Shaheder nu fjärrstyrda och AI-styrda – Ryssland kastar in operativ reserv mot Pokrovsk och Myrnohrad – oljedepå bombad i Volgograd

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder då analysen? (forts)

Avsnitt 93. Krigets förluster och omätliga sorg
Del 2. Stridsmoral, varför strider soldater? Vad talar för att Ukraina kommer att vinna?

Varning, långt och bitvis snårigt avsnitt.

I början av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina 2022 kom fältrapporter om rysk svag stridssjukvård vid fronten och ingen vårdkedja bakåt. Det behövdes inte, var inte förberett, kriget skulle vara över på tre dagar.

Nu, inpå 2026, rapporteras om en rysk storsatsning på vård och rehabilitering av krigsskadade, nya militärsjukhus byggs och invigs. I Arkangelskområdet har just invigts ett militärsjukhus i Mirny, en sluten militärstad med sjukhuset inom kasernområdet. 300 patienter kan vårdas, både för somatisk rehabilitering och psykiska skador.

Sjukhusen i Gadzhievo och Polyarny, Murmansk, båda militärsjukhus, rustas upp efter lång nedslitning. Nya sjukhus för krigsskadade byggs i Kursk, Belgorod, Bryansk, Samara, Ryazan, Penza, St Petersburg och Moskva, 20 nya sjukhus tas i drift i närtid.

Ryssland har nu under många år skaffat sig en generation av krigsinvalider som först nu förefaller resultera i uppbyggnad av en rehabiliterande vårdapparat. Signifikant är att de till stor del byggs intill kaserner, de undandras offentligheten, invaliderna finns inte på gatorna. Samtidigt är det en soldatmoralisk signalpolitik, händer det värsta tar vi hand om dig, men där då alla ändå vet att köerna växer.

-0-0-0-

Hur motiveras en soldat att anstränga sig till det yttersta där oddsen för att komma undan helskinnad är vanskliga? En sak som ofta framhålls är just att vid skada finns en trovärdig sjukvårdskedja, att det finns invalid- och änkepensioner, att kunna bli begravd på sin hemort, krasst sett mänsklig restvärdeshantering. Men de är knappast proaktiva, inte till för att en soldat ska anstränga sig för livsfarliga åtaganden.

Det är vidimerat att förhållandevis få japanska krigsfångar togs under andra världskriget, de kämpade till sista blodsdroppen. Förklaringen har ansetts vara en kombination av taoism, militarism och nationalism, där då militarism ska förstås som samurajanda och nationalism som underkastad kejsaren, den upphöjde ledaren. Soldaten tränades mentalt i dygder som plikt, lydnad, mod och självuppoffring. De japanska förlusterna i liv blev monumentala.

En pervers metod har under krig prövats av frontförband med höga förlustrisker, att skjuta krigsfångar med motivet att motståndaren gör det och på så sätt minska motiven för desertering och kapitulation respektive tvinga fram disciplin.

-0-0-0-

Efter första världskrigen skedde ett skift i synen på desertörer från kriminella svikare till att inse psykologiska drivkrafter. Kulsprutans obevekliga dödshot hade utraderat varje tanke å duell på lika villkor. Krig som sport mellan likar med rimligt chans till överlevnad hade utplånats som ideal. Skyttegravarna producerade inte kämpar utan istället utmattade vrak. Desertören blev inte en förrädare utan offer.

Under andra världskriget deserterade brittiska och amerikanska soldater i mer eller mindre massflykt (50 000 respektive 100 000), mindretalet före avresa till fronten. Sanktionerna balanserades mellan insikt om att psykisk stridsutmattning inte kan straffas bort och önskan att inte sänka stridsmoralen varför sanktioner var nödvändiga. Ett enda dödsstraff utmättes tills det improduktiva insågs.

I kontrast avrättade tyska armén 23-30 000 desertörer och Röda Armén avkunnade 187 000 dödsdomar, en siffra som står ut som ett utropstecken.

De tyska och ryska siffrorna är säkert diskuterade och analyserade, men den enkla reflektionen som kan göras här är att disciplinering genom att välja omedelbar död, eller fortsätta strida ger en klar fördel för att fortsätta gå mot fronten, det ger större överlevnadschanser. Valet är den ultimata utplåningen av varje annat alternativ och ett utlämnande till absolut lydnad. För befälet är logiken snarlik den att döda tagna krigsfångar, att med avskräckning tvinga bort andra alternativ än ovillkorlig disciplin.

Soldater är inte omedvetna om sin riskexponering, under Vietnamkriget fick generalerna förvånat konstatera att soldaterna, där befälet utsatte dem för oacceptabel risk vid fronten, helt sonika sköt befälet.

-0-0-0-

Detta sista leder oss nu över till några generaliseringar, där militärhistorisk forskning visat att ju högre ekonomisk nivå, eller något liknande index, av var ett land befinner sig desto mindre benägenhet att gå i krig. Vidare, under efterkrigstiden har benägenheten hos demokratier att gå i krig varit avgörande lägre än för diktaturer. Sammantaget är resultanten att under det senaste halvseklet eller så, så har antalet krig i världen minskat i antal och omfång.

Vidare, och då inte överraskande, visar sig hos västerländska demokratier en obenägenhet att riskera liv och lem för sin befolkning, ett motstånd med att sätta ”boots on the ground” och därmed en avgörande skillnad i förlustvärdering av liv än vad andra regimer tillåter sig. Det är en avgörande skillnad i t ex svensk FN-trupps acceptabla riskexponering och Nordkoreas utlåning av soldater i rysk fronttjänst.

-0-0-0-

Det skenbart paradoxala nu är att ett land med hygglig levnadsstandard och med de flesta gängse mått är en demokrati sen år tillbaka är i fullt krig och förlorar en andel av sin befolkning i döda och sårade, Ukraina. I ett krig de inte valt, men blivit tvingad till, det är där vi har skillnaden.

För Ryssland del är det tvärtom, en sen århundraden tillvand angreppsmakt, med svag ekonomisk standard och alla diktaturens förtecken kastar in landet i ett feltänkt och utsiktslöst krig. Den ryska regimen har återigen tillämpat en äldre och obsolet strategi – Anfall är bästa angrepp, försvar är förlustbejakande motstånd då kvantitet alltid slår kvalitet. Vi kan se hur det gick i en annan tidigare version:

-0-0-0-

I första världskrigets början har Ryssland en armé om 5 miljoner soldater som på östfronten möter Tyskland och Österrike-Ungerns 2,4 miljoner. Tyskarna har grövre artilleri, tre gånger fler kulsprutor, ”den ryska ångvälten”, en lågmotiverad bondearmé, svagt utrustade som sattes i rörelse av en dåligt förberedd regering och där generalstaben var i konflikt med befälhavarna i fält.

Från augusti 1914 till december, 4 månader, förlorade Ryssland 1,4 miljoner i döda, sårade och tillfångatagna, ryska myndigheter gjorde allt för att dölja katastrofen. Rysslands förlustsiffror i Ukraina är jämförbara men då över utdragen tid, och kvoten förluster dem emellan anges vara 1:5 eller 1:6 till Ukrainas fördel. Ryssland devalverade värdet på sin egen befolkning, då som nu, till att bli förbrukningsvara.

Vi kan estimera efter en annan dimension, vad får soldater att strida i ett angrepp på ett annat land och i vilka föreställda syften? Wagnerkontingenterna som penetrerade Ukrainas östra provinser från 2014 var antagligen rena legoförband som förde diffust proxykrig med en ytterst välregisserade uppdragsgivare. Vad hade de för motiv, kunde de ens stava till nazism som var deras fiende? Antagligen rena legosoldater. Vad är skillnaden mellan Rysslands nu reguljära trupper, som får svindlande betalt? Antagligen begränsad om än förespeglad fosterlandskärlek.

-0-0-0-

Vi konstaterade tidigare att Ryssland har devalverat värdet på sin egen befolkning, då som nu, till att bli förbrukningsvara.

Värre än så. Ryssland devalverar människovärdet hos, inte enbart den egna inom landet, men också den ryska minoritetsbefolkningen i Ukraina, i ockuperade provinser och värre, hos ukrainarna själva och Ukrainas soldater. Våldet och motvåldet depraverar en befolkning där de såriga minnena riskeras att formuleras i hämnd, som genererar mer våld.

-0-0-0-

Nå, det här är inte ett domedagsscenario. Det är ett försök till närma sig bevekelsegrunderna för att utstå allvarliga risker, t o m död, hos soldaten och hos oss alla vanliga knegare. De är rimligen oöverskådligt komplexa. Men i ett fall står det rimligen klart, den ryske soldaten vid fronten, delvis förskottsbetald, är inte den som strider för mänskliga rättigheter, den goda saken eller för rimligt universellt omfattade ideal. Han strider omedvetet för en orättfärdig sak som han dompterats till att underkasta sig av en regim som inte värderar liv som något okränkbart. Han strider för att han måste, vilseledd av en regim som föraktar honom, han är ett utnyttjat instrument för förtryck han inte hade möjlighet att välja bort.

Detta är krigets tragedi, därav rubriken på de två senaste avsnitten: – . Krigets förluster och omätliga sorg.

-0-0-0-

Krig är inget nollsummespel där vinnare och förlorare jämnar ut, och där krigsskadestånd kompenserar vinnaren och förloraren får leva på svältgränsen tillräckligt lång tid. Det är ömsesidig brakförlust. Både Ryssland och Ukraina oavsett utgång kommer att vara sargade för decennier framåt.

-0-0-0-

I en debatt om svenska arméns målsättning – någonting om att försvara grundläggande friheter, demokrati, vars och ens rätt att vara hur man vill, till att förnya, förändra, växa, brigader, framåtlutat osv osv, ingrep en analytiskt kompetent men okonventionell röst med att hävda:
1. Armens roll är att bevara freden
2. Om 1 misslyckas, åstadkomma en politiskt godtagbar fred
I mycket av vår hemmasnickrade mummel-mummel om försvaret är detta i allvarstider ganska rättframt, må vara att 1 Inte utövas av armén ensam men av regering, andra försvarsgrenar och diplomati. Plussa på får man väl också göra med lite NATO, där då armén också är någon annan stans.

-0-0-0-

Om man så vill är schemat 1 och 2 tillämpbart på Ukraina, men där 1 är ett historiskt försvunnet, 2 är det vi ser varje dag. Kortfattat har ibland en långtgående giltighet och pregnans, något som jag sällan behärskar, här fick jag låna, tack för det.

Ingen kan med sanningsanspråk anse att ett krig är rättfärdigt. Då får man åberopa högre makter där då sanningskriterier underordnas någon form av tilldelad etisk princip. I fallet anfallskrig tillkommer bevisbördan den anfallande och det är svårt att föreställa sig att någon gudomlighet har klarsynen att legitimera. Men Putin kan, han har den övertygelsen, rättfärdighet, livligt underblåst av Russkiy Mir (Den Ryska Världen) och då ställt upp Moskvapatriarkatet med Moskvapatriarken Kirill som sekundant. Det övertygar inte långt.

-0-0-0-

Ukraina är inte förlorare i detta krig, Ukraina har folkstöd för sitt oberoende. Ukraina är försvarare mot en angripare som saknar eget stöd för sitt angrepp.

Ukraina är inte vinnare i detta krig, förlusterna kan aldrig förminskas i någon form av balansräkning eller kompensation.

Ukraina är förlorare i kriget, i den meningen att omänskligt lidande har drabbat allt och alla i befolkningen.

Ukraina är vinnare i detta krig, då dess försvar av egen suveränitet och självrådighet har blivit en ledstjärna för Europa, som då har möjlighet att resa sig från ett träsk av ignorans till bättre självinsikt.

Europa är vinnare i detta krig, då Rysslands krigiska projektion drabbade Ukraina, ingen annan. Europa är solidariskt skyldigt att tillse att Ukrainas försvar för Europa hålls intakt i ett, två, eller tre ytterligare år.

Europa är förlorare i detta krig om Europa finner sig oförmöget att solidariskt, aktivt, materiellt och uthålligt kvarstå vid Ukrainas sida, inte rutinmässigt ”Så länge det behövs”, då ligger avgörandet på givaren, utan istället ”Tills det inte längre behövs”, där då Ukraina har avgörandet, dvs då Ukraina står självständigt och oberoende i sin egen kapacitet som fri nation. Det är en avgörande skillnad. Europa behöver surra sig vid masten, Keir Starmer sätter rätt grepp när han ger Ukraina Storbritanniens 100-årsutfästelse.

-0-0-0-

Jag stiger nu åt sidan en tid, av utmattningssyndrom eller lättja. Eller brist på uppslag för att vinna Ukrainas krig. Andra här på bloggen serverar allsköns trigger-happy skjuta ner allt som rör sig jorden runt bara det är ryskt, sånt som har en robust hemmahörighet i spelvärlden. Jag är av motsatt uppfattning, att smälla av så lite som möjligt, finns det krut och kulor bör de skickas till Ukraina och inte opereras utifrån. De klarar det bättre än de flesta. God Jul alla, och dröm om och be för Ukrainas framtid.