Den digitala allemansrätten och 80-talisten

Jag har tidigare skrivit att jag stödjer en form av digital allemansrätt. Vem som helst får sprida mina blogginlägg, citera dem fritt, rent av i sin helhet, men det skall ske tillsammans med en källhänvisning, dvs vem som skrivit dem och var orginalet finns. En länk och ett namn räcker alltså. Och man får förstås inte tjäna pengar genom att sprida mina texter vidare, ex trycka dem i en bok och sälja. Kommersiella aktörer får inte återge texterna utom som referat eller delcitat utan godkännande. Affärsvärlden har t ex fått mitt godkännande att återge mitt inlägg om fossilgas.

Nu är ju webben hypertext, det går utmärkt och länka, så jag kan inte riktigt se varför man skall reproducera en text i sin helhet, utan det räcker med att citera det väsentliga, och länka till resten. Detta är väl en etablerad konsensus i bloggosfären. Ett exempel hittar man t ex här på Staffan Kjellins blog.

Sedan finns det andra, 80-talister, som vuxit upp med Internet och det enda de lärt sig från grundskolan och gymnasiet är att googla, kopiera, och att byta ut enstaka ord i en text mot egna och lämna in som rapport. Och utan källhänvisning. Och sedan hävda att det är ens egen text, inklusive lite egna felstavningar.

Det är som att bryta grenar från träd ute i den fysiska allemansrätten. Så får man inte göra. Det bryter dessutom mot det sociala konsensus som finns i bloggosfären. Nåja, kopiering är den yttersta formen av hyllning. Bara väldigt patetiskt att försöka dölja det. RedEye är underrättade och har åtgärdat det hela snabbt och effektivt.

Allemansrätt är något som skall vårdas med omsorg. Det är inte heller speciellt svårt att fråga om man får låna en text, precis som man kan fråga markägaren om man får tälta på platsen i mer än en dag. Tack till bl a Flute som håller ögonen öppna.

Ett ställe som använder digital allemansrätt, eller som de kallar det fair use, är t ex utmärkta Energy Bulletin, som helt utan reklam reproducerar andras texter med tydliga källhänvisningar och länkningar.

Det finns många fler anledningar att tycka synd om 80-talisterna. Ämne för ett blogginlägg framöver.