Gästartikel: Rasmassor, räddning och röjning i Izium 

2.3K

Nedanstående är en gästartikel författad av bloggarens fru brandsoldaten och den professionella äventyraren Lena Wilderäng, adrenalena.se.

Mitt mål med den här ukrainaresan var att förstärka räddningstjänsten i Ukraina. Den här resan gjordes på egen hand, inte som del av någon organisation. Ett alternativ var att jobba för OperationAid som har verksamhet på plats, och kör ut humanitär hjälp till nyss befriade byar. Men prio var att jobba med mina kollegor på brandkåren. 

Till sista minuten var det oklart om det skulle lyckas. Det behövde förankras med ledningen, och läget ändrades hela tiden. Som backup-plan hade jag etablerat kontakt med räddningstjänsten i Rivne. Men min förhoppning var ändå att göra det tillsammans med brandkåren i Charkiv-området, där relationen är som starkast. 

Jag ska säga direkt att det är ingenting som går att göra särskilt enkelt. Brandmän som kommer in individuellt kommer förvisso tas emot, skakas hand med, och få en rundtur. Men tjänstgöring är utesluten utan språk, då väldigt få i yrket pratar engelska. Och även om språket finns så behövs det kontakter, så att arbetsinsatsen får en ordentlig förankring. Det är toppstyrt och cheferna som måste godkänna det hela är många. Pappersarbetet är krångligt. Till sista sekunden visste jag alltså inte huruvida det skulle gå att ordna, och fick olika besked hela tiden. 

Men plötsligt fann jag mig på högkvarteret hos DSNS, myndigheten som motsvarar Räddningsverket i Ukraina. Generalen för Charkiv Oblast bjöd in oss, visade runt på jobbet och hällde upp vodka. Bra förhandlingsläge kan man tycka. Problemet var att mötet började med en utskällning för att jag som kvinna vill jobba som brandman. I Ukraina är det förbjudet. Och generalen var tydlig med att det inte borde ändras på. 

Överhuvudtaget har den här resan ofrivilligt fått bli någon slags informationskampanj kring kvinnor inom kåren. Det var svårt för dem att förstå att kvinnor kan rökdyka, eller ens köra lastbil. Det är ungefär som på sextiotalet i Sverige, kan jag tänka mig. Mycket tyder på att Ukraina går mot västerländska värderingar, men det kommer ta tid. 

Även i Sverige får kvinnor inom brandkåren sin beskärda del av fördomar och motarbete. Men här var det verkligen uppförsbacke. Jag vet inte hur många gånger jag har fått berätta att vi närmar oss 10% kvinnor i räddningstjänsten i Sverige, och vi har samma fyskrav för män och kvinnor, vilket funkar, och vi klarar av yrkesuppgifter på samma sätt som män. Den yngre generationen lyssnade förvisso med intresse, men den äldre förkastade idén direkt och drog alla möjliga argumentationsförsök, allt från att det inte var kristet (?) till att det är historiskt betingat och bara därför måste fortsätta (??) eller att det kan påverka samlivet (???). Det är inte särskilt svårt att lista ut att detta beror på okunskap och en ovilja att ta in det moderna, eller verkligheten överhuvudtaget.

Nog om jämställdhet, trots att ämnet kom tillbaka varenda gång jag pratade med någon i yrket, och präglade hela resan. Generalen hade bearbetats innan, och gav oss grönt ljus. Vi fick handskakningar och minnesgåvor. Nu skulle jag och Tommy få vårt första uppdrag. Vi drog till Izium för att hjälpa till med röjning och räddning. Skönt att hjälpa räddningstjänsten med något konkret. 

Charkiv stod i stark kontrast mot västra Ukraina, tex Lviv – i o m närheten till gränsen och ständiga bombningar och beskjutningar var det större förödelse i Charkiv. Och ju längre bort mot Izium vi kom desto värre blev det. Här har frontlinjen gått. Vägarna kantas av bombade och brända hus, skyttevärn, och andra krigsärr. Asfalten är sönderkörd av larvband och sjunger när man kör fortare än femtio – en klassiker runt i Charkiv Oblast. 

Vi kommer fram till stationen. Byggnaden är skadad i detonationer, med sprickor kring dörr- och fönsterramar. Vi får se skadorna på byggnaden och på bilarna. 

Utanför brandstationen står det ett flertal amröjningsbilar. Här har de att göra. Hela området är full av olika minor, oexploderad ammunition, och PFM-1 (butterfly-minor). Vi får lov att hålla oss på vägarna, och inte trampa i vägrenen eller i gräset där det sällan är röjt. 

Men även på vägarna ska vi kolla noga var vi trampar. Det händer ibland att butterflies fastnar i träd eller på tak, och sedan trillar ner där det en gång har varit röjt. Varje dag är det ett par olyckor som sker med dessa. Någon går bakom hörnet för att pinka, någon trampar snett i mörkret, ett barn plockar upp det för att leka. Resultatet blir att de förlorar en fot, en hand, eller i värsta fall ett liv. 

Staden är illa härjad. Många hus är helt eller delvis förstörda av direktträffar och bränderna därefter. Resten har splitterskador och urblåsta fönster. Lägenhetshusen som vetter mot floden fick ta mycket stryk. 

Några hus fick direktträffar – här ligger huset där 47 personer dog ögonblickligen. 

Det går fortfarande att se in i lägenheterna där huset har rasat. På marken ligger det skolböcker, möbelrester, en högklackad damsko. 

En av brandmännen förlorade en skolkamrat där. Hela familjen på tre generationer dödades. Det finns en liten minnesplats till dem precis utanför, på marken. 

Men det är inte den enda familjen som försvann. I en annan var det fyra generationer, inklusive småbarn, som dog tillsammans. Men det är ingen som kunde göra en minnesplats till dem. 

Den färgglada lekplatsen utanför huset är delvis täckt med rasmassor. I fjärran ser vi en skola som är helt utbränd. Och kyrkans gyllene kupoler som kontrast. 

Vi går förbi ytterligare ett hus som tog en direktträff. Detta skedde dock en halvtimme senare än den första, halvtio på morgonen, så folk hann mestadels evakuera. 

Bombkratrar utanför gör sig dåligt på bild, det är svårt att fånga hur djupa de är. Det är svårt att finna ord, vi går runt tysta i novemberkylan. 

Nästa stopp är massgravarna i tallskogen. När dessa upptäcktes var hela världens journalister här, för att föreviga hur nästan 500 personer exhumerades. Nu gapar gravarna tomma – kropparna är på obduktion. 

De som grävdes ner här är folk som dog på grund av olika anledningar under ockupationen. Barn, äldre, soldater, civilbefolkning. Avrättade, eller omkomna på grund av hunger eller sjukdom. Individuellt grävda gropar eller stora gemensamma. Folk i kistor eller utan. Området är stort. 

Våra kollegor från bl.a Charkiv stod för exhumeringen, det tog flera dagar. Svårast var barn, berättar de. 

Folk från olika brandstationer i landet roterar in på sådana uppdrag – och det finns så mycket kvar. 

Massgravarna gränsar till området där ryssen hade grävt ner sina fordon. Det är mycket sand härute så det är lätt att gräva. Värnen är många. Det är avspärrat än så länge. 

Den stora bron över floden sprängdes när ryssen avancerade. När Izium blev ockuperat hade ryssen gjort en tillfällig lösning precis där, men blåste den när de retirerade. 

Nu förbereder man sig för att demolera bron, för att kunna bygga en ny. Det är billigare och säkrare än att försöka reparera den gamla från femtiotalet. Vi fick komma in och titta på när pyrogänget förberedde för initiala sprängningen, där sovjetisk ingenjörskonst skulle få stifta nära bekantskap med kontrollerade mängder av C-4. 

Vi besökte även sjukhuset i Izium för att kartlägga behov av utrustning och personal. Nu finns det ett amerikanskt volontärssjukhus på plats som hjälper dem. Sjukhuset i Izium har fått direktträff i operationssalen, och har opererat i källaren under flera månader. När det kommer till personal så är det svårt att komma in och jobba utan språk. De hade de flesta behoven täckta, förutom akut behov av en neurolog, en psykiatriker och en obducent. Ganska talande. 

Vi hjälpte till att röja rasmassor i staden. Teamet var på åtta personer totalt och vi jobbade mestadels för hand. Ibland togs motorsågen eller motorkapen fram, annars jobbade mest släggan – samt våra händer och ryggar. 

Det var väldigt skönt att jobba tillsammans, prata om hur de har det och hur vi har det, jobbvillkor, utrustning, allt möjligt. Även här var det ingen som pratade engelska förstås, så jag översatte till Tommy. Bara genomgången av vad folk hade i sina larmställ, eller vad de använde vid trafikolycka, var mycket värt. 

En hund kom förbi och ville gärna socialisera. Det är väldigt mycket hundar här som har blivit av med sina familjer. Vissa har evakuerats, men inte kunnat ta med hunden. Andra har dött. Det märks tydligt på hundarna att de saknar sin flock, saknar att ha en husse eller en matte. De springer runt och är överdrivet vänliga, vill hjälpa till och visa tillgivenhet, i hopp att få sig en ny människa. Den här huskyn hängde lite med mig, och när jag började klappa honom slickade han mig i ansiktet. Vem vet vad (eller vem) han har käkat innan. Men jag tyckte att han var gullig. Det finns många organisationer som ser till att ta hand om övergivna djur, kastrera och mata dem samt hitta nya familjer till dem – snälla, stöd dem om ni kan. 

Vi tog loss allt vi kunde göra för hand. Det var några betongblock som hade lagt sig ovanpå varandra, precis över personen som fanns under. Nu hade detta skett i samband med Izium-operationen, så det fanns inget liv att rädda, men vi ville ändå bli klara med jobbet. Problemet var att det var inget som kunde göras för hand, även om vi var åtta stycken. Hydrauliska verktyg var iväg med en annan bil. Och kranen kunde inte komma tills imorgon. Det finns brist på det mesta – det behövs kranar, grävmaskiner, lastare, hydrauliska verktyg, lyftkuddar osv. Det är många som delar på dem, så arbetet går långsamt. Så vi avslutade dagens arbete och drog oss tillbaka. 

På stationen är det mycket humanitär hjälp som står i garaget. Detta har distribuerats av dem, till befolkningen. Räddningstjänsten har haft en samhällsbärande funktion, då de flesta andra var borta. Det har bl.a varit illa under ockupationen med hunger. Brandmännen berättade hur det var under den tiden. Ryssarna matade alla med lögner. “Ukraina har glömt er!” Eller uttalanden som “Det här är Ryssland, nu och för alltid”. Befolkningen var missnöjda med att det var brist på allt. Men ryssarna sa att det bara handlade om att vänta två veckor – “så kommer ni leva kungligt”. Två veckor senare var beskedet att det handlade om två veckor till. Befolkningen var fångade i någon slags gränsland utan fakta eller sanningar, och det var svårt. 

Under ockupationer fanns det tre sorters hårdvaluta: bröd, bensin och cigaretter. Stationschefen berättar att folk var villiga att göra vad som helst för dessa tre. En brödkopia, bakad utan vetemjöl eller jäst, var så oemotståndlig att till och med ryska soldater ville köpa det. 

När det var som värst fanns det ingen mat alls. Ingen fick komma in eller lämna byn, rysarna hade checkpoints och tillät inte det. Då körde brandbilen ut med blåljus, och släpptes igenom. De körde till bönderna som bodde i kringliggande byar, släppte ut vatten ur tanken och fyllde den med mjölk. Så delade de ut mjölk till lokalbefolkningen. I smyg. 

Förutom sådana solskenshistorier fick vi höra andra. En brandstation i närheten användes i annat syfte än att rädda liv och dela ut humanitär hjälp. Bottenvåningen var till för att samla in alla kvinnor. Övervåningen användes för att systematiskt vålda dem. Vissa män hämtades också in – i Ryssland är våldtäkt på män ett vanligt bestraffningssätt, bl a i militären och i fängelser. 

Natten på stationen var lugn, och det var inga larm under de två dagarna förutom en bilbrand på landsvägen. Det var första natten (långt ifrån sista) som jag hade hängt fram larmstället tillsammans med splitterskydd och ballistisk hjälm. Jag passade även på att träna i deras gym – lagom för att få igång kroppen lite. Löpturer var uteslutna på grund av minorna.

Ryssarna har fraktat hit trupp och fordon kontinuerligt under sju månader, men fått dra sig tillbaka på två dagar. Det skedde minst sagt kaotiskt och det finns väldigt mycket kvar efter dem – fordon, vapen, ammunition. 

Vid vägarna står det mycket troféer från Iziumoperationen. Vissa av dem är i ok skick. Tex denna som stod precis vid rasmassorna vi röjde. 

En kolonn ryska stridsfordon körde rakt in i ukrainarna, då de inte såg dem pga höjdskillnader. Den ukrainska minröjarstridsvagnen fick eldavbrott på kulsprutan. Då föreslog föraren att de skulle ramma första fordonet. “Jag har spelat World of Tanks, jag vet hur man gör!” ropade han, så ledde han anfallet. Första ramningnen lyckades, så sköt de ut BTRerna som var bakom den. Kolla in föraren – han är inte dåligt nöjd. 

Resan fortsatte till nationella amröjningscentrumet och sen till Kupiansk och vidare. Stay tuned.