bostad

Politiker och tyckare har fått befolkningsnoja och ältar att svenskt barnafödande är lågt. Men verkligheten är att detta skett förr och det har ordnat sig när man tittar på den faktiska statistiken som barnfödselkvoten mellan antalet kvinnor i åldern 25 – 35 år och antalet födda barn.

Svenska politiker och olika tyckare har fått befolkningsnoja och uttalar sig om att det skulle vara katastrofalt att det föds färre barn i Sverige, men detta har hänt förr och det har löst sig då med.

Barnafödandet följer i mycket demografin och befolkningskurvorna och man kan inte förvänta sig ett konstant barnafödande hela tiden. Olika trender – i den mån den genetiskt rent evolutionärt betingade driften att få barn kan kallas en trend – går fram och tillbaka. Pendeln slår än åt ena hållet än åt det andra, men den faller aldrig av oavsett hur mycket politikerna nojar.

Man ska förstås direkt bli skeptisk när politiker är alarmister och istället titta på fakta. Vi har varit här förr, och det utan Tinder, TikTok, streamingteve eller smartphones eller vad man nu vill skylla på. Således kan man bortse från alla sådana hypoteser som är snutna ur näsan i desperation att hitta någon förklaring i samtidens moralpanik över att det var bättre förr (det var det inte, som vi ser i grafen ovan).

När det gäller barnafödande tittar man med fördel på antalet kvinnor och deras ålder, då det är kvinnor som föder barn. Medelåldern för att föda sitt första barn är idag 30.59 år, upp från 28.22 år år 2000, andra barnet är medelåldern på modern 32.55 år och tredje barnet eller fler 34.67.

Med medelålder på drygt 30 så föder något förenklat hälften av mödrarna sitt första barn före 30.55 års ålder och hälften efter. Att selektera ut åldersintervallet 25 – 35 år för att titta på majoriteten av barnafödande kvinnor är således relevant.

Och här spelar förstås babyboomarna in, vilka går i vågor som vi ser på grafen överst i artikeln.

Vi ser också att det som hänt det senaste åren är att snittåldern för att föda barn har stigit, efter att minskat mellan 2008 till 2015. Även detta går i vågor även om trenden är stigande när utbildningskrav fördröjer introduktionen till arbetslivet och möjligheten att försörja en familj, samt sängparbildande.

Återgår vi dock till första grafen så visar den framför allt födselkvoten mellan antalet kvinnor i åldern 25 – 35 år och antalet födda barn.

Fokuserar vi på linjen 0.16, dvs att ca var sjätte kvinna i åldern föder barn det året (givet förenklingen att alla barn föds av kvinnor i ålder 25 – 35) och kallar 0.16 för krislinjen där politiker börjar noja, så har vi varit under 0.16 förr. Specifikt åren 1976 – 1982 samt åren 1996 – 2001. Detta är perioder av sex respektive fem år. Krisen 1976 kan dessutom sägas fortsätta till 1984 eller åtta år, innan den nya babyboomen tog fart och Magnus Uggla 1989 skrev sin sång om att babypesten härjar och alla vill ha elaka dvärgar.

Vi har än så länge denna vända bara varit under 0.16 i tre år i en kombination av färre antal kvinnor i åldern 25 – 35 år och stigande ålder för barnafödande.

För övrigt är det knappast ett problem om födseltalen sjunker tillfälligt. Särskilt inte som politikerna samtidigt nojar om miljön, och det mest miljövidriga som finns är en människa om man ska dra slutsatser av politikernas utspel. Kanske var det även det som påverkade under den så kallade gröna vågen och miljötänket på 70-talet? Vad som fick det hela att inträffa i slutet av 90-talet låter jag var osagt.

Men vi kan vara säkra på att sådant här går i vågor. Födselkvoten går ner när antalet kvinnor i åldern går upp. Det verkar snarare som att ju fler kvinnor vi har i barnafödande ålder, desto lägre andel vill föda barn. Vad detta beror på kan man fundera på – kanske är antalet män som vill ha barn konstant och därför föder en lägre andel kvinnor barn när det finns många kvinnor. Eller så är det djupt genetiskt att om man ser många kvinnor så blir man mindre benägen att skaffa barn – det är uppenbarligen inte ett problem med befolkningens storlek.

För övrigt kommer antalet kvinnor i barnafödande ålder 25 – 35 år nu minska framöver när vi tittar på demografikurvan. Stämmer tesen ovan så kommer då barnafödandet då motsägelsefullt att stiga, eller iaf kvoten.

Som vi ser ovan har vi en enorm babyboompuckel av Magnus Uggla-elaka dvärgar just nu. Antalet unga kvinnor kommer minska framöver. Babyboomen runt 1990 var extrem och ger extrema utfall i statistiken för lång tid framöver, så även nu i låg födselkvot.

Barnafödandet är bara ett problem för politiker som tror att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld och som utformar ett system som bygger på evigt ökande befolkning. Istället bör politik och strukturer basera sig på stabil folkmängd och inte ett pyramidspel där man gasar rakt in i försörjningsgränsen.

Att alls behöva noja om dessa saker beror på att man gjort fel från början. Gör om, gör rätt.

En annan konsekvens är att efterfrågan på fler bostäder kommer minska framöver – det blir färre i familjebildande ålder som behöver en större lägenhet eller villa. Just nu har det blivit färre som ska flytta hemifrån, vilket minskar trycket på smålägenheter vilket också rapporterats vara mer svårsålt numera. Demografin är väldigt försutsägbar, men nu står bolag som JM med skägget i brevlådan och massa osålda nybyggda lägenheter.

Andelen unga kommer som ska flytta hemifrån ska dock öka igen om några år, för att sedan raskt rasa, även om raset inte kommer påverka bostadsmarknaden på 15 år än.

Så länge kommer politiker och krönikörer fortsätta noja om barnafödandet och måla upp visioner om undergången. Mitt förslag är att chilla lite, inte vara så himla nojiga, och se till att omforma systemen till att inte bygga på evig befolkningstillväxt. Våra pensionssystem är redan stabila, då de bygger på vad som betalas in och inte några fantasier. Ökande kostnader för äldreomsorg när folk blir äldre kompenseras av minskade kostnader för skola och utbildning. I övrigt gör ekonomisk tillväxt att färre automatiskt kommer kunna försörja fler, givet 2% i BNP-tillväxt i snitt över konjunkturcykeln så kan vi försörja 2% fler äldre om året och fortsätta så, så det är inte ett problem med en åldrande befolkning, vilket det bevisligen inte varit – vi har aldrig förr haft så många äldre som nu, men inte heller så högt välstånd som nu, så sluta noja om de äldre. Värt en separat artikel här på bloggen kanske?

Andas, räkna till tio och upprepa ”det ordnar sig”.