Shahedfabrik bombad – IPK låter ryssar tävla med ryskt flagg i paralympics

Rysslands draksådd

– – –

”Utan Rasputin ingen Lenin”
Aleksandr Kerenskij, rysk premiärminister 1917

”Om jag mördas av aristokrater kommer familjen Romanov att vara utplånad inom två år”
Grigorij Rasputin

– – –

Det är en sen decemberkväll år 1916 i Moikapalatset, Petrograd, den pelarprydda nyantika byggnaden tillhör högaristokratiska ätten Yusupov och ligger intill Moika-kanalen, ett biflöde till Neva.

I ett av de stora sällskapsrummen kastar tre män oroliga blickar på varandra. Två unga adelsmän, värden prins Felix Yusupov och storhertig Dmitrij Pavlovitj, ingift i tsarätten Romanov, samt den nationalistiska parlamentsledamoten Vladimir Purisjkevitj som upprepade gånger har varnat för Rasputins skadliga inflytande från talarstolen i Duman.

De tittar frågande på varandra, det är uppenbart att något har gått fel, de vet bara inte vad. Från källarvåningen kan de fortfarande höra Grigorij Rasputin gå omkring och smågnola, fylleprata högt för sig själv, skratta emellanåt.

Pavlovitj har svettdroppar i pannan, Yusupov drar med fingret innanför sin styva krage.

Deras plan var enkel, de bjöd in Rasputin med förevändningen att prins Yusupovs fru Irina och väninnor ville träffa honom, men i själva verket har Irina rest ifrån staden. De hade lämnat vin och småkakor framme, i viss oordning som om de hörde till ett tidigare samkväm. Till synes oskyldigt kvarlämnade.

För den gränslöse suputen Rasputin borde det ha varit oemotståndligt. Att både vin och kakor är spetsade med cyanid kan han inte veta.

De vill ha ett rent lik. Inga spår.

”Nej, det här går inte längre. Snart fattar han misstanke. Jag måste gå ner och prata med honom”, säger Yusupov.

De andra nickar stelt instämmande. Väl nere i källaren sväljer Yusupov ned en kväljning, det är fan inte klokt hur Rasputin stinker, värre än en get på minst tjugo stegs håll. Blinier, kaviar och champagne rör sig oroligt i hans mage. Men mot Rasputin ler Yusupov förbindligt samtidigt som han noga undviker den (o)helige mannens hypnotiska blick från djupt liggande ögon, den som är tydlig på fotografier även för eftervärlden.

Blicken som hade gjort honom så framgångsrik bland Petrograds societetsdamer, till och med om tsarinnan, den tyskättade prinsessan Alexandra gick det rykten, trots att Rasputin såg ut som den illitterate sibiriske vandringsman han alltid hade varit. Och stanken som sagt – inte av denna världen.

Men han hade lindat Alexandra runt sitt finger genom att bota den blödarsjuka kronprins Alexej i livshotande situationer. När Alexejs ben hade svullnat upp till grotesk storlek av inre blödningar som inte ville stoppa. Och som knappast blev bättre av att läkarna gav honom tidens nya dundermedicin, Aspirin, utan att känna till dess blodförtunnande egenskaper.

”Jag står inte ut, snälla döda mig, jag klarar inte mer”, hade Alexej vädjat inför sina föräldrar, plågad av outhärdlig smärta. Samtidigt som hans hjärta kämpade för att hålla igång blodcirkulationen.

Alexandra lovade Rasputin vad som helst, något han inte skulle vara sen att utnyttja till egen vinning och tsarväldets undergång. Efter att ha visat bort läkarna använde han handpåläggning och åkallanden – bara Gud vet till vem – för att till synes rädda pojken. Flera gånger.
Yusupov sväljer alla dessa tankar, liksom stanken, och tilltalar Rasputin med vän stämma:

”Du vet hur kvinnor är, de tar sin goda tid. De är på övervåningen och gör sig i ordning, jag tror att de vill vara extra fina när den store Rasputin kommer på besök.”

”Såklart, såklart min lille vän”, ler Rasputin tillbaka. Han har ett vinglas i handen och ser ut att ha druckit en del.

Yusupov nickar och drar sig tillbaka. Han har haft med Rasputin att göra förut, flera gånger, men minnena är obehagligt dunkla. Orden ”min lille vän” väcker någonting till liv. Det är den där förbannade hypnotiska blicken. Rasputins röst som viskar i hans öra – när Yusupov bara är barnet:

”Min lille vän, min lille prins”, innan han drar upp Yusupov i knäet. Han måste kämpa för att behålla sitt maginnehåll, minnet vill tvinga upp det.

Tillbaka hos konspiratörerna väser Yusupov fram sin otålighet:

”Cyaniden biter inte på fanstyget. Det är som jag har sagt förut, han besitter trolldom! Vi måste byta plan.”

Dmitrij Pavlovitj drar fram sin Browning-pistol:

”Är det dags för den här?” frågar han.

”Ja, och det är jag som måste göra det, jag känner honom bäst”, svarar Yusupov.

Pavlovitj önskar lycka till och ger honom pistolen. Yusupov tar ett djupt andetag och går sedan trappan ned till källaren. Han håller pistolen dold bakom sin kropp och går med snabba steg mot Rasputin som häller upp mer vin i sitt glas.

”Nu din jävel”, väser han mellan tänderna medan han lyfter pistolen och avlossar en serie skott in i Rasputins bröstkorg, säker på att han träffar hjärtat minst en gång.
Rasputin hinner knappt lyfta blicken, faller ihop livlös på golvet. Purisjkevitj och Pavlovitj kommer efter:

”Du gjorde det! Briljant. Helt enkelt briljant”, utbrister Purisjkevitj.

De sammansvurna ordnar en matta för att transportera kroppen. Men knappt har de burit fram den innan Rasputin spritter till liv, slår upp sina gröna ögon och överfaller Yusupov – som om han endast hade blivit skjuten av en knallpulverpistol.

Han klöser Yusupov i ansiktet, vräker omkull honom och skriker i falsett:

”Elake pojke! Elake pojke!”

Sedan hasar och halvspringer han uppför trappan och vidare mot borggården.

De sammansvurnas chock är total men Purisjkevitj finner sig först. Han drar sin revolver och springer efter. Vid ytterdörren ser han Rasputin på borggården och avlossar två skott.

Miss. Och miss igen.

Ånyo tar han upp förföljandet och Rasputin kan inte hålla farten, Purisjkevitj hinner ifatt, tar Rasputins skägg i ett hårt grepp och avlossar revolvern in i hans ansikte, skottet tar mitt i pannan. Rasputin sjunker ihop igen, Purisjkevitj avlossar en andra, en tredje gång. Rasputin är fullständigt sönderskjuten och livlös, och det är tydliga blodspår över borggården.

Pavlovitj hinner fram. Han får syn på en lösspringande hund och ropar till sig den med låtsas-belöning.

”Skjut hunden”, beordrar han Purisjkevitj. ”Den blir vår täckmantel för blodspåren. Vi kan säga att den var galen.”

Purisjkevitj nickar och fäller hunden med ett kliniskt skott.

Yusupov kommer en stund senare, med rivsår i ansiktet, mattan i famnen och en vild blick som ser den scen som utspelat sig.

”Vi måste dumpa honom i kanalen och vi måste göra det nu. På en gång”, flämtar han.

Med Rasputins kropp invirad i mattan och med hjälp av en bil kör de ner honom till närmaste bro över kanalen. Kanalen är inte helt frusen men full av isflak. Med ett plums landar kroppen bland flaken.

Purisjkevitj och Yusupov följer kroppen med blicken, Pavlovitj är kvar i palatset och undanröjer blodspåren inomhus. Yusupov tycker sig se en armrörelse från kroppen men det är ju absurt. Omöjligt.

Sen en rörelse till, Purisjkevitj drar efter andan:

”Vad i helvete? Vad i helvete?”

Då kommer till råga på allt ett vittne gående över bron. En gammal man med långt skägg, vitt till skillnad från Rasputins svarta.

Det är Myrtion som har arbetat som trädgårdsmästare hos familjen Yusupov. Han hyssjar åt de båda männen på bron att vara tysta.

”Han använder svartkonst – och får hjälp av mörkrets makter. Ofta får jag inte lyfta bördor från människorna. Era liv måste vara på riktigt, annars sker ingen mognad. Men nu överskrider mörkret sina gränser”, säger Myrtion samtidigt som han vänder sina handflator ned mot vattnet.

Yusupov vet inte om han inbillar sig men i gatulyktornas sken ser det ut som om svarta trådar tvingas vända tillbaka från Rasputins flytande kropp.

Inom ett par dagar kommer Rasputin att fiskas upp – med vatten i lungorna och utsträckta armar som visar att han levde in i det sista.

Männen på bron blir inte överraskade, de har hört lätta plaskanden och Rasputins allt svagare stämma:

”Ni kommer inte undan! Ni ska minnas RASPUTIN! Ni ska minnas… [ohörbart] …PUTIN… minnas [ohörbart] …putin…”

– – –

Den natten har prins Yusupov en dröm. Han står vid foten av ett kors. På korsets tvärbjälke sitter Kristus. Man kan se såren efter spikar som slagits igenom hand- och fotleder. I sidan av bröstkorgen är det ett hål efter ett spjut, en rännil av alldeles klar vätska rinner ut.

Kristus är otålig. Han tecknar åt Yusupov att skynda sig. Då ser han att han är omgiven av barn. I bara paltor. Många utan skor. Med mörka ringar under ögonen och insjunkna kinder.

Yusupov lyfter upp barn efter barn, de väger nästan ingenting, Kristus böjer sig ned och tar emot dem med utsträckta armar, håller om dem och placerar dem försiktigt högre upp, där korset övergår i en stege och där de stora barnen hjälper de små barnen vidare. Stegen förvandlas till en vackert grönskande trädgård med färger som Yusupov aldrig tidigare har sett.

En moster vars kärlek räcker till alla ropar att nu är köttbullarna och pannkakorna klara, sen blir det sagostund under den stora eken. Eller i grenverket för dem som tycker om att klättra.

Barnen har fått nya kläder och om någon rullar till sig gräsfläckar tycker moster bara att det är roligt.

”Det måste synas på barn att de har lekt ordentligt”, myser hon.

Barnen är ivriga, Yusupov är ivrig, för varje barn som han lyfter upp är det som om en tyngd han burit i sin egen bröstkorg utan att veta om det blir lite lättare. En varböld på hans hjärta har öppnat sig och släpper ut en trögflytande svart gegga – illaluktande på ett sätt som för tankarna till Rasputin.

Kristus böjer sig ned så långt att han nästan hänger i knävecken på tvärbjälken och ler stort när han klappar Yusupov på kinden.

”Felix, min käre Felix. Nu befriar du även det barn som du en gång var. Kan du känna det?”