terrorism

“ISIS has been denied the dynamic, triumphant campaign that stood at the core of their moronic jihadi fantasies. […] If one thing is toxic to jihadi morale, it’s disappointment. We’re talking big-scale disappointment that makes every promise of imagined conquest look like a jeering lie.” – Adam Patterson

Författaren Adam Patterson på bloggen Napalm in the Morning har gjort en analys av IS(IS) och konstaterar att organisationen är en dagsslända och dess undergång kommer gå lika fort och passera lika obemärkt som dess uppgång. Sågningen är lika insiktsfull som raljant och underhållande och förutspår att IS är borta inom något år – trots allt fanns de knappt ens på kartan före 2014.

“Their spokesmen are known for making pseudo-macho boasts like “we love death as much as you kuffar love life”. Which is fortunate, because if anything ISIS is rather skilled at dying. Territorial loss and high fatality counts have come to define their battlefield performance in the latter half of 2015.”

I grunden handlar det om att enda anledningen till att ISI kunde bli ISIL, som blev ISIS när man bröt med an-Nusra, och numera ofta kallas IS, är att man kunde expandera utan motstånd under radarn och myten om sin egen storhet. Men så fort man faktiskt mött organiserat motstånd, främst från det riktiga krigarfolket och bergstammen kurderna, så har man blivit besegrad.

“The Syrian Kurds have a radical feminist streak that’s practically unheard of in the greater Middle East. They deploy entire battalions of women as light infantry in their YPJ units, and they’re a courageous, determined bunch. There’s something uniquely satisfying in watching mouth-breathing rape aficionados like ISIS get mowed down by women guerillas. It’s the sort of on-the-nose poetic justice you rarely see in something as senseless and horrible as insurgent warfare.”

Samtidigt rasar moralen hos IS jihadister, och vid minsta misstanke om bristande lojalitet avrättar IS sina egna jihadister både i liten och stor skala. Logiken är väl att det är bättre att avrätta blivande desertörer innan de deserterar. Detta är väl antagligen också något man lärt sig från NKVD/KGB, då hela “statsbildningen” IS bygger metoderv Saddam Husseins tidigare underrättelseagenter lärt sig från just Sovjetunionens KGB. Och NKVD stod uppradade bakom linjerna och sköt varenda sovjetisk soldat som färdades i fel riktning från fronten…

Så istället flyr desertörerna rakt in i fiendens armar och ger sig nu i drivor till kurderna. Om de inte blir avrättade först.

Vändpunkten kan sägas vara slaget om Kobane, som kan liknas vid IS Stalingrad. Organisationen har aldrig återhämtat sig sedan dess och har egentligen varit på defensiven med små lokala och tillfälliga undantag. I mycket påminner detta om Hitlertyskland efter slaget om Stalingrad.

“The Kurds held out for over four months, getting pushed back into the deeper recesses of the city. It was an arduous process that required almost unimaginable courage and valor. There was even an incident where a Kurdish battalion leader strapped herself with explosives and barreled right into an ISIS position, a sacrifice that undoubtedly turned the firefight and saved many of those under her command. That is what genuine martyrdom looks like – an act that’s tragic, selfless, and noble all at once.”

Men det är inte bara mot kurdernas YPG, Mellanösterns antagligen bästa lätta infanteri, som IS får storstryk. Även mot Hizbollah förlorar man.

Slutsatsen är helt enkelt att IS och deras jihadister är så inkompetenta att de inte kan besegra en motståndare som faktiskt skjuter tillbaka. Enda anledningen till att IS fortfarande finns kvar är att ingen är intresserad av att styra de delar av Syriens värsta öken där IS fortfarande klamrar sig kvar.

Så länge agerar IS en honeypot för världens sunnijihadister, och frågan är om det egentligen ligger i någons intresse att faktiskt besegra IS. Antagligen ser man det som bättre att sunnijihadister reser till IS för att dö, än att de stannar kvar i sina ursprungsländer.

Enda problemet, och den stora tragiken, är att civilbefolkningen i de allt mindre IS-kontrollerade områdena är de stora offren. Men det är inte så att man vunnit befolkningens själ och hjärtan och när IS väl faller kommer civilbefolkningen vända från IS ideologi lika fort som man hinner säga “Berlinmurens fall” eller “Sovjetunionens upplösning” och “kommunismen”. Använder man KGB:s metoder för att öka och behålla sin makt får man också samma resultat som i Sovjetunionen när undergången väl anländer.

Risken handlar bara om hur många IS helt blint kommer avrätta till dess. Patterson menar att IS eskalerande verkar avrätta både sina egna jihadister och lokalbefolkningen i redan erövrade territorier helt slumpmässigt. Eller så har helt enkelt alla vänt sig mot IS och avrättas av “korrekta” skäl.

Patterson avrundar.

“And this is how things play out, bit by bit, with yet another noisy group of opportunists and brigands dying the death of a thousand cuts. ISIS’ end will probably be much like their pre-2013 genesis – unimpressive, slow-burning, and almost procedural in its familiarity. I wouldn’t be surprised if whole battalions of ISIS’ foot soldiers were to defect or outright surrender in Syria, especially if the Kurds and their allies cut closer to ISIS’ de facto Syrian capital at Raqqa.”

Ni hittar hela analysen om IS förestående undergång här.

Det finns en rejäl kontrast mellan IS och talibanerna i Afghanistan. Som bergsfolk har de striden i blodet sedan århundranden och kan faktiskt gå på offensiv mot en beväpnad motståndare. IS utgörs av bortskämda barn till medelklass från alla världens hörn, eller personer från Europas ghettoförorter, som inte ens kunde få ett låglönejobb, utan levt hela sina liv på bidrag och allmosor. Men det finns ingen silvermedalj i strid.

Man kan också förmoda att de eventuella kompetenta terrorister IS haft i sina led successivt dödas och nyrekryteringen är minst sagt bristande i kompetens och erfarenhet.

Läs även mer av Patterson här, med citat som “[t]he boys who abandon lives of middle-class comfort to engage in a few months of jihadi cosplay”. Exempelvis nämns slaget vid Al-Hasakah, där IS förlorade över 400 man och därtill avrättade runt 90 egna jihadister, som flydde från striderna, medan kurderna förlorade runt dussinet krigare och syriska armén runt 100 man. Då ägnade sig IS åt försvarsstrid och borde ha mindre förluster än de som gick på offensiven. Ledtråd: Att spela CounterStrike eller Call of Duty gör dig inte till en vinnare på verklighetens slagfält.

Patterson finns förstås även på Twitter.

Sajten The Syrian Intifada har en mycket intressant och grundlig artikel om arkitekten bakom IS,  Samir Abd Muhammad al-Khlifawi, även känd som Haji Bakr. Den visar hur IS växte fram ur överlevarna från det av USA besegrade ISI och hur man med de metoder Haji Bakr lärt sig från KGB och Stasi under sin tid som underrättelseofficer hos Saddam Hussein tog kontrollen över stora delar av Syrien.

ISI, Islamiska Staten i Irak, var en av USA:s huvudmotståndare under ockupationen av Irak. ISI uppkom ur resterna av Saddam Husseins baathister, när den socialistiska socialnationalistiska baathismen visat sig inte längre fungera som rekryteringsgrund. Istället vände man sig till allt extremare tolkningar av islam för att kunna rekrytera schackpjäser som kunde dö för saken.

Syriens flagga.

ISI hade starka kopplingar till al-Qaida och man rekryterade sina soldater från utlandet, vilket minskade i attraktivitet i takt med att ISI:s jihad i Irak tydligt misslyckades.

Under The Surge besegrades i princip ISI av USA och ledarskapet dödades eller fängslades. Men inte alla. En form av extrem socialdarwinism lämnade en liten mycket kompetent elit i kontroll över ISI.

“Without foreigners to replace the lost ISI members, the proportion of Iraqis naturally increased and a foreign-led organization became Iraqi-led. It was no accident these Iraqis were FREs. “It was Darwinism,” said Derek Harvey, the Defence Intelligence Agency analyst charged with assessing the Iraqi insurgency after Saddam was overthrown. The Surge left “the smarter and more powerful operatives in place … The opaqueness of ISIS today is a reflection of this tradecraft.”“

USA:s enda fel var alltså att man bidrog till att rensa ut de mindre kompetenta ledarna ur ISI.

I ISI:s nederlag låg också att organisationens samarbete med al-Qaida bröts när kontaktpersoner fängslades eller dödades av USA. Därmed bröt till slut al-Qaida med ISI och de två organisationerna blev i praktiken fiender.

Spillrorna av ISI skickade en liten grupp av sina bästa operatörer in i Syrien 2010, vilket blev starten till ISIL. Man skickade också in operatörer som startade Levantdelen av ISI, när man kallades ISIL. Denna grupp kallades an-Nusra, och detta var år 2012. Brottet mellan ISIL och an-Nusra skedde 2013, efter att Nusras ledarskap blivit för självständiga. Här bytte ISIL namn till ISIS.

Och här börjar artikeln bli riktigt intressant, när den beskriver hur ISIS så snabbt kunde ta kontrollen över stora delar av Syrien och senare även Irak, allt med al-Khlifawi som arkitekt.

Med spioner tog man fram listor över mäktiga familjer och deras familjemedlemmar i byar och alla andra som kunde tänkas bjuda motstånd eller leda ett motstånd mot ISIS.

Därefter går man in i byn och utlovar att styra tillsammans med lokalbefolkningen. Fast så blev det förstås inte.

“Also very much in the spirit of Saddam Hussein, there was the “terrorizing and enticement” (al-tarhib wal-targhib) aspect. Reuter’s documents show that from the start, al-Khlifawi’s statelet focussed on the ruthless suppression of dissent and welfare. Espionage, intimidation, kidnapping, and murder would be used to decapitate the socio-political elite in any given area and eliminate those who fit the profile of a potential oppositionist—exactly as the NKVD/KGB did as the Soviets conquered Eastern Europe—and ISIS followed it up with plans to jump-staring the local economy and provide schools, day-care, and transportation. And all of this was overseen by a careful media strategy to present an image of order and justice, an alternative to the savage sectarianism of the regime and the banditry into which many rebel units had devolved.”

Också:

“Neither the resemblance to the KGB nor the STASI is accidental. Saddam directly worked with the head of the KGB, Yuri Andropov, who managed to combine a ruthless, self-sustaining repression of internal dissent with agitprop to raise global sympathy for the Soviet Union, to reorganize al-Amn al-Amm (the internal secret police) in the 1970s. The STASI also trained al-Amn, and especially in its paperwork and bureaucratic structure—its mania for recording its crimes and the official language of euphemism—the Iraqi Ba’ath regime resembled the STASI.”

Grundmetoden för erövring är alltså att via spioner ta reda på vilka de potentiella motståndarna är, och sedan döda dessa efter man utlovat samstyre. Så lyckades den relativt fåtaliga organisationen ta över Raqqa 2013.

“Throughout late 2013, ISIS carefully advanced, agreeing to joint administration and then purging everybody else, taking over town after town in northern Syria, with its greatest prize being its consolidation of control in Raqqa City in October 2013.”

al-Khlifawi dödades den 3:e januari 2014, men hans skapelse IS lever kvar. Genom ett antal raffinerade metoder lyckas man bibehålla en terrorregim och kontrollen över befolkningen med välbeprövade metoder från Östtysklands STASI och Sovjetunionens NKVD/KGB. Värt att notera är att al-Khlifawi tydligen inte var det minsta religiös – han ska inte ens haft Koranen i sin bostad – utan hela IS-islamismen handlar bara om makt och en rekryteringsmöjlighet av lättlurade fotsoldater. Ytterligare en likhet med Sovjetunionen, där nomenklaturan följde andra regler än folket.

IS struktur och maktmetoder påminner alltså starkt om Stalins Sovjetunionen, när utrensingarna var som värst, men med islamism istället för kommunism som alibi för makteliten.

Ni hittar hela artikeln här och visar hur IS bara på två år lyckades bygga upp en stat och administration från i princip ingenting.

Bland detaljerna är att man alltid uppträdde i svarta masker när man tar över en by, för att inte medlemmarna ska kunna identifieras och därmed kunna hemlighålla hur få man egentligen är. Genom att dyka upp på flera platser med kort mellanrum ger man intryck av att vara långt fler än man egentligen är.

Intressant i sammanhanget är förstås vad USA kunde gjort annorlunda. Man skulle förstås inte varit nöjda med att ha dödat eller fängslat uppskattningsvis 80% av ISI utan fortsatt The Surge till fienden var helt besegrad. Ett annat fel är att Irak successivt frigett de fängslade ISI-medlemmarna. Samtidigt visar The Surge att amerikanska boots-on-the-ground garanterat skulle kunna besegra IS, även om det skulle vara kostsamt och ta många år. IS agenter är idag inblandade i civilbefolkningen inom IS gränser och skulle inte gå att urskilja ur civilbefolkningen. Först efter en långvarig ockupation av fd IS område skulle man kunna rensa ur samtliga dessa.

Idag är en amerikansk återvändo i full skala till Irak inrikespolitiskt omöjligt i USA, och allt man kan göra är att hindra IS utbredning och hoppas att det tids nog uppstår schismer inom organisationen, likt när man bröt med al-Qaida eller an-Nusra.

Samtidigt är frågan hur länge IS kan överleva om helt centrala figurer som al-Khlifawi dödas. Kanske kör man fortfarande på ångorna han lämnade efter sig som makten bakom tronen, men förr eller senare riskerar bränslet ta slut.