”Det är en by på höjden. Här pratar vi inte om sådant.”, John Ajvide Lindqvist, Pappersväggar -”By på höjden”.
Nu blir det skräck. Inte sådan där kittlande rysare som ger kalla kårar, utan den sorten som håller dig vaken på nätterna eller väcker dig från mardrömmar kallsvettig och skräckslagen. Den typen som får ditt hjärta att bulta varje gång du går till brevlådan och får se ett kuvert det står Skatteverket på.
Den man inte pratar om här.
Man kan kanske se novellen ”By på höjden” i John Ajvide Lindqvist novellsamling ”Pappersväggar”, som en allegori för något som sakta kryper upp genom flerbostadshuset och får boende efter boende att försvinna, för att till slut nå de översta (och antagligen dyraste lägenheterna, om det nu inte rörde sig om ett hyreshus i novellen). Det kan vara en allegori för banken, eller kanske kronofogden. Eller så är det bara en svensk Stephen King vi pratar om här, och allegorin ligger helt och fullt i läsarens huvud.
Tänkte prata om bostadsbubblans värsta sidor. Föreslår att du tänder lamporna och har 112 redo på telefonen om du är lättskrämd. Det här kan bli riktigt otäckt. Bra om du har någon att hålla handen med, någon som kan försöka trösta, fast du innerst inne vet att det inte finns någon tröst och mörkret finns där ute. Det väntar på dig.
När som helst kan det dimpa ner i brevlådan. Brevet från Skatteverket. (Är du egen företagare så har du vid det här laget vant dig vid den regelbundna ångesten över brev märkta Skatteverket, och är förstås immun.)
Men först är det dags för lite bakgrund.
Familjen köpte sin villa i Huddinge i slutet av 90-talet. 1.5 miljoner. En komma fem miljoner. En och en halv miljon. En och ett halvt plan. 180 kvadratmeter. (Eller så var det en lägenhet på godtycklig plats enligt lämplig spec, pick your poison). Idag, 2009, tio år senare så är den värd 4.5 miljoner på marknaden och räntan är en bråkdel av vad den var 1999.
Familjen drömmer om att den fantastiska inflationen skall äta upp skulderna. För skulderna har stigit i takt med att räntan fallit. Nu är skulden uppe på 4 miljoner. Det blev en sossecontainer 2001, sedan byttes den upp till en Volvo XC90 år 2004. Bara att ta lite mer lån på huset. En S60 skaffades som andrabil 2006 och då bytte man till en nyare XC90 också. Resor till Thailand två gånger om året. Bengt och Lotta reste på en andra smekmånad på tioårsdagen. Två veckor på Mauritius. Utan barnen. Hockeyutrustning till Filip, golfklubbor till Lotta. Nya möbler. Carl Malmsten förstås. Fina kläder.
Familjen var duktiga svenskar, duktiga konsumenter. Det ökade konsumtionsutrymmet värdeökningen på huset gav konsumerade man lydigt upp. Det är ju viktigt för ekonomin att konsumera.
Nu tror du kanske att jag här drämmer till med att bostadsbubblan sprack. Men nej, det gjorde den inte. Den bara fortsatte upp, upp, upp. Den efterlängtade inflationen kom också. Byte av spruckna rör gick på 150 000:-. När XC90:n behövde bytas igen 2012 kostade den nya pluginhybriden bara 700 000:-. Men det var inga problem. Räntan var låg. Och inflationen, inflationen den åt upp allting.
Så 2015 var marknadsvärdet på huset hela sju miljoner kronor. 7 000 000. Skulden var uppe på 6 500 000:- miljoner. Lätt att betala på två löner med den låga räntan och inflationen.
Men då, 2015 hände något. Det är inte så viktigt vad som hände, eller egentligen inte ens att det hände 2015. Det kunde lika gärna vara 2020, 2025, men det hände i alla fall.
När man kissar på sig är det varmt och gott först, men till slut blir det kallt, luktar illa och man måste byta kläder.
Exakt vad som hände är inte viktigt. Bengt eller Lotta kanske blev av med jobbet. Eller så blev det skilsmässa. Eller så flyttade barnen ut och man behövde ett mindre boende, eller kanske köpa en etta i en förort åt äldsta barnet för 2 miljoner. Eller så blev det jobb på en landsort och man behövde sälja huset, och köpa ett mycket billigare hus, för endast 2 000 000:-. Eller så blev det kanske bilolycka, handikapp och flytt till handikappanpassad hyresrätt. Eller rent av den efterlängtade flytten till spanska solkusten. Det är ju så mycket invandrare i Sverige nu för tiden, så det är bättre att själv bli invandrare.
Men varför oroa sig. Bostadsbubblan har ju blåst upp värdet så det är ju inga problem att lösa skulden. Man säljer för 7 000 000:-. Mäklaren tar 350 000:- för besväret att ta lite bilder och fylla i lite standardformulär, men det är ju fortfarande kvar ett överskott på 150 000:- efter skulderna på 6 500 000:- har lösts.
Frid och fröjd.
Men så en dag året efter ligger breven där i brevlådan.
Skatteverket.
Intet ont anande öppnar Bengt respektive Lotta sina brev. De läser (kanske på var sitt håll i hyresrätterna de sitter i efter skilsmässan, i väntan på annat boende). Det blir tyst. Hjärtat bultar. Svetten kommer.
Skatteverket kräver ut en reavinstskatt på vinsten. Efter mäklararvode är vinsten 5 150 000:- SEK. Fem miljoner etthundra femtio tusen kronor. Skatten är 30%. Bengt och Lotta skall betala 1 545 000:- SEK i kvarskatt. Avdraget för de där spruckna rören var normalt underhåll, och inte värdehöjande och får alltså inte dras av. Inte heller omtapetseringen, ommålningen eller omläggningen av taket.
Bengt och Lotta undrar vad som gått fel. Några 1 545 000 kronor har de inte. De har 150 000 kronor. Nu blev det både blött och kallt i byxorna.
Osökt kommer Bengt att tänka på den obegripliga texten till The Eagles ”Hotel California”.
”You can check out any time you like, but you can never leave.”
Bengt hörde Hotel California för första gången på ett hak 1989, när en trubadur gjorde en cover på låten.
Men först nu förstår han texten.