modeblogg

Min bloggranne Stockman ställer sig med anledning av älgjakten den här veckan frågan om när du sandpapprade din Barbour-jacka senast. Hur man skall gå till väga för att verka mindre nyrik än vad man faktiskt är beskrivs i gratistidningen City. Nyrika tror nämligen att man måste klä sig i Barbour på älgjakten.

Men de missar poängen. En frasig stel barbourjacka är inget vidare på älgjakt. Iaf inte om man vill skjuta älg. Jag har aldrig skjutit älg i en Barbourjacka, trots att jag inte ens är nyrik, utan köpte min Barbour av Moorland-modell nio år sedan. Moorland är alltså lite grövre än de Beaufort eller möjligen Northumbria som nyrika köper, då dessa är de som finns över disk i Sverige. Väl medveten om slitaget så håller en Moorland längre än en Beafort innan den behöver lappas och lagas.

Bild från tidigare modebloggreportage.

Nej, poängen med en Barbourjacka är att det är det enda plagget du med bibehållen stilfaktor och utan att skämmas först kan ha på dig på jakten på morgonen, sedan ha på dig när du skall lägga fram hö till fåren och mocka lite i stallet bara för att sedan skynda till din personlige bankman innan banken stänger vid 15-tiden för att fnysa lite åt hans senaste idéer om strukturerade produkter och som du fortfarande kan ha på dig när du sedan anländer till Rotary-mötet. Allt utan att behöva byta jacka.

Dessutom blir det ju bara extra pinsamt när någon sandpapprar sin Barbour. Det är nämligen uppenbart när det är fejkat slitage.

Här följer nu en serie autentiska bilder på slitaget av en nio år gammal Moorland. Kom ihåg att en Beaufort är tunnare och slits snabbare och lite annorlunda. Det räcker att du har den några år så har du autentiskt slitage istället för fejkat.

Slitage på mudden på ärmen är klassiskt, och går inte att fejka med sandpapper. Lite ofokuserad bild.

Punktvis slitage längst ner på jackan. Också mkt svårt att fejka med sandpapper. Syns dessutom inte normalt, vilket är ett genomgående tema för det slitage som blir på en Barbour. Det hamnar mestadels på platser ingen ser, och uppenbar sandpappring blir därför både dyrt och pinsamt.

Sömmen vid en ficka har dragit upp ett litet hål efter mycket öppnande och stängande av fickan, oavsett om det handlar om hagelpatroner, lite godis till hästen, svamp eller för den delen en halsduk.

Vänster underärm. Några få hål. Uppenbarligen högerhänt.

Höger underärm. Många hål och en blankpolerad yta av slitage. Möjligt att man kan ordna den blankpolerade ytan med sandpapper, men dussintalet till synes slumpvis utplacerade hål är svårare.

Med tanke på det klimat vi har i Sverige inser vem som helst att en Barbourjacka med fler hål än en schweizerost inte är lämplig när man skall stå sju timmar i regnet på ett älgpass. För egen del använder jag istället en knäpptyst windstopperfleece från Swedteam, och vid regn tar jag på mig en 5mm tjock poncho från 1960-talet, under vilken såväl jag som vapen och ryggsäck får plats torrt och tryggt.

Med ovanstående fick jag i år möjligheten att få närkontakt med en älg, där jag satt på ett markpass. Med en prasslig och icke kamouflerad Barbour hade jag nog blivit upptäckt på längre avstånd än 10m.

Annars går det precis lika bra med blåställ.