Backup återställd – senaste dryga dygnets kommentarer borta

Du kan titta i wayback machine.
Men jag kopierade också hela sidan innan den togs ner.

VOLCANO2025-01-08 12:15 – 12:15
Varför vet vi så lite om historien – och vart leder analysen?
Avsnitt 47. Russkiy Mir – en avrundning
Nu går narren tillbaks till sin tankegrotta, viker ihop pergamenten och inväntar nya ingivelser för att fortsättningsvis, med utsträckt paus, kunna återkomma för att trakassera en heterogen, stundtals distraherad och häpen lyssnarskara. Nu en, efter nyår, sista med fördröjd utlösning briserande smällkaramell.
Det har varit en ynnest att få skriva en längre sekvens ordrika inlägg utan att använda begreppen diskurs, narrativ, paradigmskifte, problematisera, förhållningssätt och andra fullständigt kantrade lingvistiska konstruktioner. Vissa texter kan vara nog så krävande ändå.
Rubriken, portalrubriken, över mina inlägg är – narraktigt nog – en gåtfull fråga. Det andra ledet – analys – är rimligen, nu bortsett från den strikt matematiska definitionen, en sönderdelning av en helhet och formerad i ny sammansättning syftande till utökat förklaringsvärde, en syntes. Den har vi inte sett röken av här, lika lite som någon annanstans, avsaknaden av synteser av alla historiska lärdomar som skulle kunna leda vidare till en bättre värld, att undvika felslut, feltolkningar eller felbeslut, är legio.
-0-0-0-
Efter Stalin och en omprövning av hans sovjetiska repression förklarades denna ungefär med att “Misstagen i den ryska historien är politiska”, dvs tillfälliga eller temporära negativa avvikelser från en utstakad väg till lycka. Möjligen kan man, efter att nu betrakta Putins härjningar påstå att “Misstagen i den ryska politiken är historiska”. Dvs genomgående, eviga och oacceptabla, för alla grannar, för världssamfundet och alla folk, inklusive det vilseledda ryska.
Så, vips, nu har jag dragit en slutsats, en syntes, som jag nyss förklarat vara en omöjlig logik, och det kan bara en narr göra.
-0-0-0-
Någon militärstrategisk kines har sagt att “Lär känna din fiende” (Mao Tse Dong, Feng Shui?). Eftersom Ryssland anser att Sverige och åtskilliga andra länder, inräknat Ukraina, är fientligt inställda så är vi andra mer eller mindre ombedda att omvänt studera fiendskapen, och dess grunder i det utmanande landet. Därav denna genomborrning av Russkiy Mir, rysk ideologiproduktion över gången och nära tid.
Men rysk kultur och dess bidrag till mänskligheten? Ut med allt med badvattnet, eller? Det går inte att negligera att rysk kultur i meningen konst, musik och litteratur berikat världen likaväl som andra kulturer berikat den ryska.
När det gäller litteratur är inget entydigt här, de stora ryska giganterna har alla befunnits vara bekännare till den Storryska idén, om Rysslands unika särställning och uppgift i världshistorien: Dostojevskij, Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn, t o m Joseph Brodsky har alla efter några cirkelrörelser fallit för att omfatta Russkiy Mir.
Undantagen är lika lysande som tillskyndarna, Yevgeny Zamjatin (utan vilken Orwell aldrig kunnat skriva 1984), Andrei Platonov, och den samtida Viktor Pelevin.
Och i konsten, där den helt nydanande stjärnan i den ryska modernismen Kazimir Malevich började idealisera ryska bönder, Russkiy Mir igen, och byggde på det viset en brygga till den av Stalin proklamerade socialrealismen.
-0-0-0-
En sak besvärar mig, redan i inledningen till denna sekvens av inlägg efterlyste jag debatt och inpass i sakfrågorna, andra perspektiv med gnistor i andra färger. Det förefaller generellt inte vara blodbrist eller svagt blodtryck i det avseendet i kommentarsfältet.
Samtalet har dock i stort uteblivit, några vänliga själar har presterat hovnigningar, men det kan ogärna vara fallet att narren får stå oemotsagd, när hans friåkningar borde kittla den goda smaken, takt och ton i det politiska löddret och andra tolkningar av historiens lavaström. Kanske skriver jag för mesigt och tillrättalagt för att överhuvudtaget noteras? Kanske platsar inte längre tillbakablickande betraktelser i den revolversmattrande dagsrapporteringen? Är kåseriet dödförklarat? Blott den tålmodige fortsätter att plöja i tjälen, men om solen vill så rämnar marken, det skedde inte.
-0-0-0-
Följdriktigt gör jag nu som flera andra här, går åt sidan. Jag lämnar er, men lämnar er inte, jag kommer att titta in här på bloggen då och då. Jag drar mig undan, men flyr inte, inte förföljd. Jag vandrar däråt jag kan göra nytta. Jag söker den stig som gynnar Ukraina bäst. Jag avdunstar, men lämnar kanske här en daggdroppe på ett strå.
Kommer jag händelsevis tillbaka till bloggen med historiska betraktelser – och mer uppfordrande stimulans för samtal – får jag kanske sätta på mig en mer bredbrättad mössa, swingpjattens eller musketörens, med vildsvinsborst och gäddkrok i bandet och kycklingsgödsel som parfym, papegojtofsen finns redan i bröstfickan.
-0-0-0-
Slutligen, LW:s breda tolerans att upplåta utrymme och takhöjd åt alla pluraliteter av skilda röster på sin blogg får en narraktig bugning, inte underdånig, men hovsam.
Vi slutar där vi började, för att beklaga Rysslands ödesbundna underkastelse under sina autokrater, med samma Cicerocitat: “Slaven önskar inte frihet, han önskar en slav.”