Foton: Solen skiner aldrig på en kustartillerist – besök på Erstakanonen på Landsort

Det sägs att solen alltid skiner på en kustartillerist, men med tanke på andelen av dem som skulle tillbringa upp till en månad i bergrum under mark så kanske det är en sanning med modifikation. Vi har genomfört ett besök i bergrummet för den sista bevarade av de för sin tid toppmoderna arton Erstakanonerna, som finns kvar som museum ute på Landsort, som ett historiskt dokument från kalla kriget, fruset i tiden.

Kustartilleristerna vill förstås hävda att solen alltid skiner på en kustartillerist, men hur det hänger ihop med att kunna vara instängd i 30 dagar tillsammans med torrtoaletterna 18 meter ner i det kärnvapensäkrade berget med rejält atmosfäriskt övertryck för att hålla ute C-stridsmedel är oklart. Kanske avser det närskydd som skulle försvara ovan mark?

Jag ska faktiskt inte publicera särskilt många foton nerifrån själva berget, utan det måste upplevas. Så det får bli några få detaljer.

Till att börja med är det en trevlig promenad från färjan till den sista pjsäen i det en gång fyra pjäser starka batteriet. Räkna med 30 – 45 minuter beroende på packning, väder, kondition och ålder på den långsammaste i sällskapet. Med en timmes guidning så finns det inte många minuter över färja till färja, så ta med egen mat och framför allt vatten för det är inte säkert att ni hinner köpa på ön (om caféet är öppet). Alternativt istället för att som oss ta färja 10:30 dit och 13:25 tillbaka till bilväg är förstås att ta sena färjan efter 17 och tillbringa en heldag ute på Landsort. Kolla upp tiderna iaf, och säkerställ vätska och proviant.

Det utanpåliggande kan man förstås besöka utan bokning och guidning och titta på betongvärn för närskyddet och de olika luckorna för radioantenner, luftintag, avlopp mm.

Kanonen i sig är en för sin tid tekniskt mirakel, och antagligen oöverträffad än idag. 12 cm automatkanon som kunde skjuta 25 skott i minuten, och således var vattenkyld för att klara värmen. Jämför detta med Archers åtta skott per minut, men då bara under en minut. Inte de 800 skott som Ersta-kanonerna var laddade med en gång för alla.

För de skulle bara användas en gång. Schaktet där tomhylsorna skulle dumpas var bara byggt för att rymma de 800 skott som fans inbyggda i laddrummet och det fanns egentligen inget sätt att fylla på dem med annat än att bära in patron för patron. Vilket i sig innebar problem när man rev sjutton av arton Erstapjäser på 90-talet. Det tog tre månader att bära ut patronerna. De kunde annars skjutits upp på 35 minuter, vilket hade sparat en del pengar i miljöavveckling av ammunitionen.

Vad som förvånade mig var att besättningen i det 18 m djupa bergrummet var 100% värnpliktiga, och befälen var två värnpliktiga sergeanter, som alltså skulle hålla uppe moral, ordning och verkan i upp till de 30 dagar man kunde agera isolerade i berget. Och nej, för att spara pengar hade man torrdass, och inte wc.

Dessa sergeanter skulle alltså både leda ca 30 man (minns ej exakt) och samtidigt vara pjäschef, samt luftvärnschef och med en liten joystick och radarbild styra de två 40 mm automatiska fjärrstyrda Bofors luftvärnskanonerna som pjäsen hade som närskyddsluftvärn. Fint inte ens i teorin. Det hade nog behövts en tredje bergschef för att tillse att personalen gjorde sitt medan de två sergeanterna satt i torn respektive luftvärnsrum, men alla vi som var befäl under invasionsförsvaret minns hur totalt överbelastade med ansvarsuppgifter man var, vilket skulle fungerat tveksamt i skarpt läge enligt min bedömning.

Idag är svenskt luftvärn hopplöst underdimensionerat, medan man under invasionsförsvaret hade dedikerat luftvärn för både kustartilleri och flygbaser. Idag ska två luftvärnsbataljoner täcka i princip allt, vilket är en omöjlig uppgift.

Utan att googla vet jag inte om det existerat eller existerar någon så snabbskjutande grovkalibrig pjäs i världen, varken före eller efter.

Försvarslinjerna mot Sovjetunionen var dock inte bara Erstabatterierna, utan för att ens komma inom de 27 km räckvidd 12 cm-pjäserna hade skulle man först passera Attackeskaderns stridsflyg, svenska ytstridsfartyg, svenska ubåtar och svensk tung kustrobot, för att lagom till man börjar få Erstabatteriernas granater i skallen nådde de svenska permanenta minfälten.

Allt är i princip bevarat som det lämnades, med några lite modernare installationer som nödutrymningsskyltar och automatiserat brandlarm som tillägg.

Hade det varit vettigt att behålla Erstabatterierna. Antagligen inte. Man hade redan börjat ersätta med rörligt kustartilleri, som också lades ner, och kostnaden i att fortsätta utbilda personal för anläggningar uppförda utifrån en statisk behovsbild hade nog varit en rejäl gökunge för svensk försvarsförmåga. Verkligheten är att Sverige var med bland de som segrade i kalla kriget och vi lyckades sedan hålla ryssen borta tills vi nu är med i Nato. Som del av Nato och det som idag de facto är ett Natoinnahav i form av Östersjön, och ryska flottans prestation i kriget mot Ukraina, så lär inte ett enda ryskt örlogsfartyg komma inom porté från ett Erstabatteri. Rörligt kustartilleri i form av de bydénade tung kustrobot är nog en vettigare förmåga idag. Sedan kan man förstås skaffa hårdgjorda skyddsplatser för tung kustrobot, där fordonen kan mysa mellan eldöppning från någon av ett antal förrekade och förrödja avfyrningsplatser …

Hade jag haft något att önska, så hade det varit att man även hade bevarat den separata ledningsbunkern där batteriets officerare mfl huserade och som rymde 70 man. Men dessvärre är det ofta överfokus på saker som smäller istället för ledningen bakom.

Vill ni se mer av denna enorma variant av en T-80:s automatladdare, men med okänd raketkapacitet – man får förmoda att Sverige hade fått sina första astronauter i form av själva tornets tre man om man fått en ammunitionsbrand nere i laddrummet, kast med litet kanontorn i Ukraina hade nog mött sin överman när 800 granater hade briserat och kanaliserat sin energi ut genom kanontornets schakt – så kan ni själva boka in besök här. Minst fyra besökare och högst tio åt gången, det senare förmodligen pga brandskyddsregler och även utrymmet för att alla ska kunna se det guiden visar.

Guidningen kostar 110:- SEK per person och Waxholmsbolagets biljetter kostar 104 + 104:- SEK. Det är bra att ta med sig en Woolpower ner i berget, för det är inte sommar där nere, även om det är torrt.

Dagen avrundades med kära vänner på Kroken och sedan Eight Friends i Nynäshamn. Bra käk, värdigt en semesterbrygga som Smögen eller Marstrand för oss från framsidan av Riket.

Och ett bonusfoto.