The see me litenin’, they hatin’

Gott med elektrisk belysning.

Men ännu bättre med det ljus som kommer från en god berättelse. T ex Søren Kierkegaards om prinsen (kungen) och blomsterflickan.

Prinsen förälskar sig i den fattiga blomsterflickan och vill vinna hennes hjärta. Men han förstår att han inte bara kan beordra henne att inställa sig vid hovet, en kropp kan man beordra men inte ett hjärta. Ett mänskligt hjärta måste öppnas från insidan, det kan inte öppnas med våld från utsidan.

Men om prinsen översköljer flickan med gåvor? Då inser han att han aldrig kommer att veta vad som är gåvornas tjusning och vad som är hjärtats fria val. Han önskar själarnas förening.

Den enda lösningen för prinsen är att ikläda sig en fattig mans dräkt, att göra sig sårbar, och att söka upp flickan i den miljö där hon själv befinner sig.

Den sk ”zombieguden” står inför samma val. Hen kan inte betvinga oss med maktspel, bevis om sin existens, då älskar vi inte fritt.

Hen kan inte vinna oss med gåvor, då blir vi bortskämda och otacksamma.

Hen måste söka oss där vi är, i vår arrogans, utsatthet och existentiella ångest (att vara det djur som kontemplerar sin egen förgänglighet och därför famlar efter mening). När vi slutligen har pinat och dödat henom på det grymmaste vis den antika världen kände, inte komma tillbaka som en vredgad hämnare (som de antika gudarna tveklöst skulle ha gjort), eller som samtidens trötta zombie utan med armarna utsträckta på nytt, i öppenhet, i sårbarhet.

Med ett ”Shalom!” på läpparna.