Den andra halvan av filmatiseringen av den klassiska SF-romanen Dune går nu upp på bio. Det är utan att spoila för de som inte kan denna nästan 60 år gamla berättelse en studie i makt, tyranni, propaganda och är mer grandios, men också djupare än första delen. Men tyvärr håller den inte hela vägen, då man håller sig väldigt nära förlagan och spänningen går därmed förlorad när klassisk dramaturgi försvinner till förmån för budskap och specialeffekter.

Jag tror inte att någon fan av Frank Herbets klassiska verk blir särskilt besviken. Det finns en punkt i handlingen som avviker rejält från romanen, nämligen frågan om huvudpersonen Paul Atriedes gravida mor, men det hanteras snyggt och med intakt huvudhandling, samt en nigning åt fansen mot slutet.
Denis Villeneuves tolkning av romanens andra halva blir ett fokus på makt, propaganda och religiös fanatism och hur all makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut. På det viset har filmen ett betydligt större djup än den första Dune 1, som mer var upplagd som ett klassiskt SF-actionäventyr med svart och vitt, gott och ont, goda och onda.
Filmens teman är således extremt aktuella i dagens värld.
Tyvärr försvinner spänningen bortom en avgörande punkt i handlingen. Grundläggande dramaturgi ska vara att framgång ska mötas av motgång och på så sätt pendla runt detta för att bibehålla spänning (slutstriden i Jedins återkomst är ett exempel på nästan perfekt dramaturgi), men när det istället mer blir en filmad historieskildring så försvinner spänningsmomentet. Det blir inte spännande om det bara går nedåt, nedåt, nedåt eller uppåt, uppåt, uppåt, utan … tråkigt.
Bland skådespelarna utmärker sig den annars bildfagre Austin Butler som skurken Feyd-Rautha, sminkad nästan till oigenkännlighet undantaget hans karaktäristiska läppar. Efter att tidigare spelat Elvis och just nu Gale Cleven i aktuella Masters of the Air, så gissar jag att vi här, likt huvudrollen Timothée Chalamet och Zendayas kvinnliga huvudroll, ser en av Hollywoods nästa generation storstjärnor.
Det finns inget att anmärka på specialeffekterna och filmen gör sig verkligen återigen att ses på IMAX för att ta in landskap och scener. Och likt vi gjorde rekommenderar jag att se om Dune 1 alldeles innan, så man påminns om den romanröriga handlingen och förstår referenser som Jamis.
Men filmen håller alltså inte hela vägen. Fast gillar man något lite tyngre, djupare och vuxnare än de förvisso dramaturgiskt korrekt uppbyggda äldsta tre Star Wars-barnfilmerna, så är det bara att gå och se även tvåan. Om inte annat för att visa att alla filmer från Hollywood inte måste följa Hollywoodmallen.
Kommer det då uppföljare? Tja, det beror förmodligen på mängden droger publiken förväntas ta. Då Dune ansetts varit omöjlig att filma, men uppenbarligen gick med rätt gott resultat, och efterföljande Dune Messiah släpptes 1969 mitt under LSD-perioden så är det väl tveksamt. För Children of Dune och sedan God Emperor of Dune osv behövs det allt mer av psykotiskt sinnesutvidgande substanser för att uppskattas, så jag är lite tveksam till om det blir mer än detta. Då får man nog kraftigt modifiera handlingen och därmed göra alla bokstavstrogna Dune-fanatiker upprörda och när de går ut i jihad (som bytte namn till heligt krig i Dune 2) så ska nog Hollywoodproducenter passa sig.
Eller så låter man sig vara nöjda med detta och går vidare till något annat. Ibland kanske man ska låta filmer bli klassiker och inte försöka matcha dem. Två filmer duger gott, Lex Alien+Aliens eller Terminator+Terminator 2. Att göra något enormt franchise av detta är bara dömt att sätta filmbolag i konkurs.












