Ukraina: Höghus kollapsade i massiv terrorbombning mot Kyjiv, minst en mördad

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder analysen?

Avsnitt 126. Rysk ekonomi, då och nu

Stalin hade, efter att ha byggt megabostadskomplex I nyindustrialiserade städer, medgivit att det skulle vara möjligt att bygga ägda enfamiljshus. I proletär anda skulle dessa inte vara borgerligt rymliga utan bottenplattan reglerades till 7 x 7 meter, endast envånings, och självbyggen. Följden blev att husen byggdes med branta tak så ytterligare en smal övervåning fick plats. Problemet var byggmaterial, det kunde bara införskaffas genom ”kontakter”, dvs hälerigods från andra och offentliga byggen. Det kunde ta lång tid till inflyttning.

Efter Stalins död, då Beria under en kort period liberaliserade åtminstone ytligt, före Chrustchev, enfamiljshusen såg ut som sportstugor, bestämdes att grundytan kunde ökas till 8 x 8 meter, byggmetoden densamma, ”kontakter”, tiden till inflyttning kunde bli längre, mer byggmaterial gick åt.

-0-0-0-

En kommandoekonomi, som på politiska grunder bestämmer vad undersåtarna behöver, kan aldrig adaptera till medborgarnas preferenser, det som inte går att köa för stjäl man. Gosplan, finansministeriets gigantiska planeringsmyndighet bestämde råvarupriser och konsumentpriser i en gigantisk input-outputmatris, och då kunde t o m gjutformarna för hushållsbestick ställas så att priset i kopek evigt var ingjutet. Parollen, låt oss genomföra 5-årsplanen på 4 år, skulle, om den någonsin genomförts, resultera i enorma lageröverskott såvida inte alla industrier i alla sektorer samtidigt låg i takt. Det skedde aldrig, köerna växte.

-0-0-0-

I grunden är Rysslands tillgångar på råvaror, energi, gruvor, industriell kapacitet tillräckliga för en robust ekonomi på makronivå. Men, sen Lenins dagar en snedvridning mot tung industri, inte mot konsumtionsbehov, och huvudsakligen då riktad mot råvaruutvinning för kollektiva investeringar i industriella projekt (järnväg, varv, krigsindustri, rymdindustri).

Ett stort aber i rysk ekonomi är, och har alltid varit, att konsumtion i förädlingsledet och befolkningscentra i förhållande till produktion varit på gigantiska avstånd över en kontinent. Det har behärskats av en rysk ingenjörsmässig skalekonomi i storbäriga järnvägsvagnar (80 ton i förhållande svenska 30 ton), automatkoppling mellan vagnar som standard (ännu inte infört i EU). Landets kolproduktion anges anekdotiskt till att förbrukas med 20 % av loken före ankomst till destination.

Till detta kommer en naturgiven fördel, ett gigantiskt flodtrafiksysten, vid millennieskiftet fanns 35 000 flodfartyg, bogserbåtar och pråmar.

Denna gigantomani stagnerar nu, vi har rapporter om stängda gruvor, och oljan är ett kapitel för sig. Esset i rockärmen för Putin har varit utvinningen i arktiska Sibirien, både olja, gas och malm, och då köra förbi alla andra trånga sund, har floppat, omsättningen under 2025 därifrån var 30 miljoner ton, jämförbart med Göteborgs hamn, och minskande sen 2024. Det kostar att hålla 30 isbrytare igång för den trafiken.

I korthet: Ryssland har allt, men på fel ställen, men överskottet av råvaror har hitintills betalat framkörningen.

-0-0-0-

Återkommande här på Cornu är frågan: – Vartåt barkar det med rysk ekonomi, kan en pyspunka få slut på Rysslands krigföring? På sistone har ett antal skribenter, här och annorstädes, efterlyst en skingrad dimma i frågan. PerraG55, vår ständige rapportör ger oss både hårda fakta och vartåt vindflöjeln pekar hos Ivan och Olga, vad som ligger i luften. Men alla frågor förefaller få otillräckliga svar, det ligger nog rimligen i sakens natur.

Då och då hoppar jag in med några beskäftiga kommentarer i frågan, ibland närsomhelst. Den här gången med några i och för sig basala tillrättalägganden och lite skåpmat från makroekonomisk teori. Först två varningsflaggor. Den ena är att tillämpa systematisk källkritik, det fabuleras lite för friskt med siffror i sammanhanget, och rysk statistik har varierande tillförlitlighet, återges ofta oreflekterat. Det andra är den plötsliga uppkomsten av rysslandskännare, förefaller nyfödda efter 2022, och de återger inte sällan det någon tror sig veta av någon som inte riktigt vet.

-0-0-0-

Rysk ekonomi är, som antytts ovan, seg, politisk förtrollad men rimligt överlevnadsduglig. Det som händer nu är en perversitet i de snedvridningar som en krigsekonomi orsakar. Orimligt stor andel av offentlig konsumtion går åt till kriget, men inte som ofta felaktigt anges, 40 % av BNP. Kriget drar 40 % av den federala budgeten som i sin tur är strax under 40 % av BNP, dvs ca 16 % av BNP. Det är denna siffra som ska jämföras med de som bl a NATO-länder uppnår och målsätter.

Till detta kommer då indirekta krigsutgifter som göms i regionala och lokala budgetar, t ex soldatrekryteringskostnader, rehabiliteringssjukvård, kostnader för militarisering av civilsamhälle och skolor mm som är starkt ogenomskinligt.

-0-0-0-

Så nu då, lite BNP- och krigsmatematik. BNP-prognosen för Ryssland är nu officiellt nedjusterad från + 1,6 % till + 0,4 %. Samtidigt framkommer nu prognoser om skatteindrivningen efter reformerna med början 2026 till att den federala intjäningen sjunker med 1,6 %, och då utan att någon omfördelning skett till att skatteuttagen ökat på motsvarande sätt till regional eller lokal nivå.

Jag har någon gång här talat om Lafferkurvan, ökat skattetryck ger lägre totala statsinkomster, och begabbats här för att tillämpa Reaganeconomics, utdaterat USA-experiment. Det är nu vad som inträffar i Ryssland är i enlighet med teorin om optimal beskattning (ett rysansvärt ord, optimalt för politiker). En misslyckade momshöjning från 20 till 22 % men framförallt att införa moms för småföretagare som betytt en nedläggning av småföretag kommer att minska den federala statsbudgetens intäktssida för 2026 med 1,6 %.

Det är värre än en marginell försämring då den samtidigt paras med en snabb försämring av regionernas ekonomi som följd av en recession (en del av deras offentliga intäktssida är företagsskatter) och påföljande krav på federal subvention. Åtskilliga regioner är starkt tärande på den federala budgeten, i synnerhet då regionerna Donbas, Luthansk och Krim som subventioneras upp till 80 %.

-0-0-0-

Med en ränta som speglar en tidspreferens för omedelbar konsumtion i förhållande till framtida, ca 15 % per år, extremt hög, saboteras varje rimligt investering i framtiden, tillgänglig likviditet går åt till att möjligen hålla produktionsapparaten i hjälpligt skick, investeringar och återinvesteringar är närmast omöjliga. En sån ränta punkterar varje kreditvärdighet och företagsobligationer blir reapapper.

Kapitalförstöring är ett tvivelaktigt begrepp, det ingår i marknadsekonomins ekologi att företag dör, att utkonkurrerade investeringar är slutförbrukade. Restvärdet av realkapital är blygsamt, t o m negativt (saneringskostnader). Det vi nu ser i Ryssland är kapitalförstöring av annat slag, delvis p g a sanktioner, delvis p g a en total snedvridning genom krigsekonomin, ett samhälle som inte förmår att upprätthålla basala behov utan nedmonterar överallt, federalt, regionalt, lokalt. Ryssland gör enorma välfärdsförluster, långt snabbare än vad tillgången i ekonomins basala produktionsfaktorer borde medge.

-0-0-0-

Jag brukar, föga blygsamt, framhålla att ekonomi på aggregerad nivå är en beteendevetenskap. Tilltro till valuta, bankväsende, institutioner och omvändningen, misstänkt korruption, svågerpolitik, inflation, och sviktande framtida förväntningar hos konsumenter och medborgare är alla faktorer som var och en för sig, och ihopklumpade, har potentiell svängmassa. Nyföretagande med volatila förutsättningar i en stagnerande ekonomi är självmotsägande.

Sprickorna i skrovet. Det går inte fort, men de vidgas. Läcktätning förefaller nu organiseras.

Perra, tack för dina rapporter, fortsätt med dom.