deflation

SCB har rapporterat nya siffror för den beryktade KPI-inflationen, som biter sig fast kring nollstrecket. Man rapporterar nu om +0.07% i prisökningar i konsumentkorgen, som KPI-Svensson förväntas konsumera, mot tidigare -0.17%.

Den största förändringen är att kläder och skor ökat med 6.8% i pris på ett år. I övrigt anges kostnadsförändringar inom +/- 1.0% för de olika posterna. 

Jag gissar utan att kontrollera att bidragande till kostnadsökningen för kläder och skor är en svagare svensk krona, där i princip allt vi klär oss i är importerat. Förvisso är importpriset blott en liten bråkdel av kostnaden i butik, där det mesta läggs på i grossist, distributörs- och framför allt butiksled. Ett par byxor för 400:- kronor kanske kostade 50:- i import, så försvagad krona kan inte förklara prisökningen i sin helhet.

Den underliggande inflationen, som rensas för Riksbankens räntesänkningars prissänkande effekt, KPIF, ligger nu på 1.0%. Det inom EU jämförbara harmoniserade HIKP-inflationsindexet steg 0.9% och kan i det närmaste jämföras med KPIF, då bostadsägares kostnadsbild (=räntesänkningarna) inte är med i det harmoniserade inflationsindexet.

Underliggande inflation är alltså avsevärt högre än KPI-inflationen. Då räknar inget av dessa index in prisökningar på tillgångar som bostäder i inflationen.

Sammantaget kan man på goda grunder anse att förändringar i KPI på enskilda tiondelars procentenheter är inom felmarginalen och inget att bry sig om. -0.17% eller +0.07% kvittar och förändringen kan inte betraktas som en trend, åtminstone inte än. SCB redovisar dock avrundade siffror med -0.2% och +0.1% vilket antyder en förändring på 0.3 procentenheter, när verkligheten är 0.24 procentenheter, eller 20% lägre förändring.

12-månaders KPI-inflation 2007-01 till 2015-09. Källa: SCB

Som man tydligt ser i grafen ovan har vi legat stabilt i en deflationsperiod, eller åtminstone nollinflationsperiod sedan 2012. Ett litet tick uppåt enskilda månader har hänt förr och kan knappast ses som någon trend, som Riksbanken kan använda för att motivera räntehöjningar.

Med nästa års skattehöjningar och utbudsbrist på samhällstjänster under rådande situation kan vi dock förvänta oss stigande priser, men det är alltså inte monetär inflation, utan inflation driven av en krisberoende bristsituation. Själva samhällets tjänsteinköp hittas förstås inte i KPI, men prisökningar för samhällstjänster kommer antagligen spilla över även på konsumentpriser, när man annars kan få mycket mer betalt av stat och kommun än av privatpersoner. Med eventuella prisökningar på grund av brist kommer Riksbanken också kunna höja räntan och en självförstärkande situation dras igång, där räntehöjningar får KPI-inflationen att skena då beräkningen av boendekostnader därmed ökar rejält.