Carnegie

Jag har valt att inte kommentera kalabaliken kring Carnegie och statens övertagande av verksamheten idag förrän nu. Det är helt enkelt så att jag ansett att jag inte haft tillräckligt med information eller förståelse för processen, men det har nu klarnat under dagen. Normalt så kan ju inte staten bara beslagta företag. Staten kan som fordringsägare sätta företag i konkurs, men det leder inte till att man beslagtar dem, om man inte väljer att köpa konkursboet.

Som jag uppfattar det har följande nu skett.

Först drog staten in Carnegies tillstånd att bedriva bank- och finansverksamhet.

Därefter tog man över ägandet i företagets dotterbolag genom att nyttja utgivna panter.

Sedan ändrade man det indragna tillståndet till en varning, och driver därmed vidare verksamheten fast med statligt ägande.

Lite knätrolleri alltså. Man kan bara undra över om dessa tankar fanns redan när panterna utfärdades?

Det kvarvarande börsnoterade bolaget D. Carnegie AB är därmed bara ett tomt skal. Kanske finns det förlustavdrag och eventuellt en börsplats som enda värde i bolaget, men den börsplatsen bör väl ryka omgående. Aktien blir därmed värd i det närmaste noll, utom möjligtvis som en andel i en framtida antagligen meningslös rättsprocess mot staten. Aktieägarna blir de stora förlorarna på det hela.

Enligt Mats Odell, vår käre näringsminister, så var Carnegie systemviktigt för “hushåll och företag”. Det låter lite konstigt. Antalet normala hushåll som är kunder till Carnegie torde vara lätträknade, möjligtvis undantaget eventuella fondsparare som äger Carnegie-fonder. Och insättningsgarantin om 500 000:- SEK är väl tänkt att ta hand om hushållen?

Istället handlar det väl om att det var systemviktigt för Mats Odell, regeringen och Sverige, att vi skulle kunna peka på att inga svenska banker minsann har gått omkull. Detta stöds också av ett uttalande från Odell där han pratar om att äventyra stabiliteten i det finansiella systemet.

Den statliga insättningsgarantin räcker uppenbarligen inte för att rädda systemet från Carnegies krasch?

För företagskunder är det förstås annorlunda, men Odell borde kanske utelämnat ordet “hushåll”, eller så var det bara ett sätt att sälja in övertagandet hos väljarna? De drabbas ju i slutändan om företag drabbas.

Tydligen är det svenska finansiella systemet riktigt illa ute, om en mindre aktör som Carnegie riskerar välta det. Å andra sidan har ju Carnegie varit hjälpsam och tagit hundratals miljoner i betalt för att bistått staten med försäljningen av statliga företag, en tjänst som staten kanske ville återgälda.

Oavsett så ger övertagandet staten möjligheten att helt bestämma över vem som får ta över verksamheten i slutändan, vilket man inte kunnat göra annars. Några större skulder till staten hade inte Carnegie, då finns det banker som ligger betydligt värre till. Varför lånade Riksbanken nyligen ut ca en miljard till Carnegie om det var så illa ställt?

Den största risken med att äga aktier i en svensk bank är alltså att staten via lite trixande tar över ägandet. Att den av staten tillsatte nye ordföranden låter VD:n i Carnegie sitta kvar, en VD som han säger sig känna sedan 25 år tillbaka verkar också lite underligt. VD:n hade rimligtvis något med pantsättandet att göra, något som i slutändan gav staten möjligheten att ta över verksamheten.

Det luktar lite illa över hela affären.