litteratur

Nedanstående är skrivet av Margit Richert, och är ett utdrag ur Thomas Engströms (Substack, Twitter) och Margit Richerts (Substack, Twitter) bok om kriget i Ukraina, som kommer att ges ut i höst.

Marken är lerig efter morgonens regn, men mannen som berättar bär putsade läderskor. Vi är nog trettio journalister som står i den nedbrända jordbruksfastigheten och lyssnar på ägaren.

Den första mars kom ryssen rullande över fälten; den trettionde befriades den lilla byn. På den tiden hann hans livsverk förstöras. Det står ett söndersprängt ryskt trupptransportfordon på det som nu är en utbombad innergård, men som tidigare var en maskinhall. Det är ammunitionshål i de tjocka väggarna och ur de trasiga betongglasfönstren läcker den omgivande grönskan in.  

En svala slår sina lovar genom de sotiga rummen. Rostigt stål har prydligt sorterats, travats, tillvaratagits.  

Ryssarna förstörde alltsammans helt avsiktligt, berättar ägaren. Hans ansikte är stumt men rösten kan inte dölja smärtan: stridsvagnarna körde sönder fälten, sprängde en lastbil; stal allt konstgödsel plus fem traktorer. Sex och en halv miljon kronor har bokstavligen gått upp i rök, och de tusen människor som arbetade åt honom har inte längre något jobb att gå till.

De odlade vete och solros, två av de råvaror som Ukraina – den eviga kornboden – föder världen med. Nu är fälten minerade och stora kratrar ärrar marken. Man har lyckats så en del vårvete, om än sent, och utan konstgödsel kommer höstens skörd att bli en bråkdel av vad den borde. Man har inte råd att köpa mer, och bankerna erbjuder en ränta på 27%. Försäkring? Nej, den täcker inte krig. 

Min vita linneskjorta täcks snabbt av sotflagor och branddoften sticker i näsan, hela tre månader efter illdådet. Jag har som alltid svårt att stå still, så jag vankar, fotograferar, dokumenterar. Antecknar. 

Svälten kommer inte att bli som värst i höst, än finns reserver på världsmarknaden. Men Ryssland har satt plundringen och förstörelsen i system, i ett groteskt försök att utpressa västvärlden att överge Ukraina. Ett nytt Holodomor, nu på global nivå. Blockeringen av exportfartlederna genom Svarta havet – så fort jag hörde det förstod jag att det skulle bli svält. En skapad katastrof.

Jag vet inte varför jag alltid varit så besatt av livsmedelssäkerhet: kanske för att vi var så fattiga när jag var liten? Även om vi aldrig svalt så upplevde jag heller aldrig det där överflödet som så många verkar ta för givet. 

Oavsett varför så har jag alltid slaviskt följt råvarupriserna, logistiken, skördarna, naturkatastroferna. Vilka kommer svälta i år? Det är alltid några. Men med en matbrist på den här nivån kommer världen att explodera i ett våldsamt kaos, i migrationsvågor, i upplopp, i revolutioner. Arabiska våren började med protester mot stigande brödpriser.

Man ska aldrig underskatta hungern som vapen – varje samhälle är tre måltider bort från kaos, som Lenin skrev. Ryssland – och Ukraina – förstår svältens kraft. Gör väst verkligen det?

85 miljoner ton spannmål kommer att ligga oexporterat i Ukraina vid årsslutet, enligt den tidigare ordföranden för parlamentets jordbruksutskott, som nu har fått ordet. Han är vältalig och fly förbannad. De små strömmar av spannmål som ändå lyckas föras ut ur landet fraktas till ett så dyrt pris att det ingalunda täcker böndernas omkostnader. Det värsta ligger ännu framför oss. För bönderna har lån, och behöver dessutom ersätta allt det som ryssen har stulit och förstört. 

En annan bonde tar vid. Tusen hektar borta i Izium oblast har han fått ockuperat av ryssarna, och att få kontakt med de anställda är nästan omöjligt. Det han ändå lyckas snappa upp ger ingen anledning till hopp: ryssarna tänder eld på grödorna. Dessutom utkämpas hårda strider på hans ägor, och marken kommer inte att användas till matgrödor på många år. Krig förgiftar jorden. Bokstavligen.

Vad finns för vilja – eller ens möjlighet – att så fälten när fienden förstör allt de inte kan plundra? Det saknas maskiner, diesel, konstgödsel, utsäde. Allt. Det saknas pengar. 2023 kommer den stora svälten, varnar männen sammanbitet. Jag hör inga spår av alarmism i deras röster; de har redan skrikit sig hesa inför en döv omvärld. Nej, de är lugna. Utmattade, som alla här.

Modfälld kollar jag twitter. Då förstår jag varför en ukrainsk journalist nyss lämnade presskonferensen – diskret, men hastigt.

Vinnytsa. En missil, rätt in i stadens hjärta. Ett kontorscenter och en läkarmottagning har träffats. Dödssiffrorna tickar snabbt uppåt.

 Jag viskar något till Thomas och vi går vi också, hela vägen till bilen. För att inte kräkas gråter jag och skriker ut mitt hat. Staden ryssarna har bombat ligger i västra Ukraina: långt, långt från fronten. Det är uppenbart vad som är syftet med attacken: att ingen ska kunna känna sig trygg någonstans i hela landet.

Vi kör från den lummiga byn bara för att direkt fastna vid järnvägsbommen. Evakueringståget från öst kommer så småningom och jag skymtar bleka ansikten därinne; skyddsrumsskira ögon kisar ut. Så snart tåget passerat bryter sig en äldre mopedist handgripligen igenom bommarna. Järnvägskvinnan i det lilla huset vid övergången verkar ta det med ro. Nu slipper hon ju själv gå ut och öppna för oss. Mannen blåser iväg med en anarkistisk lycka, och mitt i gråten börjar jag skratta. Det håller inte i sig. 

På twitter sprids en bild av en flicka, död under en sulky. Vita byxor, små sandaler Ett vuxet avsprängt underben ligger bredvid i en färgglad strumpa. Död, död, död. Siffran bara stiger.

Senare ska det visa sig att hon hette Liza, att hon var fyra år och hade Downs syndrom. Hennes mamma kämpar vidare på sjukhuset, men inte utan att ett italienskt teveteam som tagit sig in till sjukhuset berättar för henne att hennes enda dotter är död. Jag råkar se videon innan jag förstår vad det är som utspelar sig på skärmen. Jag ska aldrig förlåta ”journalisterna” som utsätter en skadad kvinna för något så grymt.

Det här kriget förråar människor; det gör oss alla galna.

/Margit Richert