I ett utspel på DN Debatt låter försvarsministern Tolgfors meddela att man tänker förbättra den svenska veteranpolitiken, med långsiktigt stöd till skadade och sårade, monument (förlåt, minnesmärken) och även medaljer till de svenska kvinnor och män som bland annat ställer upp i utlandstjänstgöring.
Nu framställs det här som ett stöd för utlandsveteranerna, men jag tror mer det handlar om en del i rekryteringsprocessen till vårt framtida yrkesförsvar. För att alls kunna rekrytera arbetslösa ungdomar till försvaret så måste statusen kring soldatyrket och uppmärksamheten kring försvaret stärkas. Jag har tidigare kallat det dödens kultur, något som t ex britterna är fantastiskt duktiga på.
Men så har också britterna ett yrkesförsvar, och måste därför odla en varumärkesbild för att kunna rekrytera personal. Man måste hylla döden som något ärorikt.
Samtidigt har den svenska veteranpolitiken tidigare lämnat mycket att önska, så reformen är antagligen välkommen. Men eftersom det är försvaret själva som skall hantera det hela så skall man nog inte ha allt för stora förhoppningar, om inte annat med tanke på de ekonomiska ramarna för försvarspolitiken.
Iaf, nu skall det bli medaljutdelningar med svenska purpurhjärtan till de svenskar som sårats i strid. En handskakning, en medalj och en klapp på axeln som tack för att ha blödit för sitt land. Det kommer säkert hjälpa med rekryteringen till yrkesförsvaret. Eller inte.
”From the dolequeue to the regiment a profession in a flash
But remember monday signings when from door to door you dash
On the news a nation mourns you unknown soldier count the cost
For a second you’ll be famous but labelled posthumous”
Forgotten Sons, Marillion från skivan Scripts for a Jesters Tear.
Live nedan.
Hur många år av yrkesförsvar behöver vi innan man börjar föreviga dilemmat i populärkulturens musik? Ovanstående är från 1983 tror jag. Modernare och mer publikvänlig variant är t ex The Levellers med Another Man’s Cause från 1991:
’Every day she sees his face
on the picture on the fireplace
with your brother as he was leaving school
then a day came five years ago
you said ”mother, i need to know”
and you spoke the words your brother spoke before
”i know the things my daddy done
i’ve seen the medals thet he won
and i know that this is what he would have wanted-for me”’
5 kommentarer
Cornu, om du har lite "skön" kunskap om historien USA + Israel + De gamla spelarna inom bank & finans (främst i USA, inkl FED) så får du gärna pussla ihop ett inlägg. Det är alltid intressant, men lite snårigt att hitta rätt fakta. Kanske för att det finns krafter som vill hålla det tyst..
Dulce et decorum est pro patria mori
Medaljer är det ytterst få som bryr sig om. Rätt utrustning, försäkringar, sjukvårdskedja i insatsområdet, omhändertagande när man kommer hem etc är det som man efterfrågat. Men det kostar ju lite mer än en medalj att få ordning på. Ett exempel är personen som efter en olycka i Afghanistan numera är en grönsak, hans fall har inte hanterats sådär klockrent av FM…
Anonym, jag vet. Läst om fallet i bl a Officerstidningen. För de som vill veta mer så kan man googla "Pontus Hübinette".
Vill man vara lite cynisk så har Pontus H. fått samma bemötande som en vanlig skattebetalare och försäkringskund skulle fått vid motsvarande olycka. De svenska socialförsäkringarna låter fint på pappret, men är inte så himla bra när de verkligen behövs. Samma sak gäller som kund till försäkringsbolag, kan vara väldigt svårt att få ut ersättning.
Att FM inte klarat av att hantera fallet gör att iaf jag är väldigt skeptisk till att FM/Hkv nu skall få "ansvar" för veteranerna. Det är sällan (aldrig) jag förordrar en ny myndighet, men det hade varit bättre med en helt separat myndighet, ex "Veteranmyndigheten", fristående från FM, som hade kunnat föra veteranernas och anhörigas talan även mot själva FM. Alternativt att detta hade sorterats in under ngn annan myndighet, socialstyrelsen etc, bara det inte är under FM.