Irak

Journalister, riktiga journalister och inte fjantar som skriver en blogg som den här, eller som satt upp en liten websajt, har i alla tider avslöjat och exponerat makten. Watergate är ett exempel. Journalisterna Bob Woodward (f 1943) och Carl Bernstein (f 1944) lever fortfarande.

Nu vill kanske någon mena att Watergate inte var en militär fråga, och det är därför journalisterna överlevt. Låt oss ta ett annat exempel. Mark Bowden, som gjorde reportageserien Black Hawk Down åt den amerikanska tidningen Philadelphia Inquirer, gjorde bland annat djupintervjuer med (anonyma) operatörer från den topphemliga amerikanska elitstyrkan Delta Force. Sedermera blev det hela också en dokumentär bok (Bokus 84:-), och en Hollywoodifierad film av det hela.

I speciellt boken avslöjas många detaljer om det väldigt hemliga Delta Force, och även en del om CIA:s fotarbete. Mark Bowden (f 1951) lever och verkar alltjämt i USA. Trots att han sitter på avsevärd insyn i topphemliga organisationer och information om vilka det är som läckt som ett såll ur Delta, så lever han alltså och vågar bo i USA.

Vilket för oss över på CIA. Enligt foliehattarna så är det CIA som är faran i sammanhanget. Då kan vi ta den för mina ordinarie läsare inte helt okända Michael Ruppert, som 1996 inför publik konfronterade CIA-chefen John Deutch med bevis om att CIA på 70-talet smugglade narkotika in i USA för att finansiera operationer utomlands. Ruppert lever, verkar och bor i USA i full frihet.

Vi kan annars titta på Rolling Stones-journalisten Evan Wright reportageserie som inbäddad journalist under Irakkriget, The Killer Elite (tyvärr inte längre kvar på tidningen Rolling Stones webplats), som sedermera blev en bok vid namn Generation Kill – living dangerously on the road to Baghdad with the ultraviolent Marines of Bravo Company (Bokus 84:-) och en fantastisk dramatiserad HBO-serie med samma namn. I såväl artikelserien, boken liksom TV-serien så slaktas oskyldiga civila på löpande band. Ett klipp från TV-serien nedan. Lite bakgrund kan vara nödvändig. Efter att tidigare skjutit ner ett antal civila bilister som inte fattat att de skall stanna, så började man skjuta rökgranater som varningsskott.

Kulspruteskytten i den HUMMVEE som Wright åkte i sköt vid ett tillfälle ner en ung kille, och fick sedermera smeknamnet Whopper Junior. Whopper -> Burger King -> B.K. -> Baby Killer.

I en scen ur reportageserie, boken och även TV-serien så observerar den spaningspluton Wright åkte med en liten irakisk gård, och ser bara kvinnor och barn, vilket rapporteras in. Helt plötsligt jämnas gården med marken i ett artilleri- eller flyganfall framför ögonen på spaningssoldaterna. Gruppchefen Brad “Iceman” Colbert (i TV-serien spelad av svenske Alexander Skarsgård i sin genombrottsroll i Hollywood) konstaterar kallt och ursäktande -“Good effect on target. We don’t have the whole picture.”

Evan Wright bevittnade hur tjogvis med civila dödades, och exponerade detta i såväl Rolling Stone som i sin bok. Ett antal personer fick också sparken eller andra disciplinära åtgärder. Konsekvenserna för Evan Wright begränsades till att han vid ett tillfälle skall ha fått ett kokt stryk för att ha pratat skit om marinkåren efter att ha mött några marinkårssoldater i det civila, men har i övrigt hälsan och lever och verkar i USA.

Och så kan man fortsätta. Kort sagt, i det demokratiska USA är det tämligen ofarligt att exponera makten, CIA eller militären. Evan Wright fick stryk av några fulla bassar på en pub. That’s it.

I vårt demokratiska grannland Danmark så skrev en dansk elitsoldat boken Jägare – bakom fiendens linje om sin tid i Afghanistan, inklusive hemliga civilt kamouflerade uppdrag. Författaren Thomas Rathsack lever och har hälsan, och boken har inte stoppats av danska militären eller danska staten, eller det USA som leder operationerna i Afghanistan.

Det finns 100-tals fler exempel man kan ge, ovanstående är bara lite mer populärjournalistiska och någorlunda aktuella axplock.

Nu över till Wikileaks. Wikileaks släpper inte speciellt många dokument, och har rent av haft ekonomiska problem fram till man släppte lite gun camera footage från Irak som visade hur en grupp beväpnade män och journalister i en stridszon blev nedkämpade av två Apachehelikoptrar. Detta hyllades förstås av vänsterkretsar som hatar USA över allt annat och pengarna flödade in.

Här följer 45 (påstådd siffra, jag har inte kontrollräknat) andra läckta filmer när Apachehelikoptrar och annat flyg skjuter ner beväpnade (?) människor i stridszoner i Irak och Afghanistan. Känsliga läsare tittar lämpligen inte på filmerna, USA-hatare får ståfräs och går ut och eldar amerikanska flaggor efter detta.

Nedan är ett annat kontroversiellt klipp som eventuellt visar bönder, eventuellt visar något annat.

Eller kanske följande:

Vad jag vet har Wikileaks lyckats läcka exakt en film, och att journalisterna hade dödats av attackhelikoptrar var inte sedan tidigare vare sig någon hemlighet eller något okänt. Den amerikanska försvarsmakten hade redan tidigare själva publicerat en utredning av händelsen publikt på Internet.

Sedan har vi den enorma läckan med 76 000 rapporter från Afghanistan, som bara bekräftade redan rapporterade civila dödsfall, samt att en överväldigande majoritet av civila dödsfall beror på talibanernas terror. Det kontroversiella var möjligen att en del dödade fiender som rapporterats som nedkämpade av afghanistanska styrkor i själva verket hade nedkämpats av amerikanska elitförband, samt att man har problem i Pakistan.

Men Wikileaks förgrundsfigur Julian Assange påstår sig leva under ständigt hot från CIA.

Jag vill hävda att det är fullkomligt skitsnack, och bara är en del av den välregisserade egotripp som Wikileaks är. Assange hyllas som en hjälte i vänsterkretsar och bland USA-hatare och reser världen och sätter på villiga brudar.

Vi har bara hans egna ord om att han skulle vara utsatt för hot, när normalt Wikileaks borde läcka dokument om de hade något som helst fog för det påståendet. Och för att ge en förespegling att den nuvarande sexskandalen inte skulle handla om att Ass-ange har svårt att hålla den inne i brallan, så läckte man just ett fullkomligt ointressant dokument från CIA. Lättlurat vänsterfolk gör stående ovationer, resten av världen gäspar.

Men brödet och skådespelet fortsätter och egotrippen fortsätter.

Ass-ange själv har sagt att han hade fått varningar om en sexfälla. Återigen bara hans eget ord om detta. Då han själv mycket väl vet om sitt egna vidlyftiga sexliv, så var han väl medveten om att förr eller senare kommer någon träda fram, så genom att varna för sexfälla så har han ryggen fri. Själv hade han tydligen haft sex med så många svenskor/svenskar under en vecka i Sverige att han inte hade en aning om vilka de två anmälande kvinnorna var. Citat från Aftonbladet:

“Har du haft sex med dem?
– De är anonymiserade i media. Jag har ingen aning om vilka de är.”

Ett alternativ är att hans medarbetare eller vänner varit medvetna om hans utnyttjande av sitt rockstjärnestatus, och varnat honom, vilket han nyttjade och sade till pressen som “risk för sexfälla”. Det går oavsett inte att få in någon i en sexfälla om man inte har ett brett sexliv, så om säkerhetstjänster försökt göra detta så beror det på att de sett att Assange tar alla möjligheter som erbjuds.

Nej, jag är fortsatt inte ett dugg imponerad av Wikileaks. De läcker få dokument, ingenting som är uppseendeväckande, men pratar ständigt vitt och brett om allt de har och om hur mycket hot de utsätts för. Mycket snack.

Det är en välregisserad teater och folk går på det.

Under tiden jobbar riktiga journalister vidare med riktiga läckor och avslöjar makten på riktigt, utan att för den delen förföljas av CIA. Däremot mördas journalister kanske varje vecka i länder som är tveksamma demokratier eller rena diktaturer. Dit hör t ex Ryssland, Mexico mfl tveksamma demokratier. Men från Ryssland läcker inte Wikileaks något, istället angriper man bara västvärldens enda demokratiska garant, USA.

Detta är nämligen ofarligt.

Men det finns så många som hatar USA, så pengar till resor och hotellrum så Assange kan resa jorden runt och vänslas med kvinnliga groupies är det inga problem att skaka fram.

Ass-anges hjältestatus är så stort att de kvinnor som anmälde honom för våldtäkt, sexuellt ofredande eller ofredande nu bjästas vitt och brett på nätet. Det är möjligt att Ass-ange inte är skyldig till något annat än att vara en man som rider på sitt kändisskap, men det finns ingen anledning att förfölja de kvinnor som känner sig trampade på för det.

Verkligheten är iaf den att USA inte är ett hot mot journalister. Skulle USA vilja plocka ner Wikileaks kunde de lätt göra det via en denial-of-service-attack, en överbelastningsattack mot sajtens serverstruktur. En annan besläktad variant vore att översvämma sajten med 10 000-tals avsiktliga läckor av meningslösa men äkta dokument och få dem att gå på knäna av den arbetsbelastning det skulle innebära att gå igenom allt som skickas in.

Endast en väldigt paranoid foliehatt har något att frukta från demokratin USA, och då bara i sin fantasi.

Ser fram emot att Wikileaks börjar läcka något från diktaturer där journalister faktiskt lever under ständigt dödshot. Men frågan är om man får några brudar då?

Sedan kan det finnas ett behov av att utomstående journalister granskar en liten ankdamm som Sverige, där journalister växlar mellan att vara anställda på tidningar och att vara presstalesmän åt storföretag eller politiska partier, och ingen vågar trampa makten på tårna. Men så ser det inte ut i resten av världen. I resten av världen finns det hårt arbetande och granskande journalister som riskerar sina liv, till skillnad mot de som smörjer sitt krås med pengar donerade till Wikileaks. Visst, det är inte någon lön, det är bara fria resor, hotellrum och restaurangbesök.

Man kan bli förblindad av makten, och gärna se kritik mot makten och matkhavare, men man måste vara medveten om att all kritik och all granskning av makten inte är på riktigt eller relevant. Quis custodiet ipsos custodes. Som maktkritiker måste du också granska granskarna och skilja de som fejkar från de som gör ett riktigt arbete.

Nu är det bara att invänta de sedvanliga kommentarerna att jag inte skall skriva politik, att jag är ett ***** och att bloggen går utför och att läsarna tänker sluta läsa mig. Varsågoda, ordet är ganska fritt.