Rysk terrorbombning mot ukrainsk elinfrastruktur i natt – rysk flygbas i Rostov bombad

Kriget i Ukraina fortsätter med oförminskad intensitet, och för närvarande verkar ingendera part ha kraft nog att militärt besegra den andra. Detta krig är ett ovanligt tydligt exempel på ett krig där ena sidan, Ukraina, utkämpar ett rättfärdigt krig, och den andra, Ryssland, ett orättfärdigt krig.

Ukraina slåss för sin rätt till självständighet, territoriella integritet och sitt demokratiska styrelseskick. Man utkämpar kriget ur ett materiellt underläge, men med stor skicklighet och moraliskt överläge. Genomgående präglas Ukrainas krigföring av en ambition att följa krigets lagar.

Ryssland slåss för att annektera Ukraina, utplåna dess nationella identitet, återerövra sin stormaktsstatus och rasera den internationella ordning baserad på regler och samarbete som värdens demokratier lyckats implementera. Ryssland för sitt krig med stor brutalitet, både mot sina ukrainska offer och mot sina egna soldater. Sjukhus, skolor, elförsörjning och bostadsområden görs medvetet till måltavlor i syfte att terrorisera befolkningen till underkastelse. Boende i ockuperade områden utsätts för mord, tortyr, kidnappning, tvångsrekrytering och tvingas till ryskt medborgarskap. Det finns ingen gräns för den ondska som den ryska regimen släppt lös i Ukraina.

Ukraina har fått omfattande stöd från den demokratiska världen. Det finns många goda skäl för detta. Framförallt för att vi känner en moralisk plikt att hjälpa ett folk som utsätts för ett oprovocerat och grymt anfallskrig, men också för att Rysslands krig i vidare mening inte bara riktar sig mot Ukraina, utan mot hela den samlade västvärlden. Rysslands uttalade krav innan överfallet på Ukraina var att det internationella systemet skulle omstöpas och att Öst- och Centraleuropa åter skulle bli ryska vasallstater. Ryssland för också ett hybridkrig mot hela Europa där man istället för öppna krigshandlingar använder sig av påverkansoperationer, sabotage och cyberangrepp.

Det finns dock oroande tecken på att stödet från väst börjar vackla. Framförallt USA, som varit den i särklass viktigaste källan till militärt stöd, verkar svikta i sitt stöd, inte bara till Ukraina, utan även till sina allierade i NATO. Självfallet kommer detta att påverkas av vem som vinner höstens val i USA, men oavsett vem som kommer att sitta i vita huset efter valet måste vi räkna med att USA:s huvudfokus kommer att vara Asien, inte Europa, och att USA tröttnat på att subventionera europeisk säkerhet. Blir Trump president kommer vi omedelbart att få känna av denna kyligare attityd. I annat fall kan omsvängningen bli mjukare och ta längre tid, men den lär komma likafullt.

Detta innebär för oss i Europa två saker. För det första kommer ansvaret för att se till att Ukraina kommer segrande ur kriget mot Ryssland i huvudsak att ligga på Europa. Det är nu vår chans att avgöra kontinentens framtid för några generationers tid är. Står vi upp för våra demokratiska värderingar är chanserna goda att framtiden bär med sig ett fritt och välmående Europa. Låter vi Ryssland segra, kommer framtiden att präglas av en fortsatt aggressiv och allt starkare motståndare, ett splittrat och stagnerande Europa. Valet är vårt. Europas resurser är mycket större än Rysslands, så även utan USA kommer vi att kunna besegra Ryssland, om vi bestämmer oss för det.

För det andra måste vi tänka om hela vår försvarsstrategi. Försvaret av Europa kan inte längre bygga på amerikansk hjälp, vare sig konventionell eller nukleär. Vi kan helt enkelt inte längre lita på att den finns där när vi behöver den. Det innebär att vi måste bygga upp vår militära förmåga, så att vi själva klarar av att försvara Europa mot varje hot som vi kan ställas inför. Det kommer självfallet att innebära ökade försvarsutgifter, långt utöver de 2 % av BNP som NATO idag kräver. Det kommer att kräva utbyggnad av alla vapenslag så att vi får de numerärer vi behöver. Det är den enkla biten.

En svårare, men nog så viktig förändring, är att skapa förutsättningar för en självständig europeisk militär ledningsstruktur. NATO har historiskt varit en i grunden amerikansk organisation, där USA har utgjort kärnan, och andra medlemmar hakats på som komplement till de amerikanska styrkorna. Med delvis undantag för Frankrike och Storbritannien har NATO-länderna saknat förmåga att självständigt föra krig utan USA:s ledning och godkännande.

USA står för en stor del av den militära materiel som de europeiska försvarsmakterna använder. Det är USA som står för majoriteten av underrättelseförmågan, lednings- och kommunikationssystemen, strategisk transportkapacitet och kärnvapenavskräckning. NATO:s staber i Europa befolkas till stor del av amerikanska officerare, och är för sin funktion helt beroende av dessa. Kort sagt klarar sig Europa hjälpligt utan USA-trupper som förstärkning, men utan dess ledningsstruktur är vi hjälplösa.

Vi behöver därför omstrukturera NATO, så att Europas samlade försvarsstyrkor uppnår en oberoende försvarsförmåga. Vi behöver bygga upp vår försvarsindustri, så att vi kan förse våra styrkor med de gevär, stridsvagnar, flygplan, fartyg och robotar de behöver, baserat på Europeiska komponenter. Endast så kan vi garantera att vi får den utrustning vi behöver, när vi behöver den. I detta ingår såklart att producera ammunition i de mängder ett modernt krig kräver.

Vi behöver skapa egna staber, ledningssystem och kommunikationssystem, som fungerar oberoende av om USA deltar eller inte. Vi bör också överväga om inte de franska och brittiska kärnvapenstyrkorna skall kompletteras med gemensamma europeiska som självständig avskräckningsförmåga.

Skulle Trump vinna valet i USA kan dessa förändringar bli akuta att genomföra. Samtidigt vet vi att detta är förändringar som tar många år att genomföra. Risken är således stor att vi kommer att få ett långt glapp under vilket Europa står förhållandevis försvarslöst. Desto större anledning att agera nu. Så länge kriget i Ukraina pågår är Rysslands stridskrafter hårt uppbundna och kommer att ha svårt att angripa andra delar av Europa. Det ger oss tid att genomföra den omställningen, om vi kan förhindra att ryssarna segrar i Ukraina.

Skulle USA:s stöd till Ukraina sina måste Europa kliva fram och kompensera för detta bortfall med ökat europeiskt stöd. På kort sikt kan detta ske genom att ta ur våra förråd, och att dammsuga världsmarknaden på materiel, men på lite längre sikt måste detta ske från egen produktion. Vi måste göra allt för att få fart på denna produktion. Försvarsindustrin måste få garantier som gör att de vågar investera i den produktionskapacitet som krävs.

Sedan handlar det egentligen inte bara om att ersätta amerikanskt stöd, för målet bör inte bara vara att hålla Ukraina kvar i kriget, målet bör vara att Ukraina skall segra, att de skall befria allt sitt territorium och att regimen i Moskva skall falla till följd av sitt nederlag. För det krävs att Europa ökar sina leveranser mer än vad USA minskar sina. Med rent europeiska vapen till Ukraina kan vi också undvika de begränsningar i användning som USA just nu ålägger Ukraina. Europa bör självfallet acceptera varje användning av de vapen de levererar som ryms inom folkrätten.

Ryssland är, alla västs bekymmer till trots, hårt pressade. Deras ekonomi är pressad av sanktioner och kostnader för kriget. Deras enorma lager av militär materiel börjar vara tömda och deras manskapsförluster är enorma. Vi vet inte hur nära det är, men fortsätter kriget så som det gjort senaste året kommer Ryssland att kollapsa på ett eller annat sätt.

Rysslands enda hopp är att västs stöd till Ukraina upphör. Det är därför de ägnar så mycket kraft åt att försöka påverka val i väst, och att skrämmas med sina kärnvapen. Om Ryssland kan förmå oss att överge Ukraina kan de fortfarande segra. Det är därför varje försök att medla med Ryssland, varje uttalande om att läget är hopplöst eller att vi vill ha fred till varje pris bara förlänger kriget, för det ger ryssarna hopp. Den dag vi lyckas övertyga ryssarna att vi menar allvar, och att vi tänker löpa linan ut, till varje pris, den dagen kommer ryssarna att ge upp. Inte förr.

Valet i USA är Putins stora hopp. Om USA får en ny administration som är redo att överge Ukraina, så ökar Rysslands chanser att komma helskinnade ur detta krig radikalt. Det är därför av yttersta vikt att Europa är beredda på att hantera ett sådant utfall. Vi måste, i ord och i handling, från dag ett visa Moskva att Europa har övertagit stafettpinnen, och att vi tänker fortsätta kampen till Ukraina har segrat, och Ryssland förlorat kriget. Håller vi konsekvent den linjen kommer Ryssland förr eller senare att förlora sitt hopp och ge upp.