deflation

Kanske är det dags för en liten uppföljning av Nicole Foss prognoser från 2011? Som alla prognoser är de mestadels fel, men på ett antal punkter har Foss fått rätt. Dit hör deflationstrycket och den tillhörande likviditetsfällan, samt fallande råvarupriser.

Ska man sammanfatta Nicole Foss, så ansåg hon att bland annat oljepriset skulle falla, före vi upplever global peak oil. Deflation skulle inträffa då alla stimulanser bara fastnar i en likviditetsfälla, och till slut får vi en finanskris som får 2008 – 2009 att framstå som en mild västanfläkt.

Den där finanskrisen är förvisso inte här än. Men nog har råvarupriserna fallit. Nog upplever vi en likviditetsfälla, där stimulanserna inte når den reala ekonomin. Vad Foss däremot hade fel i är att stimulanserna fastnar visserligen i en likviditetsfälla, men hela finansmarknaden utgör denna fälla. Därmed finns inget deflationstryck inom bostadspriser, eller för den delen aktier eller börsen.

Mystanten Nicole Foss vid föreläsning i Göteborg.

Foss har haft rätt om USA än så länge. Följande skrev jag efter hennes föreläsning 2011:

“USA kommer vara bland de sista länderna som kraschar då landets valuta och statsobligationer till en början, likt under den milda (!) finanskrisen 2008 – 2009, kommer bli en tillflykt för kapital inledningsvis, men USA kommer även de drabbas av deflationskraschen.”

Nu ska man komma ihåg att Foss pratade om monetär deflation, dvs en avbelåning (eng deleveraging). Vad vi istället har är KPI-deflation, med ett deflationstryck som pressar ner KPI-inflationen till mycket låga nivåer och då inte bara i Sverige.

Överlag kan man inte säga att hon varit helt fel ute, även om effekterna (som alltid) generellt blivit mildare och mindre dramatiska. Bidragande till detta är förstås att makthavare och marknader försöker parera utvecklingen, och inte helt saknar analytisk förmåga eller kollektiv intelligens. Samtidigt har åtgärderna handlat om att sopa problemen under mattan och hoppas på att det man inte ser inte finns och försvinner av sig självt.

Riktningen Foss pekade ut kan i stort sett sägas vara korrekt, men inte i omfattning. Rätt i sida, fel i längd. Och förstås fel i tid, med 2013 – 2016 som krisåren. Alla krisprognosläggare brukar vara tidsoptimister. Krisen kommer, men alltid senare än man tror. Det är krisprognosläggarens förbannelse. Man har rätt i sak och princip, men tidpunkten är alltid omöjlig att förutspå.

Samtidigt ska man komma ihåg att om man aldrig pratar om problemen och problemställningar, kan man inte heller göra något åt dem. Målet för alla krisprognosläggare är faktiskt att få fel.