Gästartikel: Leverans till Ukraina tillsammans med Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina

5.1K

Det här är ett gästinlägg av Lena Wilderäng, adrenalena.se

Det har varit en intensiv sommar, där jag hade väldigt mycket jobb och mycket jour. När jag är hemma försöker jag jobba så mycket som det går för att få ihop levnadskostnader så jag kan fortsätta med ideellt arbete i Ukraina. Det jag får in i crowdfunding går till köp av fordon och humanitär hjälp, samt till själva transporten dvs bränsle, färja osv. Det arbetet jag lägger ner på det hela är ideellt, dvs gratis. Ingen betalar mig för att förbereda leveranserna, administrera eller köra. Så ibland tvingas jag pausa och jobba helt enkelt.

Under senaste tiden har det blivit en hel del föreläsningar och föredrag för olika aktörer, allt från olika myndigheter till yrkesfolk inom räddningstjänsten, och det har varit väldigt skönt att kunna bidra till Sveriges totalförsvar genom mitt engagemang. Senast nu 28/9 föreläste jag på Länskonferensen i Örebro, om lärdomar från Ukraina gällande bl a räddningstjänst och volontärsarbete. Sedan var det några intensiva dagar på Bokmässan, och sedan tillbaka till saltgruvorna. Jag hade tänkt hålla det här inlägget ganska kort, men som vanligt har jag inte kunnat låta bli att berätta lite mer, för att återge hur det har varit i Ukraina. Jag tänker att det är viktigt att folk vet.

Den här rundan i mitten av september handlade om flera olika saker. Det första var leverans av medicinsk utrustning – till sjukhuset i Ternopil, traumasjukhuset i Charkiv och medics vid fronten.

Jag har tidigare samlat ihop och skickat utrustning till Charkivs traumatologiska sjukhus. Då handlade det om donerat material. Den här gången var det mer uppstyrt. De gav oss en lista på vad som saknades och vad som var till störst hjälp. De läsare som var på Almedalen och såg paneldebatten om svensk sjukvård och vad den kan lära sig av Ukraina, minns kanske videon jag visade. Där talade avdelningschefen Katarina om omedelbara behoven på traumatologiska sjukhuset i Charkiv. Ni minns även fältskären Sveta som var på väg till att hämta några skadade och saknade ord kring vad som händer därute. Den videon satte jag samman från eget filmat material. Sedan donerade jag den till Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina så att de kunde använda den för att t ex samla medel. De var glada för det, och ville gärna bidra till Charkivs Traumatologiska, samt fältsjukvårdaren Sveta och hennes kollegors arbete. Det kändes bra att stödja de parterna efter att ha visat för världen hur de har det.

Insamlingsstiftelsen uppmärksammade alltså behovet, skötte dokumentationen och ledde insamlingen, då jag själv inte fick mycket tid till annat än att jobba den här sommaren. Ofta har jag inte ens kunnat ringa samtal eller sätta mig framför datorn på flera dagar. Det var fantastiskt att se engagemanget från stiftelsen och givarna, som landade insamlingen – se stiftelsens texter om leveransen till Ternopil och sedan till Charkiv. Stiftelsen jobbar långsiktigt och har flera projekt på gång, så fortsätt gärna stödja dem.

Den andra delen var en fordonsleverans där jag själv samlade ihop pengarna via paypal.me/lenawilderang. Där är det ni läsare som har bidragit, så jag kunde köpa en VW Transporter att donera till Ukraina. Bilen undersöktes och servades av Popup Works, tusen hjärtliga tack för det. Det är extremt viktigt att fordonen som doneras är i bra skick, så att de håller. Det är krig, så om bilen krånglar så kan det betyda dödsfara. Här skriver @OkändSoldat om problemet.

Bilen som köptes in för era bidrag skulle gå till en styrka som utför specialoperationer. Det är viktigt att stödja militären. För annars spelar det ingen roll hur väl vi fyller sjukhusen, brandstationerna eller annat – utan ett välfungerande försvar kommer ockupanterna avancera och stjäla allt som finns där. Det har vi sett ryssen göra.

Den tredje anledningen till resan var att en forskare skulle med. Magnus Karlsson, professor, chef för Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola. Honom hade jag träffat dels som meddebattör på paneldebatten som MSB hade ordnat, och dels när vi hade en varsin föreläsning på Brandkonferensen 2023. Hans forskning handlar om väldigt spännande saker. Försvarsvilja, vilja att hjälpa människor, att organisera sig, tillit osv. Nu skulle han bedriva en förstudie inifrån Ukraina och jag lovade att ta med honom på en av resorna, så att han kan både prata med forskarkollegor i Ukraina, och även träffa några ideella organisationer för att ställa frågor till dem.

Två av bilarna i konvojen skulle lastas ut i Ternopil. De andra två skulle vidare till Charkiv, en skulle lämnas där och en skulle hem. Det var PopUp Works som hade bidragit med två bilar som skulle tillbaka, utan dem hade vi inte kunnat få ner så mycket.

Så tre personer åkte tillbaka till Sverige efter Ternopil efter att bilarna har lastats ut, och vi fyra fortsatte mot Charkiv. På vägen besökte vi Poltavafältet. Det ligger trots allt på vägen mellan Kyjiv och Charkiv, och jag vet att det brukar bli uppskattat av de svenska chaufförerna.

Det är ingen stor omväg för att komma till fältet. Museet hade stängt på grund av att det var måndag. Men det var fint att se området på sommaren för en gångs skull. Tydligen blommar det rosor kring memorialarken. Den kontroversiella statyn framför museet är fortfarande inlindad i sopsäckar.

Förra gången jag var här, i vintras, så var det minerat. Det gick inte att gå till redutterna. Hela området badade i grå dimma, solen var på väg ner och de handskrivna varningsskyltarna som upplyste om minor ersattes av riktiga skyltar längre fram.

Nu sken solen, och den lummiga grönskan var tillbaka. Det var som att vara på ett helt annat ställe. Hotet mot Poltava och framför allt mot kulturarvet anses således vara så pass mycket lägre nu att man har valt att ta bort det lokala försvaret.

All minering verkar vara borta och vi kunde promenera hela vägen till reduttlinjen.

Väl där, framme i redutterna så såg vi något som inte fanns förut – man har använt redutten för att kunna förbättra positionen under tiden man försvarade Poltava och i synnerhet fältet. Jag kommer inte publicera bilder, men reduttkrigsföring har alltså funnit sin användning även i modern tid. Även om det sker på ett lite annorlunda vis. Och ryssar och ukrainare är åter inblandade.

“Historien upprepar sig inte, den rimmar”

Lars Wilderäng, “Redovisningsavdelningen Marviken” (Reds anmärkning, jag tror det är Mark Twain som sagt det hela ursprungligen)

Sedan blev det Charkiv. För mig är den staden blivit nästan som hemma, jag har fått en koppling dit i form av upplevelser och vänner. Det var så gott att vara tillbaka.

Vi började med att besöka en ideell organisation som heter Palyanica Kharkiv (ja, efter ordet som betyder en viss sorts bröd, men som även har använts som lösenord för att skilja moskoviter från ukrainare). De fick möjlighet att berätta om sig själva och sin verksamhet. Innan det fullskaliga ockupationskriget var de bara ett par som drev ett kafé, killen jobbade även administrativt hos en statlig aktör. Kort efter första attackerna mot Charkiv så blev kaféet till en central punkt för humanitär hjälp. De såg till att försvaret, sjukhusen samt andra samhällsviktiga aktörer (brandmän mfl) fick lite mat.

Det var omöjligt att få tag på mat när det var som värst, men de kopplade in sina sociala nätverk, så folk som hade något extra hemma kom och gav det till dem. Restauranger som tvingades stänga donerade maten de hade på lager. De som kunde såg till att köpa det lilla som fanns i butikerna och frakta till kaféet. De smällde upp ett lager i barnteaterbyggnaden bredvid, byggde ett sommarkök och lagade, lagade, lagade. Det var inte bara kritiska samhällsfunktioner som utfordrades – om någon privatperson var hungrig och inte hade eget så kunde de få mat här. Någon började ansvara för att ta emot och dokumentera matvaror, några hade koll på behovet hos mottagarna, någon skötte logistiken med all utkörning. Som mest producerade de 3 500 matportioner per dag.

Idag är behovet mindre, men inte borta. Trots att det har kommit uttalanden på nationella nivån att det inte finns behov för personlig utrustning eller extra mat för stridande, så vet de att det inte stämmer. De är ju där och kör ut saker. Och de vet hur viktigt det är med färdiga lagade portioner. Och med sovsäckar, för den delen.

Idag tar de emot matvaror per pall eller per lastbil, och blir det stora volymer så delar de med andra liknande organisationer. Det finns inte någon bitter konkurrens, utan de gör samma sak pga damma anledning, och stödjer varandra i det. Det som behövs där mest är kött, samt konserver. De tittar oförstående på stora säckar med spannmål från något europeiskt land. Det är inte brist på det i Ukraina, och det är billigare att köpa lokalt än att frakta tvärs över hela Europa. Det gäller att kolla av vad som behövs, som vanligt – och inte bara slänga iväg det man har för mycket av.

Så om det kanske finns någon aktör i Sverige som kan bidra med köttprodukter – eller med köttkonserver – pallvis eller lastbilsvis, så kan de kontakta fonden direkt, alternativt gå via Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina eller någon annan organisation som är på plats. Det är ju frakten som kan vara krånglig, det gäller att veta vad man gör. Ett alternativ kan vara att anlita ett fraktbolag som redan rullar mellan SE och UA, eller samarbeta med någon befintlig aktör som brukar skicka motsvarande. Alltid bättre än att återuppfinna hjulet.

Vi blev bjudna på samma mat som frontförbanden skulle få idag. Riktigt gott! Vi fick även se folk in action. De som lagar varm mat, i köket inomhus. Samt ett team som satt inne i barnteatern och bredde mackor. Grundarna, som vi pratade med, kallar dem kärleksfullt för “smörgåsförbanden” – för att de har varit riktiga kämpar.

Efter det åkte vi till Charkivs traumatologiska sjukhus, för att lasta av det som skulle dit. Det var lite av en upplevelse. För att frakta alla lådor på ett snabbt sätt rullade de ut tomma bårar. Vi staplade lådor på höjden på bårarna, och de rullades in. Avdelningschefen Katarina var med och lastade ut för hand.

Samtidigt som vi gjorde detta såg vi flera sårade från kriget. Folk promenerade runt med bandage eller Hoffmannsystem på armar eller ben. En person skulle bli utskriven, men han kunde fortfarande inte gå själv, så hans vän fick tillåtelse att köra in i ambulansinfarten och ta emot honom.

Vi fortsatte lasta ut grejer. En ambulans kom från Charkivs militärsjukhus för att lasta av en skadad militär. De har inte plats där. Så de skickar bort folk hit, och till andra ställen. Mycket resurser går åt för att hjälpa skadade, och det är här vår hjälp kommer in. Allt från gips till bandage, utrustning för hantering av benbrott, operationer osv.

Jag passade på att dokumentera, samt skötte pappersarbetet. Riktigt skönt att se hur insamlade medel gör nytta och snart kommer användas. Det krävs väldigt mycket jobb från många, men det här gör att ert stöd hittar rätt!

Vi blev inbjudna in till sjukhuset för att se patienterna som i slutändan ju är mottagare för hjälpen. Det kändes inte helt självklart, utifrån patientsekretess och integritet, men man kollade av med patienterna innan, om det var ok. Självklart berättade de inte vad de tillhörde för förband och var de stred, däremot så kunde de berätta en del om skadorna. Det mesta var splitterskador och minor.

Vi kom in på en annan våning, det var barntraumatologi. Det är så många skadade soldater att de var tvungna att läggas in i rummen bredvid barnen. Vanligtvis är det fem vuxna som delar ett rum. Ibland fler.

Läkaren ville gärna visa en specialpatient. Det var en man i kanske 40 – 50-årsåldern, också han från stridande förband. Deras position var under konstant beskjutning i fyra dygn, men de höll kvar den. Sedan släppte ryssarna vit fosfor på dem (ytterligare ett krigsbrott att addera till listan… men ingen utomstående part verkar ju reagera när Ryssland begår krigsbrott, så de fortsätter bara).

Den här mannen hade tur. Han fick inte fosfor på huden. Men ångorna är giftiga och han andades in dem (det råder enorm brist på skyddsmasker, jag försökte skicka några förra sommaren men de var omöjliga att hitta i Sverige). Han blev så pass förgiftad att han blev medvetandepåverkad, och trillade och bröt höften. Ändå hade han tur jämfört med många som har dött en fruktansvärt plågsam död när fosforn bränner sig genom huden och köttet och inte går att släcka.

Han berättade att fosforattacken som han utsattes för skadade många ryssar också. Det var inte särskilt bra koordinerat, och de som utförde attacken hade inte koll på vindriktningen eller andra trupper, så ångorna drev mot deras egna och förgiftade dem med.

Vi tackade militärerna för deras insatser och uppoffringar och förklarade vad vi gjorde där, önskade dem snabb tillfriskning och avslutade förstås med “Slava Ukraini”.

Medicinsk utrustning som skulle lämnas till sjukvårdare vid fronten skulle skickas dit direkt. Vi hade köpt en massa tourniquéer, förband, chest seals, och annat. Det går åt – det är fruktansvärt många skadade nu. För varje skadad så åker tourniquéer in mot sjukhuset och aldrig kommer tillbaka.

Ibland räddar de liv på ryssar också. De vet att varje levande rysk fånge så kan bytas mot en ukrainsk. Men ryssar har ingen bra utrustning. De har inte tourniquéer, ibland hittar man egna hemmasnickrade avsnörningsförband gjorda av cykelslang, eller kinakopior som går sönder. Ukrainare har alltid egna. Så skjutna ryssar kostar utrustning, tyvärr.

Det har varit stora behov av liksäckar till fronten. Ja, jag vet, det skrivs inte mycket om ukrainska förluster. Men de är väldigt stora. Det kostar att återta mark. Det går åt mycket folk. Det är lätt att glömma bort det när det bara kommer glada nyheter om återtagna orter. Men till vilket pris, bör man fundera kring. Folk betalar det yttersta priset för att stoppa ockupanterna från att avancera. Och resten av världen verkar fortsätta med sitt.

När det till och med saknas liksäckar så är det rätt illa. Och de prioriteras tyvärr bort, för hjälp till levande patienter. Men det är otroligt viktigt för de avlidnas familjer, som ju också lever vidare, att kunna ta ett värdigt avsked, och för att närstående ska ha en grav att gå till och sörja. Min kontakt i Charkiv la nästan hela sin lön på att skicka liksäckar till fältsjukvårdare, som privat stöd.

Vårt sista stopp var för att lämna över en bil till en grupp militärer som sysslar med specialoperationer. De vill inte att det ska skrivas om vad de gör, men de har berättat en del, visat lite filmer och bilder som inte ska spridas. Bilen kommer göra stor nytta. Behoven är stora, det går åt mycket material.

Medan vi lämnade över bilen var det ett ungt par som gjorde sina bröllopsfoton i bakgrunden. En kontrast som knappt går att ta in, speciellt efter att vi har varit på sjukhuset samma dag och sett en svart minibuss med tonade rutor och en grupp dämpade män och kvinnor i 30-årsåldern som stod och väntade utanför bårhuset. Liv som släcks, hela tiden. Folk som förlorar allt. Men ändå vågar folk älska, leva, lova och hålla löften om evig kärlek även när döden är allestädes närvarande.

När jag föreläser om Ukraina så brukar jag ta med just detta. Folk vill leva, inte bara överleva. Det är därför landet fortfarande blomstrar. Det är rent och fint, butiker och restauranger försöker överträffa varandra, folk klär sig fint, går ut på kulturevents, firar, hoppas, lever. Det är lätt att glömma bort att kriget fortsätter. En timme från fronten så är det lugnt. Och i resten av Ukraina så är det ibland svårt att ta in att det pågår ett intensivt, blodigt krig i samma land.

Nikolsky-gallerian i Charkiv är ett exempel. Dyra märken, all möjlig god mat, högt och ljust, neon, krom, kristall. I parkeringshuset står det Teslor. Å andra sidan är parkeringsfasaden svartsotig. Där brann det bilar när ryssen var inne i stan. Brandmännen försökte få pli på branden, men rysk spetsnaz rullade in och sköt mot dem. Där dog det mina kollegor, ickestridande parter, under insats. Ryssarna fortsatte mot den ökända skolan där de tillintetgjordes. Brandmännen fortsatte jobba trots förlusterna, de var ute i flera dygn på raken (undrar vad Kommunal skulle säga om det??).

Bomberna orsakade svåra bränder. Det var ett tak i närheten som brann rejält, men de fick inte använda stegar eller ens pannlampor för att inte bli synliga för ryska prickskyttar som hade dem som måltavlor. Så de kröp omkring på taket och sökte skydd i röken och i natten. Allt för att skydda tredje man. Hjältar.

När fordon och utrustning delas ut så brukar jag låta mina ukrainska kontakter se var de kan göra bäst nytta. Behoven är stora längs med hela fronten. Jag själv tror på att samarbeta på flera olika håll och stötta olika mottagare, så att flödet distribueras någorlunda jämnt. Annars är risken att vissa mottagare får “allt” och andra blir helt utan hjälp. Det är också viktigt att prata direkt med mottagare på plats, här hjälper det att jag kan språket. Det är också viktigt med uppföljning efteråt. I vissa fall har jag fått väldigt dålig uppföljning, på grund av att det är krig och mycket att göra – och ibland på grund av skador eller dödsfall. Den här gången har min kontakt i Charkiv fått välja vilket förband som skulle få fordonet. Nästa gång är det troligtvis ett helt annat gäng som är mottagare.

Forskaren Magnus drog mot Kyjiv för att fortsätta med intervjuerna, och jag tillsammans med två andra chaufförer körde den sista bilen tillbaka. Vi besökte utställningen för rysk militärteknik som hade fått bonk. Det ligger vid en mack och verkar vara ett privat initiativ.

En hel del av utställningen består av fordon som är bombade eller utbrända till olika grader. Infoskylten meddelar om att utställningen handlar om ryska armén som kom hit och fick “skitmycket pisk” och att det kommer ske “med varenda ockupant som kommer hit”. Det går att se en del utrustning som är lämnad, allt från konservburkar till fältuniformer och annat. Och en hel del metallskrot. Marken är helt täcks med hylsor.

En speciell del i utställningen är “Den ryska marodören”. Här visas det upp saker som de hade stulit. Toastol, tvättmaskin, AC (bara ena delen för de vet inte hur ett AC funkar), barnleksaker. På ett snöre hänger det några tjejtrosor. De får representera våldtäkterna som ryska soldater systematiskt ägnar sig åt.

Man hade snickrat upp tronliknande stolar från ammunitionsrester. De är dekorerade med ryska statsvapnet som fått en liten uppdatering. Den tvehövdade örnen har nedgraderats till en kyckling som är pyntad med typiska artefakter och har ukrainska händer runt sin hals. Hammaren och skäran flyter in i varandra och utgör en svastika.

På en container vid utgången får vi se en mural som visar upp Putin i tribunal.

Vi drog vidare. Resan hade flutit på bra. Jag brukar se till att vi stannar och äter på små ur-ukrainska ställen, där det går att uppleva mat och kultur. Nu hamnade vi på ett sådant ställe. Kyparen pratade riktigt bra engelska, och ursäktade sig för den korta menyn. Han visade “the pre-war menu”, som var mycket mer avancerat och längre. Och förklarade att dels så är det svårare att få tag på vissa grejer, exempelvis kött. Och dels att det inte går jättebra för dem längre när det inte pendlar en massa affärsresenärer mellan Kyjiv och Charkiv. Nu har de ju flyttat längre bort, till västra Ukraina eller utomlands. Så de kommer inte så mycket gäster.

Vi berättade vad vi gjorde i Ukraina, och beställde lite borsjtj (såklart) samt något mer. Plus kaffe, som ju är helt fantastiskt här i Ukraina.

När det var dags att betala så tog det stopp. Han insisterade på att stället skulle bjuda, som tack för allt vi gör.

Det var lite hemskt, eftersom den summan var klart lättare att hosta upp för oss än för honom. Men han var obeveklig. Och det lämnade ett stort intryck på chaufförerna. Man glömmer ibland bort att folk verkligen uppskattar att hjälp kommer.

Kyjiv verkade sig likt – eller inte? Olga av Kyjiv står stolt och gömmer sig inte under skyddande sandsäckar längre. Dock har hon fått bära kroppsskydd. Mycket symboliskt.

Sofiatorget har blivit en utställning om Azovstal och Mariupol. Varje Azovkrigare som har stupat får där en dödsruna med foto, datum för födelse och död, och en biografi. Det rörde mig väldigt mycket, eftersom biografin handlade om vad personen tyckte om (hobbies och intressen osv), hur kompisar uppfattade honom eller henne (personlighetsdrag), samt sista SMSet till nära och kära. Gick rakt in i hjärtat. “Oroa dig inte mamma, vi är långt bort från fronten”. Eller “Du är min enda kärlek och kommer förbli det för alltid oavsett vad som händer”. Eventuella medaljer (oftast postumt) listades också. Jag har inte riktigt släppt några av dessa ansikten, de kommer till mig i drömmar.

Mycket av de gamla utställningarna är kvar. På Mykhailivskatorget hittas det fortfarande samling med foton som jämför Polen under andra världskriget och Ukraina nu.

Det är kusligt hur likt det är, in till minsta detalj. Den nakna sanningen visas utan att pixlas, och det är drabbande att plötsligt se ansiktsuttrycket hos den våldtagna och avrättade kvinnan som ryssarna försökt att bränna för att dölja sina brott, som ligger bredvid fler tjejer som gick samma öde till mötes. Men vi får inte blunda. Vi får inte titta bort. Och vi får inte glömma.

Vad mer? Ja, sensommarhelg i Kyjiv var en… mycket normal sensommarhelg. Folk var ute, festade, väsnades. När pubarna stängde i god tid innan utegångsförbudet hamnade alla ungdomarna ute på gatorna. Den klassiska kvart-i-tre-känslan – ingen vill gå hem, men vad kan man hitta på nu?

Några unga män började tjafsa mellan varandra, jag hörde inte anledningen, men plötsligt svingades det runt. Det är nog första gången jag ser ickemilitär våld i Ukraina. Jag blev något chockad, men det är väl symptomatiskt – dessa fulla ynglingar lever i skyddad verkstad. De kommer inte kallas in förrän de är 25. Och i kosmopolitiska Kyjiv är de ju väldigt långt borta från kriget. Så passa långt borta att de kan bråka mellan sig själva, istället för att rikta den sidan mot fienden.

Samtidigt så finns det en mörk ångest över landet. Mobiliseringen är aktiv och hård, och numera är det i stort sett omöjligt att slippa undan. Man ska ha tagit bort alla kryphål. Det är helt enkelt för att det inte finns så mycket folk kvar. De som frivilligt gick i krig börjar ta slut. Så nu behövs det folk, och folk behövs snabbt. Det gör vissa väldigt rädda. Det kanske gick att ignorera kriget och bara sitta och suga på sin IPA tillsammans med polare förut, men inte längre.

Dagen efter var det en militärbegravning på Självständighetstorget. Det gick inte att lista ut vem det var, men någon viktig var det iaf. Det går åt folk, som sagt. Viktig eller oviktig, erfaren eller oerfaren. Enda sättet att få det här att sluta är att få bort ockupanterna från ukrainsk mark.

Bilen fortsatte till Sverige med två chaufförer, och jag och Magnus tog tåget då vi hade deadlines. Jag hade gärna stannat kvar men jag skulle gå på jour på hemmabrandstationen.

När vi skulle kliva på tåget tillbaka såg jag två militärklädda personer som skulle gå på vagnen bredvid. De försökte kommunicera med tågvärden på engelska, tågvärden svarade på ukrainska och det uppstod ett lokalt litet kaos. Jag klev in för att översätta. De ville sitta bredvid varandra. Jag tog ett snabbt snack med resenärerna som hade platserna bredvid och ordnat att de hamnade ihop. Vi började prata.

Det här var ett par som pratade engelska med varandra. Han var från USA och hon från Tyskland men hade bott i UK. Han hade tjänstgjort i Internationella Legionen sedan fullskaliga ockupationskrigets början. En av seniorerna på plats, med andra ord. Hon hade precis signerat kontraktet med Internationella Legionen, för två dagar sedan, och skulle tränas nu. Och hennes pojkvän skulle alltså vara den som tränar den kullen.

Vi satt och pratade länge. Inte minst för forskaren var det intressant att höra hur och varför de gör det de gör. Killen berättade en massa war stories, som jag inte kommet återberätta här utan bär med mig. Kanske finner de sin plats i någon skönlitterär bok. Vi pratade om fienden också. Visst är det ofta folk utan vidare träning eller utrustning. Men de blir bättre, de lär sig, och de som överlever tillämpar sina nyvunna kunskaper. Från hans perspektiv är en dödad ryss är bättre än en tillfångatagen ryss. För de som är tillfångatagna kommer släppas, komma tillbaka och tjänstgöra igen – och kunna lära sina kamrater en massa. Kompetensspridningen väger över eventuella möjligheter att byta fångar säger han, dessutom menar han att det inte längre finns många möjligheter för fångutbyte. Ukraina får inte tillbaka så många fångar nu.

Jag tänkte på det ukrainska kvinnan jag hade träffat på tåget för några månader sedan, hon som berättade om sin son som blivit tillfångatagen. Hur ryska “byråer” försökte skinna henne genom att agera “mellanhand” för att få ut info om killen. Det kostar enormt mycket och de pressar på med löften om information. De påstår så klart att de vet att han lever, men att de behöver pengar för att få fram bevis och papper, och eventuellt att få ut honom. Allt detta är bara lurendrejeri och byråerna försvinner lika fort som de dök upp. På den här resan fick jag se bilder på en annan ukrainsk kille som försvann spårlöst under insats. Ryssarna skickade aldrig någon info om tillfångatagna, och ofta får ukrainare inte ens hämta sina döda. Enda valet som familjen och närstående har är ju att kontakta de olika fängelserna i Ryssland och be om information. Varje fängelse tar betalt för att svara om han är där eller inte. Så det blir åter igen enorma pengar, och det suger ut resurser från ukrainare (som har förlorat huvudinkomsttagaren i familjen) och kanaliserar resurser till Ryssland, förbi alla sanktioner. Pengarna går självklart inte till fängelserna, utan till några listiga biznizmen, småpåvar eller oligarker som har inga bekymmer med att tjäna pengar på kriget. Jag tänker att om den eftersökte skulle påträffas död, skulle de verkligen informera föräldrarna? Eller försöka suga ut pengar så långt det bara går?

De ukrainare som blir fångar idag är de som är nya och otränade. Men med adekvat träning så är det lättare att slippa. Min amerikanske tågmedresenär berättade om assault-insatser vid och bakom fronten, om vad som skiljer erfarna och oerfarna och vad de kan göra för misstag. Folk i legionen gör det pga olika anledningar, som går att spåra generellt per land – det är ju väldigt internationellt. Folk från vissa länder utgör generellt riktigt bra krigare, och folk från andra lever inte riktigt upp till det som kan önskas. Han berättade om folk som bryts psykiskt, om dynamiken inom gruppen, om vad som rör sig i huvudet på honom när man är på väg mot insats. Men han medgav också att det var kul att strida. Att det också var en motivator. Och att det var ett väldigt bekvämt och enkelt liv. 

Jag frågade tjejen om drivkrafterna bakom det hon gör. För henne, så var det inte ens en fråga – hon vill göra något för att hjälpa Ukraina. Hon har haft ett bra, priviligierat liv, och hennes empati gör att hon måste ställa upp och göra det hon kan för att hjälpa. Tidigare var hon volontär och körde humanitär hjälp till fronten, men nu tänkte hon ta steget vidare.

Själv var jag överraskad över hur enkelt det var att bli med. Hon hade ingen militär erfarenhet förut, hade inte ens gjort lumpen. Men hon har varit till ukrainska fronten en del, så det räknades som en merit. Efter ansökan och urvalet kan man bli antagen och få skriva kontrakt, sedan kommer 2-6 veckors intensiv träning som är baserad på praktiska, verkliga saker som funkar. Sedan är det klart. Kontraktet skrivs på valfri tid, men det är inget som hindrar en från att bryta kontraktet och åka hem. Har fått höra flera fall där folk gjort just det.

För att söka till Legionen kan man gå in här så står det hur man går tillväga, vad man ska ha med sig, ersättningsnivåerna osv. Det är en fördel att ha militär erfarenhet, men inte ett måste, beroende på andra förmågor du besitter.

Just nu finns det väldigt få medics. Där kan sjukvårdserfarenhet vara mycket uppskattat.

Självklart kollar ni upp själva vad det innebär att vara med i Internationella Legionen. Romantisera inte ihop ett hjälteliv, det finns massa otäckt därute. Men för den som vill göra en insats mot ockupanterna så finns ju möjligheterna. Det finns ju folk till allt, tänker jag – och för någon så är det en riktigt bra chans att göra något meningsfullt. Eller så kan man hjälpa på något annat sätt.

Den festivalliknande tältstaden på polska sidan av gränsen var som välfylld förra våren/sommaren, men började dö av strax därpå och det gapade stora hål mellan tälten under tidiga hösten. Jag minns urindoften och råttorna som sprang där i mörkret, medans några sista envisa hjälporganisationer stod kvar med sina filtar, frallor och färsk frukt, några månader för sent. Nu fanns det inga tält alls. Det, om något, är en symptom på att akuta flyktingkrisen är över. Åter igen ser jag UNHCR på polska tågstationen, på fel sida av gränsen, och de delar ut gratis kaffe och mat, blöjor och hygienartiklar. Too little, too late. Och där det inte finns något akut behov. De flesta som reser där saknar inte så mycket. Det stör mig oerhört att stora hjälporganisationer slösar med pengar på det sättet, och är för fega för att vara på plats där de behövs. I Poltava såg jag en jätteparkering med splitternya 4WD bilar med “UN” på. Inte ett dammkorn på dem. Vad de gör där är högst oklart, även för lokalbefolkningen. Varför är de inte vid fronten och agerar observatörer? Om de inte vågar så kan de väl ta bort loggorna och donera bilarna till ukrainska försvaret. Skulle göra mycket mer nytta än att låta bilen stå stilla på parkeringen, välpolerad och vaxad. Och jag ska inte ens börja prata om Röda Korset.

Så fort vi korsade gränsen tillbaka till Polen så var mitt åtagande gentemot både forskaren och samtliga chaufförer klart. Vi var tillbaka oskadda. Och precis då började bombningarna i Ukraina. Charkiv skakade, det var det första mot själva staden sedan juli. Skolbarn satt åter igen sömnlösa i hallar, badrum, trappuppgångar och källare, hörde smällar utanför, höll för öronen och grät. Det blev flera träffar längs med samma väg som vi åkt. Självmordsdrönare i mittersta Ukraina, mot Poltava-området och Vinnitsa-området, det som brukar vara någorlunda safe. Därefter kom värsta terrordagen på länge. Och efter det så bombades gränsområdet, det som ändå kan uppfattas som någorlunda säkert.

Jag hade blandade känslor. Det är klart att det är bra att alla hann ur landet, och att ingen blev skadad. Men är det verkligen bra för medresenärernas framtida bedömning av fara om/när de ska tillbaka? Jag har sett svenska volontärer åka in till Ukraina utan så mycket som en app för flyglarm, eller Google Translate, eller en plan – och messa mig och fråga vad saken gäller när de väl tjuter eller smäller runt dem, och vad de ska göra. Då är det lite för sent att inhämta information. Tyvärr blir man bara en belastning för alla runt omkring, och för blåljusorganisationerna. Och varken ukrainare eller blåljus i landet behöver mer belastning i form av aningslösa utlänningar. Så det gäller att förbereda sig noga, ha flera planer, riskmanagera hela tiden, ha koll på vad som händer, vilka mönster ryssen följer, vad det är för anfall och vad är bästa sättet att hantera situationen. Det är viktigt att tänka på att hotbilden kan ändras snabbt, och kunna anpassa agerandet och planer utifrån rådande läget.

Det gäller att alltid agera utifrån faktiska risker, och inte tidigare positiva upplevelser. Ju fler “lugna” turer man får desto större sannolikhet att någon resa inte blir lika lugn. De som är tränade för att hantera det klarar ju förhoppningsvis det. Men ofta är volontärerna högst civila, och har inte relevant träning för svåra lägen. Är folk mentalt beredda på vad som kan ske, eller glömmer man bort det när resan fortskrider lätt och ledigt och blir till en trevlig roadtrip? Jag vet inte. Jag vill tro att jag är det, utifrån tidigare erfarenheter, och jag pratar mycket med mina medresenärer om det. Och mitt hjärta smärtar för alla ukrainare som inte kan bara ta sig därifrån, som vi gör, utan stannar kvar för att det är deras land och de måste finnas kvar för att landet ska finnas kvar. Trots terror, trots krigsbrott. Det gäller att fortsätta hjälpa dem på alla sätt vi kan.

Tack till chaufförerna: Anna Odhner, Pingo Olofsson, Robert Wedmo, Martin Stober och Mattias, samt Magnus Karlsson för det arbetet du gör. Tack till era närmaste som släppte iväg er. Det är alltid jobbigast för dem därhemma.

Tack till Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina, för ett fantastiskt stöd och gediget arbete med att färdigställa leveransen och koordinera och administrera det hela, läs deras blogposter här och här.

Tack till alla som har skickat bidrag till paypal.me/lenawilderang dessa medel har blivit till ett fordon, ett elverk, och en massa tourniquéer. Utan er blir det inga leveranser. Ni är grymma!

Tack till Securitas och Dafo som skickade med 25 st akutväskor, dessa går till sjukvårdare vid fronten.

Tack till PopUp Works för lån av fordon samt hjälp med bilservice, och för härlig läsk.

Tack till dig som köpte sista utauktionerade exet av “Är du förberedd?” – pengarna gick direkt till fordonsköpet.

Och det största tacket är till min älskade make Lars. Han står ut med att jag är bortrest eller när jag jobbar dygnet runt, han håller ställningarna hemma, han låter mig gästblogga och crowdfunda genom bloggen, han är ett orubbligt stöd i allt jag gör och han ger mig kärlek, inspiration, hjälp och tröst. Han är helt enkelt bäst.

Nästa projekt är en pickup till luftvärnet, samt en brandbil som ska köpas av en privat aktör. Det går att stödja det genom min Paypal. Större donationer från företag kan ordnas med faktura.

Nu blir det en intensiv höst. Tillsammans, mot segern!