Kultur

Dags för lite fredagsmys. Det band (eller snarare singer-songwriter) jag med 37 år följt seriöst längst i mitt liv, Matt Johnsons The The, är tillbaka med ett studioalbum efter 24 års uppehåll för främst filmmusik. Ensoulment är The Thes starkaste skiva sedan Dusk och både förnyar med en mognare och mindre arg Johnson, samtidigt som så mycket känns igen att man inte kan undgå att le. VARNING! Inbäddade Youtubefilmer i artikeln, som undvikes om du inte vill hamna hos Google.

Mitt följande av The The började sommaren 1987 på mitt första riktiga sommarjobb mellan ettan och tvåan i gymnasiet, då SVT sände videoversionen av The Thes platta Infected som ska varit världens första skiva som fick en hel videofilm. Jag såg den på teven i min nyss bortgångne farfars lägenhet som jag bodde i medan jag var hantlangare på byggen inne på det som då hette Volvo Flygmotor. Rensade spik från rivna betongformar, städade byggarbetsplatser, bar brädor och sånt.

Jag fastnade direkt.

Sedan kom uppföljaren Mind Bomb 1989 och det är fortfarande den platta jag anser är bäst i världen, med sina suggestiva långcollage och tema om religion vs spiritualitet, sex och död. Uppföljaren Dusk nådde inte lika högt, vilket också är en omöjlig uppgift och sedan hamnade Johnson i en mörk period med Hanky Panky som man helst glömmer bort och outgivna album som Gun Sluts. Naked Self år 2000 blev en höjning, men sedan blev det tyst.

Vet att han där någonstans hade en svensk fru och visade sig bo i Göteborg pga hur mycket bättre det är att uppfostra barn i Sverige än i hans östra London.

Jag upptäckte det dock först efteråt i en artikel i GP och då var han redan i New York som jag minns det. Tyckte att några engelsmän i dyra sportbilar som brukade ta “a nice curry” på Maharani på Första Lång efter millenieskiftet påminde mig om någon. Och det visade sig mycket riktigt vara brittiska rockstjärneexpats inklusive Johnson. Så jag har iaf suttit på samma lunchhak några gånger.

Sedan blev det filmmusik för Johnson, men 2021 släpptes livealbumet The Comback Special med nytolkningar av gamla verk och en ny musikerensemble. Som sedan gick in i studion visade det sig. Skivan släpptes i somras och The The var rent av i Stockholm, men det missade jag helt, uppslukad av jobb.

The The är väl ett av mina väldigt udda favoritband/singer-songwriter och Infected har inte åldrats helt väl, överproducerad på 80-talsvis och med låtar som tonar ut som gjordes på 80-talet för man inte kommer på hur man ska avsluta. Men redan då ansågs Johnson både vara en suverän tidsandeskildrare (av England iaf) och även profetisk. Sweet Bird of Truth förebådade liksom Armageddon Days are here (again) på uppföljaren både Gulfkriget och sedan kriget mot terrorismen och är lika aktuella idag som 1987 och 1989, om möjligt mer än så.

Även om jag gissar att de flesta aldrig hört talas om Johnson så var han inte helt okänd i sina dar. Han sjöng duett med Neneh Cherry på Slow Train to Dawn på Infected och med Sinead O’Connor på Kingdom of Rain på Mind Bomb.

Men Johnson har alltid varit svår och brutal i sina texter. The Violence of Truth på Mind Bomb innehåller exempelvis N-ordet och skulle kanske inte flugit så väl idag.

Nya Ensoulment innehåller i mitt tycke en fortfarande samhällskritisk Johnson, men lite mognare, vuxnare och mindre arg, fast fortfarande förbannad. Och han tecknar vår samtid återigen.

“The machines are here to correct our faults
Assist our living – think our thoughts
No more hiding in the privacy of our minds
Now, even dreams are monitored – and monetised
But will conforming to this new reality
Descend us into insanity?”
– The The, “I Hope You Remember (The Things I Can’t Forget)”

Första singeln och inledande Cognitive Dissent finns förstås som en typisk The The-video.

Och texten, tja:

“Nothing to hide, nothing to fear
No one to censor, no one to smear
The revolution’s been authorised
The future privatised
The consensus created
Reality curated“
– The The, “Cognitive Dissent”

Andra spåret på plattan får mig direkt att tänka på Heartland, en av de låtar från Infected som stått sig bäst, trots dess överproduktion. Liveversionen från The Comeback Tour (Spotify) följer bättre det sound som The The började konvergera mot på Mind Bomb, och är i mitt tycke bättre.

I alla fall är andra spåret Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake kanske bästa spåret på skivan, och tydligen var The The också nöjda och gjorde en singel och video. Notera att videosoundet verkar vara från den faktiska videoinspelningen och inte är exakt samma track som på skivan där refrängen har en kvinnlig kör bakom Johnsons basröst. Eller så inbillar jag mig och det motsägs av frånvaron av mikrofoner på videon.

“The sun hangs low, thе church bells toll
The clouds unfold with burning gold
When truth brеaks through these city walls
Perfidious Albion must fall“
– The The, “Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake”

Jag kommer på mig själv att gå och smånynna detta. Det var länge sedan.

Sedan följer samtidsskildringen Zen & the Art of Dating och förstås Johnsons favoritämne efter England, religion vs spiritualitet och död, dvs sex:

“Swipe to the left – swipe to the right
She needs somebody tonight”
– The The, “Zen & the Art of Dating”

Efter fjärde låten Kissing the Ring of POTUS lugnar Johnson ner sig lite, likt han gjorde efter de tre första spåren på Mind Bomb och skivan glider nästan över i easy listening i stil med Jack Johnson (Sleep Through the Static), men med Johnsons unika basröst och … kanske inte så easy listening texter.

Särskilt Rising Above the Need och den vackra Where Do We Go When We Die? går åt det hållet, men som nu ha lyssnat på The The i 37 år så känner man ändå igen sig. Where Do We Go är kanske The Thes vackraste låt efter Love is Stronger Than Death och Lonely Planet på Dusk.

Det jag saknar är de långa suggestivt repetetiva jammen från Mind Bomb på inledande Good Morning Beautiful (Goodbye World) och förstås den sexdrypande och härligt långa Gravitate to Me (en av världens bästa låtar). Men när Ensoulment istället för som Mind Bombs Beyond Love (världens bästa sexlåt, här i en förlängd liveversion även om det tyvärr inte är den legendariska svettiga Albert Hallspelningen som tagits bort från Youtube) avslutar med A Rainy Day in May hör jag lite av det suggestiva, men tyvärr kapas låten redan på fyra minuter. Det kunde dubblats.

Ensoulment är en stark och välkommen återkomst. Jag har ännu inte bestämt mig om den är bättre än Dusk, men jag lutar åt det. Kanske för att jag är lite äldre. Men jag kommer alltid gå tillbaka till Mind Bomb och Dusk. Johnny Marr på gitarr är och förblir alltid Johnny Marr. Infected håller inte lika bra längre. En remix av den till ett renare och vuxnare sound kanske?

Sedan kan man diskutera referenserna till William Blake. Greedy and unpleasant land är uppenbart, men tolkningen av Albion är förstås öppen. William Blake använde Albion som omskrivning för mänskligheten, men perfidious Albion är en rak referens till ett uttryck för brittisk utrikespolitik. Kanske avser Johnson både och?

Med det önskar jag trevligt fredagsmys.