Eskils biologiska enfald

Det är förstås inte speciellt överraskande att ännu en vetenskaplig studie visar att spridningen av bekämpningsmedel, dvs gifter, i jordbruket är en av de största orsakerna till att den biologiska mångfalden hotas. Detta kombinerat med allt större och allt mer monokulturellt jordbruk har lett, och leder till att tusentals arter för alltid utrotas eller riskerar utrotning.

Detta applåderas av jordbruksministern Eskil Erlandsson, som ytterst ansvarig för att man nu inte kommer ge EU:s gårdsstöd (i Sverige) till jordbruk med marker mindre än 4 hektar. Det är nämligen för jobbigt att handlägga t ex siffran 3.8 istället för siffran 4.2. Som jag skrivit förut så riskerar detta att enbart i Västra Götalands län så kommer 60 kvadratkilometer av de mest artrika markerna, främst betes- och slåtterängar, att riskera att växa igen och bli artfattigare skog. Helt i linje med Eskils kramande av storbönderna.

Man kan säga vad man vill om EU:s jordbruksstöd. Men om vi nu har dem, skall de gå i första hand till storbönder som driver monokulturellt, giftbesprutat och artdött täckdikesbruk, eller skall de gå till att bevara de artrikaste oaser vi fortfarande har kvar, våra ängsmarker?

Själv är jag förstås drabbad, och i ett utslag av poetisk rättvisa även åtminstone en riksdagspolitiker från (c)enterpartiet, som nu gnäller över den egna förda politiken.

Själva har vi förmånen att ha några hektar jordbruksmark, högt beläget utan tillrinning av andra bönders gifter, och med skog mellan oss och närmaste giftbruk. Markerna har aldrig besprutats och aldrig konstgödslats, och det brokiga landskapet sjuder av liv under sommarhalvåret. Som tur är går det att driva markerna lönsamt även utan EU:s gårdsstöd, men timpenningen faller förstås rejält på marginalen. Men frågan är hur många som orkar göra det? Kommer till våren sätta upp skyltar om att det inte utgår något gårdsstöd för markerna. Om några år dras antagligen också miljöersättningarna in, då man upptäcker att även där är det jobbigare att administrera siffran 3.8 än siffran 4.2.

Förresten fick jag i dagarna mitt andra identiska beslut om att de sista miljöersättningarna skall betalas ut. Som jag skrivit förut så handläggs varje stödärende upp till 20 gånger. Jag har jämfört de två besluten, det nya från januari 2010 och det gamla från december 2009, och det enda som skiljer är datumet. I övrigt verkar man ha gjort om samma arbete en gång till. Vill man spara på administrationen föreslår åtminstone jag att man handlägger varje ärende en gång, istället för 20. I min värld minskar det administrationskostnaden med 95%. Fast då blir förstås byråkraterna av med jobben, så det är omöjligt.

Vad vill vi med EU-stöden? Mer storskaligt monokulturellt giftbruk med mångmiljonstöd till några av Sveriges rikaste godsägare, eller bevara unika och artrika marker? Skall de inte användas för att bevara unika och värdefulla miljöer så kan vi väl istället halvera Sveriges betalningar till EU och ta den kostnaden på matpriserna istället?

Ännu bättre är förstås att gå ur EU, och istället för 20 miljarder SEK om året bara likt Norge och Schweiz bara betala 2-3 miljarder SEK om året för ett frihandelsavtal.