UPPDATERAS: Storbritannien förbjuder all service av ryska LNG-fartyg, inklusive försäkring – rysk petrokemisk fabrik bombad – anfall mot Kostiantynivka avvärjt

KRÖNIKAN OM ANATOLIJ – FRÅN BOSNIEN TILL UKRAINA

Kapitel V (av V)

Skrinet i gläntan

Uppe på en kulle ligger ett rött hus med ett träd utanför matsalsfönstret. Trädkronan är låg och tät, under kronan hänger en ljusslinga med glödlampor som sprider ett rödaktigt sken i natten. Hemtrevligt. Som om det var hit Anatolij var på väg hela tiden.

En stentrappa leder upp till huset. Men Anatolij kan inte gå uppför trappstegen, någonting hindrar honom.

Han har vandrat länge för att komma hit. Hur länge? Det vet han inte. Det känns som om det skulle ha kunnat vara en evighet.

Vid foten av trappan finns en brevlåda och från brevlådan är en linbana med en liten låda uppspänd. Som gjord för att kunna ta små brev eller meddelanden upp till huset. Man förstår att det bor barn här.

Bäst som Anatolij iakttar lådan kommer en pyjamasklädd liten flicka nerför stentrappan. Hon påminner om Galina, som om hon skulle ha kunnat vara hennes dotter. Hon håller ena pekfingret för munnen, visar honom att han behöver vara tyst nu. (Vad påminner det honom om? Galina för länge sedan. Nattliga olyckor. Försöka att inte väcka far.)

”Det finns en stig in i skogen alldeles nära”, viskar hon. ”Men det är en stig som bara öppnar sig när den vill. Ikväll har den öppnat sig för dig. Men vi måste vara tysta och försiktiga, vi behöver stillheten – vi är mycket nära det som inte får störas.”

Tillsammans går de förbi huset – till en skogsdunge (eller är det en storskog, det är som om avstånd och storlek har blivit obestämbara) vid kullens fot. Flickan leder honom till en stig mellan träden.

Stigen för dem till en glänta, i gläntan finns en parkbänk. På bänken står det ett litet, halvöppet skrin som sprider samma rödaktiga sken som lamporna i trädet.

Flickan tecknar åt Anatolij att gå dit.

”Skrinets innehåll är för dig, inte för mig. Jag stannar här – om du behöver mig”, viskar hon.

Det rödaktiga skenet både attraherar och skrämmer Anatolij, han är nästan viljelös nu. Det är bra Anatolij, du har överskattat den skrikiga delen av din vilja i hela ditt liv, säger en inre röst.

Anatolij sätter sig på bänken och öppnar skrinet helt. Ut ur skrinet rusar ljusfragment, de tränger in i Anatolijs inre, han kan inte värja sig.

Det första är ett minne, en pappa spelar fotboll med sina barn. En liten flicka, en lite större pojke. Det går ganska vilt till, pappan tänker att han måste varna sin pojke så han inte råkar träffa lillasyster för hårt med bollen. Men då råkar istället pappan själv få för mycket fot under bollen så att den flyger upp och träffar flickan direkt på lilla näsan. Pappan plockar upp sin flicka i famnen, drar fram en näsduk och torkar de små blodsdropparna som rinner från en av näsborrarna ner på flickans överläpp. ”Förlåt, förlåt min älskling, pappa var så otroligt klumpig, förlåt mig!” Flickan tittar upp med alldeles klarblå och koncentrerade ögon: ”Pappa, jag förlät dig i samma stund som det hände.”

Det andra fragmentet är en längtan. En längtan som är värkande stor. Flickan i sin säng med blicken fäst på ett halvfärdigt dockskåp som pappa har lovat att bygga klart när han kommer hem från fronten. Längtan leder till en sorts förhandling: nej, jag behöver inte dockskåpet, något annat barn kan få det, jag vill få somna på hans arm igen när han sjunger vaggvisor och berättar sagorna om kattungar och hundvalpar som hamnar i problem men blir räddade ur träd, stuprör och fällor av en väldigt modig flicka (som heter som jag) – och sen blir hennes allra bästa vänner. För alltid.

Det tredje fragmentet är en återblick, Anatolij ger en order om att fyra tillfångatagna ukrainska soldater i Sumy ska avrättas. Han kan se att en av soldaterna är flickans pappa från de första två fragmenten. Han vrålar till sig själv, nej så får världen inte vara, det är fel! Sluta, BARA SLUTA! Men allt har redan utspelat sig, det finns inget han kan göra, inget han kan ändra.

Flickan lägger sin hand på Anatolijs hand där han sitter på parkbänken, hans kvidanden har övergått i gråt, som när en underjordisk källa långsamt nöter sig upp genom steril mark:

”Du, jag har något till dig. Galina ville att du skulle ha den”, säger hon och drar fram en miniatyrflaska av glas med genomskinlig vätska ur sin ficka.

”Det är tårarna av förtvivlan du grät som pojke, den gången du slog ner hennes tallrik och väckte er pappas vrede mot henne. Galina samlade in tårarna. De är i flaskan. Skrinet ger dig gåvor, men det är svåra gåvor. När det känns som att du ska ge upp tar du en droppe. Då orkar du en stund till.”

Skrinet fortsätter att sända ut sina fragment. Anatolij sitter på parkbänken och tar emot. Med armarna slagna om överkroppen, lätt vaggande fram och tillbaka.

Han får veta allt om hur hans handlingar har påverkat andra människor. Men inte på ett intellektuellt plan. Snarare blir han de människorna. Emellanåt för han den lilla glasflaskan till sina läppar.

Till slut fylls gläntan av gryningsljus. Skrinet stängs och det rödaktiga skenet slocknar. Hur lång tid som har gått, timmar eller år, kan ingen säga.

Men flickan tar Anatolijs hand och leder honom med långsamma steg över gläntans daggfuktiga gräs, genom skogen (var den verkligen såhär liten?), till foten av stentrappan som leder upp till huset.

Anatolij känner inte längre den osynliga barriär som hindrade honom tidigare. Han vet att han borde gå upp.

”Det är ingen fara”, säger flickan. ”Men den sista biten måste du gå själv, morbror. Min mamma väntar på dig. Du vet vem jag menar. Hon har längtat efter dig, efter att du skulle välja hennes väg. Länge.”

Det första steget är svårast. Det andra lite mindre svårt. Det tredje är inte så svårt alls. De sista stegen uppför trappan tar han i studssprång. Som en sjuårig pojke skulle ha gjort.

Epilog

Även bussen träffas av det första gryningsljuset. Natten har varit lugn. Fram till Sumy fick de krypköra. Men nu är farten högre, de har passerat Pryluhy och närmar sig Kiev för vidare resa västerut.

En av bussens äldre fångar sitter hopsjunken mot fönsterrutan. Något med ansiktsfärgen är fel anar den unga vakt som patrullerar mittgången, han placerar två fingrar på halsen och känner att huden är iskall.

Han tillkallar sitt befäl och tillsammans kan de konstatera att kroppen har börjat utveckla rigor mortis. Hjärtat måste ha stannat under natten. Men en sak är mycket förbryllande:

”Han har lyckats låsa upp sina bojor, hur är det möjligt”, utbrister vaktchefen.

Löjtnant Kukushkin på sätet framför vänder sig yrvaket om och behöver inte längre undra varför han aldrig fick signalen att sätta krampanfallet i verket.

”Det är så underligt allting”, säger den unga vakten, han med veka ögon. ”Har han haft hjälp av någon? En kort stund inatt fick jag för mig att det satt en gammal man med långt skägg, nästan som en munk, intill honom. Men det kan ju inte stämma? När jag gick närmare var han borta.”

Befälet bara tittar på honom och skakar på huvudet. Han vänder tillbaka till sitt säte. Han är en praktisk man, veteran från Afghanistan, och tänker inte låta den här situationen mystifiera honom. Lösningen är enkel, när de är framme vid slutdestinationen får någon högre upp i hierarkin hantera det hela.

Själv tänker han sova länge och väl. Dessa långa nattliga transporter är brutala, han är
för gammal och hans mage tål dem inte längre.

I sömnen får han besök av en betydligt äldre man. En man som vissa kan se, andra inte. Som lägger armen kring hans axlar och kramar till:

”Vi gamlingar, vi kan kämpa ett tag till. Det blir vår avskedspresent till dem som kommer efter oss. Den finaste presenten som vi kunde hitta.”