Detta är en gästkrönika från en läsare som följde med en leverans av hjälp in i Ukraina. Jonas foton får illustrera.
Det börjar redan innan. När jag pratar om resan. Plötsligt kommer detnärmare. Jag vet inte om jag kan säga att jag, som ändå är uppvuxen under kalla kriget, naivt eller bara blåögt trott att jag aldrig skulle befinna mig i ett krig. Med tanke på hur världen ser ut, menar jag. Världen och – tyvärr – mänskligheten. Men…vem hade kunnat tro?
Vid gränsen. Sammanbitna miner. Kontroll på kontroll. Ändå överraskande normalt. En stämpel på sista sidan i mitt pass och så är vi där. I Ukraina. Ett land i krig. Och det tar mig. Rätt ögonblickligen. Situationen. Stämningen. Allvaret.
Jag tycker jag har hållit mig så uppdaterad och insatt jag någonsin kunnat. Detta är vårt krig också. Även mitt. För att kunna hålla oron på plats har jag velat, måstat, veta. Förstå. Historiskt, politiskt, strategiskt, kulturellt och samhälleligt. Ändå är det annorlunda på plats. På riktigt. Utan en berättares eller kameras filter.
Vi åker genom Bucha. En ort med sår efter det som varit. Även mentala. De som inte rent påtagligt visar de hemskheter vi sett på bild i nyhetsreportage eller andra kanaler. Irpin. Med bron. Obligatoriskt foto. Jag är tagen av situation och blir påmind om att faktiskt titta omkring mig. Svårt att ta in. Vet inte om den lilla barnvagnen vid brobrottet gör det lättare eller bara mer obegripligt.
Vi tittar på utbrända bilar, antagligen med spår av civila. Hur hemskt låter inte det? Skarp metall ömt dekorerad med små mjuka gosedjur och personliga hälsningar.
Så kommer Kyiv. Magnifika Kyiv med sin sovjetpampiga arkitektur. Vårsolen. Som en vanlig storstad där invånarna, som vilka som helst, njuter av en nalkande sommar. Tills mörkret faller. Och flyglarmet ljuder. Ödesmättat är nog ordet som är mest beskrivande. Jag känner mig…rädd. Och ändå inte. En bisarr känsla av att stå i den kyliga nattluften i ett öppet fönster och se luftvärnet skjuta ner missil på missil som faktiskt är avsedda att förgöra oss. “Terrorbombning”. “Sätta skräck i”. Ord jag hoppas jag sällan, sällan kommer att behöva ha i mitt språk. Det är dock blåögt, det vet jag. Anfallet avslutas med vad som låter som två markdetonationer (till skillnad från explosioner i luften). Var? Hur? Än mer förfärligt…vem?
Vi går på stadspromenad och jag imponeras av Europas största aveny, åttafilig och kantad av storslagna byggnader. Maidan med sin historia. Minnesflaggor prasslar i vinden. Flaggor i mängder. Liv efter liv. Ett nytt monumentet, det för volontärer. Minst lika viktigt.
Den himmelsblå kyrkan. Praktfull på både in- och utsida. Ett dop. Körsång. Hyllningen till ett nytt liv ställs i skarp kontrast mot minnesväggen vi möter utanför. Väggen med de soldater som avslutat sina dagar stupade i strid. Foto bredvid foto ovan för foto som täcker foto. Tur jag har solglasögon för tårarna bränner i ögonvrårna.
Torget med utbrända stridsvagnar. Lukten av bränd metall som jag inte visste kunde vara så påträngande.
Glasbron där vi ser ner på det gröna gräset långt under slitna glasplattor. Det svindlar i magen och utsikten är intagande. Bron som lyckligtvis aldrig träffats. Men bara därför att missilen sneddat under, mellan bropelarna. Lite ny asfalt, och så ett minne blott. Eller? Alla dessa ihoplappningar – vad gör de med ett land? Med dess människor?
Men Kyiv är också på något sätt hoppets stad. Förändringen från förra våren är enorm, som jag förstår det. De stridsvagnshinder som då stod i vart gathörn är nu i klädda i dekorativt grönt tyg och utgör någon typ av dekoration. Invånarna njuter av och i solen. Vi äter underbar georgisk lunch med en massa nya, spännande rätter och sugs med i rytmen av radions somriga elektromusik när vi ska hämta bilen som varit på reparation. Bilen som ska till Chasiv Yar, strax intill Bachmut. Och där är det igen. Kriget. En direkt påminnelse om vad som händer i samma stund, i samma land. Ukraina må vara stort men ändå – så vitt skilda världar som Kyiv och fronterna längre bort i landet nu utgör. De i öst som viger sina liv åt att stoppa ondskan. Gång på gång. I bästa fall. Det ständiga grävandet av gravar minner om en alternativ utgång.
Terrorbombning varvat med mjukglass och gatumusikanter. Mina tankar spretar åt alla håll. Känslorna likaså. Lite som det varit i mer än ett år nu. Men ändå mer tacksamt konkret. Detta är som en annan dimension. Jag förstår plötsligt ivern, niten hos de som är på plats, i alla olika roller. Att fortsätta, fortsätta, fortsätta. Ukraina måste vinna!
Viktigt så viktigt. Att vi vågar se. Allt. Inga skygglappar. Inga fler “inte orka med”. Inte blunda. Inte glömma. Inte glömma det mest förfärliga vi människor kan utsätta varandra för. Men inte heller glömma hoppet. Tron på mänskligheten. På det goda. Det vackra i livet. Det som får oss att fortsätta, i bland i ren förskräckelse. Vi är alla drabbade. Kom ihåg det. Inte blunda. Inte glömma.
Fortsätt stödja Ukraina. De behöver hjälpen för att vinna kriget, det som också är vårt. Gör det du kan. Alla bäckar, även rännilar, är viktiga. En dag ska vi fira segern. Freden. Måtte den dagen stunda snart. Slava Ukraini! 🇺🇦❤️
17 kommentarer
Tack för berättelsen och insatsen!
Tack för resedokumentären, alltid intressant att se på saker med “fredstida glasögon” på. Mycket man tar för givet i Sverige.
Tack! En intressant berättelse!
Tack för berättelsen. Verkar ha varit mer hetluft där än Lviv som jag åkte till.
Tack för insatsen och att du tagit dig tiden att dela med dig av dina upplevelser!
Heroiam Slava!
Intressant!
Så gripande. Tack för att du delar med dig <3
Bra berättat! Tack.
Tack för att du delar och ger ett lite annat perspektiv!
Stort TACK för din insats och för din berättelse om den.
Innerligt och fint skrivet.
Väldigt bra och fint skrivet. Jag hade samma upplevelse när jag var där i somras och åkte mc. Det blir lite som 1+1=3. Allt blir så mycket mera påtagligt.
Det här får mig att än mer fundera på motivationen hos de enskilda soldaterna i Z-invasionsmakten. De försvarar inte hus och härd, De går in “frivilligt” eller blir utknuffade i kriget mot Ukraina med allehanda dunkla motiv, eller med hopp om tidigare frigivning till en grå vardag.
Ukraina slåss för ett oberoende av Z, kontroll över sin existens som självständig nation och framtid.
Timmen är sen – men jag hoppas på rättvisa i gryningen.
Förlåt, men jag fann texten svår att läsa. Vill tycka om den, för jag gillar budskapet – men väldigt mycket är för kort och avhugget. Här misshandlar jag ett stycke:
“Den Majestätiska Himmelsblå Kyrkan: En Kontrast av Firande och Minnesstund”
I hjärtat av staden står en praktfull kyrka, praktfull både på insidan och utsidan. Dess himmelsblå fasad fångar blicken och utstrålar en känsla av storhet och frid. Steg in och du möts av en scen med djup innebörd: en dopceremoni äger rum. Luften fylls av en melodisk körsång, harmoniskt i perfekt samklang. Firandet av nytt liv kontrasterar starkt mot den ångerfulla minnesväggen som möter oss utanför.
När vi närmar oss minnesväggen konfronteras vi av en gripande utställning av soldater som mötte sitt öde på slagfältet. Varje fotografi är noggrant ordnat bredvid varandra och bildar en mosaik av uppoffring. Tårarna samlas i mina ögon och jag finner tröst bakom skyddet av mina solglasögon, för känslorna hotar att överväldiga mig.
På det närliggande torget ligger kvarlevor från kriget utspridda omkring, inklusive utbrända stridsvagnar. Den stickande doften av bränd metall fyller luften, en oväntat påträngande påminnelse om förödelsen som ägt rum. Det är en stark kontrast till den fridfullhet som upplevs inom kyrkans heliga murar.
Vi fortsätter mot glasbron och beundrar den hisnande utsikten under våra fötter: en frodig, grön vidsträckt yta långt nedanför de åldrade glaspanelerna. En känsla av svindel omsluter mig och vyn fångar min blick. Tack och lov står bron orörd, ett bevis på turen. För många är det okänt att en missil en gång avvek från sin avsedda bana och nätt och jämnt nuddade bron innan den for vidare. Ett nytt lager asfalt döljer det förflutna och lämnar bara ett avlägset minne. Eller gör det det? Vilken inverkan har dessa ständiga angrepp på landet och dess folk?
Genom att reflektera över dessa kontrasterande scener kan man inte undgå att fundera över de djupgående effekterna de har på ett samhälle. Den praktfulla kyrkan, som symboliserar hopp och nya början, står i skarp kontrast till den ångerfulla minnesväggen, ett vittnesmål om soldaternas yttersta offer. De sargade lämningarna av kriget på torget fungerar som en åminnelse om de fasor som drabbat landet. Slutligen får glasbron oss att betänka säkerhetens flyktighet, och de bestående ärr som lämnats efter.
Dessa gripande bilder väcker frågan: Hur kan ett land och dess folk stå ut med sådana prövningar och umbäranden? Kan ett land verkligen läka när påminnelser om dess förflutna ständigt lappas ihop, med sår gömda under lager av asfalt och färg? Det är en reflektion över uthålligheten och det kollektiva modet hos ett land, när det strävar efter att försona sin historia, samtidigt som det står modigt i fiendens väg. Sovjet då, Ryssland idag.
I denna berättelse om kontraster möts den himmelsblå kyrkan, minnesväggen, torget med sina lämningar och glasbron och målar upp en levande bild av ett land som är sargat men ändå står stolt. Det är ett bevis på uthålligheten och styrkan hos ett land och dess folk, för evigt sammanflätade i en delikat balans av firande och minnesstund.
Va?! Hur kan någon ens tänka tanken att ta en annan människas nedskrivna känslor och ändra om det med ens egna påhittade känslor och ord?! Utan att ens ha varit där? ” för att det låter bättre”?
Tack, vilken fin skildring. Förmänskligande av allt det där som blir så konstigt abstrakt. Det vardagliga i det hemska, sida vid sida med det hemska i vardagen.
Ut med Ryssland, och låt dem aldrig mer ha kraft till sådan här terrorism mot en annan stat och dess folk.
Tack för din berättelse. Du gör det levande med en “ur dina ögon” berättelse som skildrar det på ett väldigt gripbart sätt! Tack för din insats.