Sam Sundberg känner inga hackers

I en nöjeskolumn ondgör sig SvD:s Sam Sundberg över att Milleniumtrilogin är orealistisk därför att den fiktiva Black Hat-hackern Lisbeth Salander använder Mac. Därmed bevisar Sam Sundberg att han inte känner några hackers och inte kan något om datorer, samt saknar allt sinne för realism.

Han menar rent av att den fullkomligt orealistiska karaktären Salander blir orealistisk just pga att hon använder Mac. Inget annat med henne är tydligen orealistiskt…

Vi kan ju börja med det där kring realism. Milleniumtrilogin är fiktion, och ärligt talat ganska långsam sådan. Kill your darlings finns det något som heter inom författarskap. Problemet är att om författaren går och dör så blir det helt plötsligt svårt att göra några större redaktionella ingrepp i texten och stryka stora delar av bukutfyllnad, förlåt bokutfyllnad. Böckerna har sålt i miljontals exemplar, och det betyder åtminstone att det finns folk som har kapacitet att traggla sig igenom dem, vilket är positivt. Men lite älsklingar borde blivit dödade.

Men tydligen lyfter inte Sam Sundberg för en sekund på ögonbrynen över klichéerna i böckerna, ex att alla kapitalister är svin, att alla män är svin, och att alla kvinnor sitter på piedestal. Inte en enda kvinna i böckerna är skurk. Inte en enda. Är en polis man, så är han sannolikt skurk. Rps/Säk (“SÄPO”)-poliser som är män är skurkar. Är en SÄPO-anställd kvinna är hon inte skurk. Alla kapitalister är skurkar, gärna mördare, psykopater, våldtäktsmän eller samarbetar med maffian. Eller rent av allt detta samtidigt. Det finns en kvinna som är kapitalist i boken. Hon är förstås en ängel. Fast det reagerar inte Sam Sundberg på. Han reagerar på att en hacker kör Mac. Mer om det längre ner. Enda chansen för män att vara goda är om de är journalister. Fast inte ekonomijournalister, de är skurkar. Fast där ligger Larsson förstås närmare sanningen, när han kommer in på nepotismen, ryggkliandet och inkompetensen inom eknomijournalistkåren. Men det gäller nog alla journalister, det blir bara tydligare för ekonomijournalisterna.

Först vill jag sticka in några funderingar kring Stieg Larsson och Milleniumböckerna. Jag misstänker nämligen att de inte blivit publicerade i det skick som Stieg hade tänkt sig. Andra vet förstås bättre, men t ex figurerar Paulo Roberto i böckerna som sig själv, och även några andra verkliga personer skymtar förbi. Min tro är att Larsson tillfälligt använde dessa som placeholders, en schablon, för att slippa skriva bakgrund om en fiktiv person utan istället kunna föra handlingen framåt. Senare skulle han därmed gå tillbaka och byta ut Paulo Roberto mot en fiktiv person med lite fiktiv bakgrund, men författaren gick och dog innan han hann göra det.

Nog om det, åter till Sam Sundbergs fekalier i det blå skåpet.

Sam Sundberg har till en början en dålig uppfattning om vad en hacker är. Vi kan lämna den diskussionen därhän, och låtsas att en hacker är någon som bryter sig in i andras datorsystem. Faktum är att Stieg Larsson ger en rätt realistisk bild av detta, och antagligen vet oändligt mycket mer än Sam Sundberg. Många intrång i boken handlar om både social hacking, och även om att fysiskt installera saker på plats, ex en box som fysiskt avlyssnar och modifierar trafiken på måltavlans bredbandsuppkoppling. “Hackern” sitter alltså inte bara på sitt rum och dricker Jolt och äter chips.

Det största hacket i boken, när Salander stjäl några miljarder av en av den långa raden av kapitalistiska skurkar, är till 95% social hacking, ner till nivån att fylla upp BH:n för att få fylligare bröst och tappa en penna från ett fint hotell framför bankmannen.

För det kvittar det vilken dator som används.

Hackers använder alla sorts datorer, det finns både de som kör Apple Mac, Windows, Linux och rent av fortfarande Amiga. Det som är bäst för uppgiften är vad som gäller. Macen erbjuder dock en lång rad egenskaper som gör att det faktiskt finns gott om hackers som kör Mac. Den låga risken att själv bli hackad är en anledning till att välja Mac. Att det är en fullödig POSIX UNIX, samt att man med en Mac kan göra precis allt som man kan göra med Linux är en annan. Inbyggd hård militär kryptering av hårddisken, eller möjligheten att radera filer och filsystemet genom att skriva över det upp till 35 ggr, inbyggt och bra integrerat stöd för nyckelhantering för S/MIME, ssh, SSL är andra exempel på att Macar faktiskt är favoriserade av riktigt säkerhetsfolk och även på sina håll underrättelsetjänster. Macens operativsystem OSX är certifierat för militärt bruk i USA pga sin höga säkerhet.

Att Apple numer kör med Intelprocessorer gör också att det är ännu enklare att på en Mac köra andra operativsystem i virtuella maskiner. Man kan därmed via en ganska säkrad basplattform sätta upp ett godtyckligt antal virtuella system för att testa att hacka dessa, eller provköra sina virus på etc.

En liten ledtråd, Sam, om du vill skriva ett aggressivt virus som attackerar Windows, hur säkerställer du att det inte själv blir smittad. Svaret är att du själv inte kör måltavleplattformen, utan utvecklar och testar viruset på virtuella maskiner i en glasburk. Så vill man angripa Windows kör man OSX eller Linux, och inuti det flera virtuella maskiner som man utvecklar på och även använder för att testa med. Något man förstås också kan göra under Windows.

Sedan vet jag att rätt många av “Interneteliten” kör Mac och OSX, och då pratar jag om IETF-folk. Inte hackers förvisso, utan sådana de som tar beslut om utvecklingen av standarder för Internet. Att de valt plattformen beror förstås på robusthet, driftsäkerhet, hög säkerhetsnivå och tillämpningen av standarder.

Sam Sundberg umgås förvisso bara med mediafolk, så man får väl förlåta honom för klichéen att det bara är mediafolk som kör Mac. Men det finns betydligt värre klichéer i Milleniumtrilogin, som Sundberg tydligen accepterar med hull och hår.

Är det något som visar upp lite realism, så är det mycket av “hackingen” i böckerna. Den är åtminstone oändligt mycket mer realistisk än t ex Dan Browns debutroman Digital Fortress, som är så pinsamt orealistisk att det svartnar för ögonen.

Nu finns det förstås bättre “hackerförfattare” och oändligt mycket mer underhållande och mer fartfyllda än Stieg Larsson, t ex Neal Stephenson, men med över 15 år i vad som numer kallas IT-branschen, så reagerade jag nästan inte på en enda punkt när Larsson skriver om datorer. Jag reagerar dock på en del annat som är orealistiskt i Milleniumböckerna. Och att de egentligen inte är speciellt spännande.

Tycker en småkapitalist och dessutom man. Därmed antagligen ett svin, en våldtäktsman och en mördare, om man får tro Stieg Larsson. Tur att det finns en kvinna i hushållet också!

Andra som håller med mig om Mac och hackers är t ex den oftast utmärkta bloggaren Pezster. Läs även kommentarerna där eller på 99.se.