A world of triple digit oil prices

För er som har alldeles för mycket tid att slösa bort, så följer här en drygt 45 minuter lång föreläsning av Jeff Rubin, chefsekonom på CIBC World Markets och författare till boken Why Your World is About to Get a Whole Lot Smaller. Ämnet är förstås peak oil.

Ett litet citat: “The very prices that will be needed to get that oil out of the ground, are the very same prices that will get you right off the road. And that is indeed a world of triple digit oil prices.”

“The inconvenient truth here is, that since 2005 conventional, ie the kind of supply you can afford to burn, […] has not grown, and it may never grow again”.

Rubin talar om att för att kunna bygga ut oljesandsproduktionen i t ex Kanada för att ens kunna nå de prognosticerade 4 miljoner faten om dagen, så måste oljepriset åtminstone upp till 200 USD, vilket enligt honom ge 7 USD för en gallon bensin vid pumpen i USA. 200 USD per fat olja landar efter raffinering på minst 10:- SEK per liter här i Sverige. Innan skatter och moms för vår del. Dessa är för övrigt 2:38 SEK i CO2-skatt och 2:80 i energiskatt än så länge. Med 25% i moms ovanpå detta landar priset i så fall på ca 19:00 SEK per liter bensin. Mellan tummen och pekfingret. Man kan nog förmoda att det där är ett minimum för bensinpriset om några år.

Andra intressanta detaljer är t ex att kraftverken i exempelvis Saudi-Arabien betalar 7 cent per gallon för oljan som de eldar upp för att göra el. Det motsvarar ett oljepris på ca 3 USD per fat, och är en anledning till att oljeexportörer som Saudi-Arabien snabbt ökar sin egen konsumtion av olja med minskande export som resultat. Som Rubin uttrycker det olja + saltvatten = färskvatten. Vatten som behövs för den snabbt stigande befolkningen i bl a Saudi-Arabien, där 38% av befolkningen är under 15 år och arbetslösheten är 13% bland männen. Kvinnor förväntas förstås inte jobba.

Rubins centrala budskap kring högre oljepriser är liksom i boken egentligen positivt, nämligen att arbetstillfällena kommer flyttar hem igen, och globaliseringen kommer gå baklänges i spåren av betydligt högre oljepriser. Enligt honom hade energikostnaden för att transportera järn stigit så pass mycket när oljan var uppe och nosade över 100 USD sommaren 2008 att det faktiskt var billigare att producera stålet i USA än i Kina, då skillnaden i löner redan där hade ätits upp av transportkostnaden. Detta är även relevant för Sverige, som är en stor exportör av järn i form av bl a pellets, som sedan görs om till stål i Asien, där det också förädlas vidare till produkter som sedan delvis säljs tillbaka till oss som t ex billiga hammare på Jula. Får vi behålla och utöka stålproduktionen i Sverige så ligger det nära till hands att även förädlingen till färdig produkt får stanna kvar i närområdet. Men här är jag kritisk till Rubin och stålet. Han talar nämligen bara om arbetskostnaden för stålproduktionen, men ovanpå det kommer arbetskostnaden för slutförädling till färdig produkt. Det betyder att oljan måste upp högre än sommaren 2008 för att även göra så att transportkostnaderna äter upp den billiga arbetskostnaden för slutförädling i Kina. Och då tror jag inte vi kan tala om triple digit oil prices, utan får gå fyrsiffrigt…

Rubin understryker också att allt CO2-skatter i västvärlden gör är att flytta CO2-utsläppen till t ex Kina som inte tar ut några avgifter på sina CO2-utsläpp, och vi betalar därmed dubbelt. Både mer för bränslet, och genom ökad arbetslöshet. Slutresultatet blir ökad protektionism genom att ta ut CO2-avgifter på alla som vill exportera till USA, om dessa inte själva gör det.

Slutord från Rubin: “But I think we might just find, on a lot of different respects, from the quality of our environment to the breath of new jobs in the economy, that the new smaller world we’re about to embrace may in many respects be a lot more liveable than the bigger one we’re about to leave behind”.

På den efterföljande frågestunden kommer det bland annat upp en hel del ekonomi, bland annat ett dollarras på åtminstone 40% mot den kinesiska valutan yuan, och betydligt högre räntor i USA när amerikanarna själva får finansiera sitt enorma budgetunderskott. Rubin menar att man kan ange 150 USD som en gräns där detta sker, eftersom Kina inte längre kommer exportera särskilt mycket till USA om oljan varaktigt ligger över 150 USD. Vilket den måste göra för att finansiera den utbyggnaden av Kandas oljesand. Och vad blir resultatet av en kraschad dollar och höga räntor i USA tro? Den kinesiska ekonomin skall dock tuffa vidare på sin inhemska marknad och mer regional export till Asien om jag tolkar Rubin korrekt.

Bra föreläsning, och den går med fördel att spela i bakgrunden så man bara hör ljudet eller möjligen ladda ner till sin .mp3-spelare, t ex via den här tjänsten och lyssna på i bilen. Addressen till dragningen hittar man här.