus fungerar åtminstone så länge man har reservkraft.

Gotlands strategiska resurser bekämpas med 100 kt från Ryssland och 150 kt (W80) från NATO/USA. Antalet överlevande i själva Visby efter fyra detonationer är i princip noll. Källa: Nukemap

I en eventuell tredje våg fäller överlevande strategiskt bombflyg de tyngre kärnvapen (upp till några megaton), som bara finns som bomber numera, mot strategiska mål, som bedömts klarat sig. Det är osannolikt att dessa finns i Sverige, som nu är oförsvarat och över vilket det strategiska bombflyget kan passera fritt.

Direkta skador bortom några kilometer från målen blir obefintliga, men landet lamslås förstås då elförsörjning och kommunikationer slås ut under en obestämbar tid och det inte finns i närheten av sjukvårdskapacitet eller beredskap för antalet skadade, än mindre förband och personal för nödvändig sanering. Delar av Sverige drabbas av allvarligt radioaktivt nedfall från markdetonationer mot hårdgjorda mål som Hästveda eller Bålsta, och från motsvarande mål i våra grannländer Norge och Danmark.

Huruvida bränderna och askan från i praktiken ca 5 000 kärnvapendetonationer (övriga ca 4 500 kärnvapenladdningar slås ut när bägge sidor försvarar sig mot varandra) på norra halvklotet leder till en nukleär vinter låter jag vara osagt. Mänskligheten har redan sprängt 2 437 kärnvapenladdningar, även om det var under ca 50 års tid.

Ha en fortsatt trevlig söndag!