Vädret var fantastiskt när tre promille av Sveriges befolkning, inklusive bloggen, igår lördag sprang den i Sveriges historia dyraste motorvägen hittils*, nämligen första sträckan av Förbifart Stockholm innan den öppnas för biltrafik.
Möjligheten fanns att ställa upp i tävlingsklass tolv kilometer, eller motionsklass i sträckorna fyra, sju och tolv kilometer, samt gåklass fyra km. Vi nöjde oss med sju kilometer, dels pga andra externa åtaganden före och efter, samt att tolvan innebar att man sprang två av tunnelrör en gång till vilket var måttligt lockande och inte heller skulle ge något nytt att fota till bildbanken. Blir väl lite längre att springa framöver när resten av Förbifarten står färdigt, kanske etappvis.
De extra tre kilometerna för sjuan var dessutom nästan platt, med bara nio meter ytterligare stighöjd, mot 73 för de första fyra som gick genom Akallaröret respektive Hästaröret på den södra färdigställda tunneldelen, medan sjuan bara erbjöd ena röret fram och tillbaka på den korta Kronåstunneln. Vi är rätt vana vid att springa i backar – vi har 50 m stighöjd den sista sträckan från stora vägen upp till gården uppe på berget hemma, så springturerna hemifrån avslutas alltid i uppförsbacke. Dessutom grus, och det var påtagligt hur stor skillnad det är att springa backe på asfalt då gruset gör att man halkar lite i de brantare partierna, vilket inte sker på asfalt.
Min vanliga milsträcka har drygt 200 m stighöjd, så 73 m på 7 km är inte något märkvärdigt.
Förbifartspremiären var inte direkt som att springa Sätila Trail hemma, som i princip bara är backar, men där 11 km väldigt fint matchar min normala milsträcka hemma, då man är uppe på gårdens höjd som högst om än 500 m i sida och startar vid min privata mils lägsta punkt, dvs nere på Sätila Sands beach.
Sträckan som nu hade premiär mellan typ Barkaby-Hjulsta via Akalla upp till Häggvik kommer väl inte direkt vara högtrafikerad så länge inte hela förbifarten står kvar. Dock så ökar förstås biltrafiken som alla trnasporter i takt med ekonomiskt tillväxt och det ökade välstånd och med det finansierade välfärd transporterna innebär, så en dag lär det väl bli köer här också. Av elbilar, förhoppningsvis.
Jag skrev någon artikel på bloggen för evigheter sedan om att man borde klä tunnlarna i bladguld, vilket bara skulle öka kostnaden någon procent, men sedan dess har väl budgeten som alltid spräckts, men guldpriset har stigit. Blev lite besviken av att man inte gjorde detta.
Folkfest var det iaf med 33 000 anmälda startande plus 5 000 skolungdomar dagen innan.
Lena, som ju är brandman med fyskrav på sig samt professionell äventyrare, sprang in som en av de 6% snabbaste kvinnorna (189 av 3 405) på sträckan. Nu verkar inte resultaten för annat än 12 km vara inlänkade på hemsidan längre, men de gamla länkarna gick att hitta i webläsarhistoriken innan de avlänkades. Numera går det bara att söka på namn i motionsklass, men inte se samtliga placeringar i motionsloppen. Tyvärr kollade jag aldrig var jag hamnade i herrarnas, utan hamnade bara 3 449 av 6 095 startande på sju kilometer motion (vilket iofs ser bättre ut än hur jag skulle vara placerad i herrarnas …). Förmodligen har man tagit bort de kompletta listorna pga GDPR eller ngt, så jag undviker att länka till dem. Eller så är det motion och ingen tävling och man tävlar bara mot sig själv! Häpp!
Många glada läsare hälsade, och jag antar att givet att tre promille av landets befolkning sprang, med överrepresentation för stockholmare, så kanske tre procent av bloggläsarna sprang loppet i någon form och därmed flera tusen av er?
Vädret var på topp och Stockholm bjöd på en fantastisk brittsommar, och det blev rent av lite varmt när man inte var i de svalare tunnlarna. Att vädret var så bra gjorde väl också att deltagandet var på topp.
Jag kan bjuda på min motionstid, som ni ändå kommer söka upp via det sökbara fältet på sajten, nämligen 48:56, så kan ni skryta med hur mycket snabbare ni själva var i kommentarsfältet nedan och framför allt att ni inte springer sådant här för det är töntigt och ingen utmaning.
Kul att ha gjort, men tveksamt om jag någonsin kommer köra bil just den vägsträckningen. Skulle vara om man ska köra från Sätila till Arlanda eller Uppsala någon gång, men det har bara hänt en gång i hela mitt liv.
Nu har jag iaf sprungit den. Lär väl aldrig bli att man får springa Östlänken, som nog är mer efterfrågad och ett större behov än Förbifarten nu när Södra Länken standradmässigt är ett trafikkaos. Främst pga att det väl lär ta 40+ år innan den både beslutats om, finansierats och byggts färdigt, och då tror jag inte jag kan springa längre.
För er som missade Förbifartspremiären lär det väl bli fler lopp på resterande sträckor, men de kommer bara vara delpremiärer, och inte första någonsin.
Fick in ett besök ombord på Arleigh Burke-jagaren USS Paul Ignatius också när jag ändå var i Stockholm, men de bilderna får ni se en annan gång.
*hittills som sagt, det kommer garanterat dyrare motorvägar
3 kommentarer
Har bloggaren blivit stockholmare och säger strecka istället för sträcka?
Eller så stavade jag fel? Men visst, efter några dagar i Stockholm så har väl min hjärna omprogrammerats till infödingarnas oförmåga att säga ”ä” som en svensk.
Jag springer inte sånt här för jag tycker det verkar för jobbigt … 🙂
Men det var säkert en lite småtrevlig upplevelse att kuta genom tunnlarna.
De verkar ha satsat enormt mycket på ljussättning …