I går var det Veterandagen (Försvarsmaktens hemsida), där alla Sveriges utlandstjänstgörande soldater och officerare sedan tillbaka till Kongo-krisen hedrades. Den 29:e maj har numera statscermoniell status varje år.
Det delades även ut medalj sårad i strid i silver till sårade och i guld till dödade i strid, samt den nya medaljen Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld, med svärd, för särskilt förtjänstfulla insatser i strid. Dessa medaljer är nya och kanske kan framstå som banala, men är en viktig symbol för uppskattning till de som riskerat allt till stöd för demokratiska beslut tagna av Sveriges riksdag. En medalj är i sin banalitet ett erkännande. Vilka och varför dessa fått förtjänstmedalj i guld, med svärd, finns beskrivet i en PDF hos Försvarsmakten, samt förtjänstmedalj i silver, med svärd.
Det är bara att konstatera att mediauppmärksamheten i princip var noll och intet.
Istället slöt samtidigt tusentals upp för att hedra sångerskan Loreen som tydligen varit på utlandsmission i Baku och kråmat sig framför en mikrofon, vilket också fick enorm mediauppmärksamhet. De som riskerat livet pga riksdagsbeslut fick ingen uppmärksamhet alls.
Förhoppningsvis kan media skärpa sig framöver och faktiskt uppmärksamma de som bär den yttersta tyngden av majoritetsbeslut tagna demokratiskt i svenska riksdagen.
Bloggaren Jonathan Reider Lundkvist var dock där och har åtminstone tagit en del foton från cermonin.
31 kommentarer
Studio Ett tog upp det
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5127953
Bra inslag i Studio Ett.
Tack gode Gud att Loreen fick mer uppmärksamhet, då även hon gjorde avtryck för demokratin borta i Baku.
Dock hörde/såg jag om veterandagen både på radio och på SvtPlay/Rapport.
De intervjuade killen som blev av med benen.
Det finns många sätt att arbeta för en bättre värld.
Vissa sjunger och dansar.
Andra förlorar benen.
Och du tror att artister sjunger och dansar för att göra världen bättre?
Hade förmånen att få närvara vid medaljceremonin. Led också svårt av att passera Hötorget under sångerskans framträdande. Att det dök upp något hundratal besökare för att hedra lemlästade soldater, nedskickade på beslut av riksdag och regering – men uppslutning av några tusental för att se en tjej med vacker sångröst, säger en hel del om tiderna vi lever i och vad gemene man anser vara viktiga samhällsfrågor.
Bröd och skådespel åt folket, men se för fan till att ingen börjar tänka efter vad det är vi egentligen pysslar med.
Piteå tidning täckte in Norrlands Dragoner med lite bilder och en filmsnutt: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6943022
Men den fick jag nys om via ett nyhetsfeed inställt på "jägare"
Vad hade dom väntat sig? Grattis idioter för att ni är så dumma att riskera livet i konflikter som har noll och intet med Sverige att göra.
Krig, parader och medaljer står inte högt på dagordningen, vilket iof inte alls behöver vara av ondo. Att jämföra det med Loreen som "kråmat" sig framför en mikrofon i Baku är irrelevant, och enbart skrivet för att provocera och öka trafiken på den här bloggen.
Det finns många som tycker att cancerforskning är viktigare än veterandagen också, men de sitter väl och "kråmar" sig framför sina mikroskop och cellodlingar istället för att hedra Svea stridsmän. Det här är en slags korsning mellan straw man- och non sequitur-argument. Kreativt 😉
Svea stridsmän? Snarare legoknektar för Wall Street/City of London.
Loreen borde ha uppträtt på Sjöhistoriska!
Det behöver ju inte vara antingen eller.
Veterandag och nya medaljer är i och för sig idel bra initiativ för den som gillar sånt, särskilt med nytt yrkesförsvar och med det ett nytt bemanningssystem. Men det där med att riskera livet för riksdagsbeslut rimmar ärligt talat ganska illa med verkligheten. Samtliga mina missioner har jag gjort helt och hållet på eget bevåg och med personlig motivation. Ingen tvingas ut på den spetsiga änden av Riksdagens beslut, inte ens i FM:s nya sköna värld. Tar man anställning så kan man ju knappast bli förvånad om man blir ombedd att åka ut, tvärt om är det förstås motivationen för många. Och vill man inte riskera hamna i eldställning west of MeS så kan man ju undvika anställning på manöverbataljon – det finns gott om andra tjänster och CNL är ju inte direkt Khe Sanh. Och om galoscherna verkligen inte passar så är det fritt fram att säga upp sig. Återigen – ingen tvingas.
Men det gör naturligtvis inte soldaternas insatser mindre anmärkningsvärda, men jag skulle önska att ni slutar få det att låta som någon sorts uppoffring, det tycker jag tvärtom är respektlöst. Killarna och tjejerna gör ett bra jobb och det skall erkännas, punkt. Sedan kan jag personligen tycka att en gratifikation i form av pengar hade varit välkommet istället för en medalj, men där tycker en del förstås olika.
Jag kan inte riktigt se det positiva i svenska soldaters insatser på sistonde om jag ska vara ärlig. Efter elfte september känns det mesta som spökjakt med helt andra bakomliggande motiv.
Jag syfter på enskilda soldaters och förbands insatser; hur bra de är på sina jobb helt enkelt. Det går ju att vara taktiskt och professionellt framgångrik även om det strategiska beslutsfattandet lämnar en del att önska, eller om organisationen som helhet befinner sig i fritt fall.
Jag kan iallafall ana vad Corny försöker få till. Titta hur det funkar i USA, där det är största heder att slåss för sitt land och en hedersam död dogs i mellanöstern med liket hemkommet i kista täckt av nationens flagga. Jag tror inte att det kommer fungera här tyvärr. Men visst, försök för all del.
'Tyvärr'?
Den amerikanska (och till viss del även brittiska) 'support our troops'-mentaliteten har gjort det i princip omöjligt att i tid ifrågasätta tveksamt underbyggda krigsföretag utan att begå politisk harakiri.
Skall svensk trupp sättas in internationellt så är det minsta vi är skyldiga dem att vi tänkt igenom insatsen ordentligt innan vi skickar dit dem.
Det räcker i regel med en mission för att man skall inse att det där med att komma hem i zinklåda är kraftigt överskattat. Detta oavsett om det ligger en flagga ovanpå och försvarministern hälsar välkommen på Ärna. Jag ser hellre en 'support our troops'-mentalitet som tar sig uttryck i att de som bestämmer – som Per A säger – tänker igenom insatsen, betalar en skälig lön och ger mig utrustning och mandat för att lösa mina uppgifter. "Gärna medalj, men först en rejäl pension" har väl aldrig gällt så mycket som nu. Pompa och ståt för MÖPar på hemmaplan betackar jag mig för.
Ser ingen motsägelse. Man kan både ha hedrande cermonier såväl som "först en rejäl pension". Det ena utesluter inte det andra. Att man åtminstone börjat med hederscermonier visar iaf att man ägnar veteranerna en tanke. Bättre än inget alls. Jämför med hur det var för de första Bosnien-bataljonerna, där det var hem, tack och hej, med medföljande problem.
Det är det lilla ordet 'först' som är avgörande här.
Ah, isåfall… En bekant till mig förlorade sin hand när han jobbade i industrin för att bygga saker vi garanterat behöver. Jag föreslår ett "support our industriarbetare"-möte senare i veckan för stackaren. Han behöver vårt stöd, ska se om pressen är intresserade av att närvara också.
Tycker även att det var lite tunt med reklam innan marinens dag i lördags – men det berodde kanske på att försvarsmakten inte marknadsfört tillräckligt bra?
Det är det nya myndighetsstuket – man informerar på webben, dvs bara för närmast sörjande. Gäller inte bara försvarsmakten. Jmf MSB:s krisinformation.
Har personligen gjort nio missioner. Nästan 4 år av mitt liv utomlands åt något man kan idag fråga sig till vilken nytta. Fem olika missionsområden.
Tre krig har jag varit i utkanterna av. Libanon var mycket rörigt i början på 90 – talet. Bosnien under en krigsvinter likaså. Men även om det sägs vara lungt händer så mycket ändå. Självmorden är jobbigast. En kväll i Libanon två stycken som sköt sig – kallas Romeo och Julia. Det har varit mängder med självmord – hål i taken efter man knäppt sig men tystnad råder i nationen.
Medaljer en hel bröte fick vi men inget mer. En del fick svårigheter för vid hemkomsten hände ingenting. Vissa har problem än idag. Många har tagit livet av sig här hemma och räknas då naturligtvis inte som en PTS. Alkoholism väldigt utbrett. Skilsmässor och annan skit i mängder.PTS har en kompis som tjästgjorde för snart 50 år sedan i Kongo – han kan inte ha en människa bakom sig än idag.
En jag känner till sover i ett uthus hos sin Farsa – dörrn öppen i alla väder och radion på jämt. Full så fort han har lite pengar. Han har varit i strid två gånger.
Min rekomendation till de som tror sig vilja göra en insats är – glöm bort det så fort du kan – du gör ingen som helst skillnad. Det enda du får ut av det är egna bekymmer. Staten släpper dig som en het potatis så fort de kan och vill inte ta något som helst ansvar.
Nu börjar dom dela ut medaljer men pensioner och sjukvård samt psykologisk hjälp det finns det inget av eller nästan inget. Man har nu börjat fråga ut veteraner om deras problem – men de flesta som är riktigt dåliga har innan det händer något tagit livet av sig. Hur många tror ni har fått olika svåra cancerformer efter sina missioner och avlidt – inget staten bryr sig om.
Uttjänt uran i amerikanska granater på många håll skördar offer här hemma – vem bryr sig.
Och hur blir det med alla de civlia som var kontakt med yxorna i de länder vi tjänstgjort. Alla de oäkta barn som där avlades. Ensamma kvinnor muslimska kvinnor i Bosnien som fick barn med svenskar när deras män var i fält – vad är gjort för dem.
Listan kan göras lång, och det är så mycket gömt under tjocka lager av tystnad och lögn.
Tack.
För övriga så är yxa ("yxorna") och veteran samma sak.
Ett bra råd, ge fan i att arbeta för sveriges anfall. Om ni verkligen vill göra skillnad finns det andra sätt att ta ställning till alla dessa ändlösa konflikter.
Och det är just anledningen till varför man inte vill marknadsföra veterandagar. Det är badwill för krigsindustrin Sverige att visa upp skadade soldater. Det kan rent av vara livsfarligt ifall dom säger 'fel saker' i media, därav locket på. Jag har nyligen skaffat TV igen, efter att den varit utslängd i över sex år, och har noterat att utrymmet som ges pro krigsindustrin är enorm. Hyckleriet kommer sen som ett brev på posten när man försöker sälja avlatsbrev i form av stöd till s.o.s barnbyar med mera. Sverige är fantastiskt!
Att gemeneman inte är där får väl anses vara i linje med att man inte tycker Sverige ska vara i Afganistan, däremot borde varenda jävla riksdagsledamot som skickat dit soldaterna, vara på plats!
Tycker du kan sluta upp med att framställa svenska soldater som offer. Det är inte amerikanska draftees i Vietnam vi pratar om.
Svensk media med sin vänster-gröna böjelse är nog snarare försvarshatare, så räkna inte med att försvaret kommer ges något (positivt) utrymme någonsin.
Dom föredrar att granska sverigedemokraters twitter-kommentarer, det är riktiga nyheter det!
Lite OT, men igår rapporterade media om Försvarsmaktens nya rekryteringssatsning.
För det facila priset av 45 miljoner kronor har man startat en kampanj med målet att få 300 personer av utomeuropeisk härkomst att ansöka till GMU. Notera "ansöka". Är detta väl satsade pengar av ett försvar som inte kan bestycka sina fartyg?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=4964103
Nej, det är inte väl satsade pengar.
"Us soldiers only got one kind of coin worth anything, and it's called respect. And we hoard it, we hide it away, and there ain't nobody who'd call us generous. Easy spenders we're not. But there's something feel's even worse than having to give up a coin – it's when somebody steps up and tosses one back at us.
We get antsy. We look away. And part of us feels like breaking inside, and we get down on ourselves, and outsiders don't understand that. They think we should smile and wave or stand proud. But we don't want to do anything of the sort, even when we're made to. It's because of all the friends we left behind, on all those battlefields, because we know that they're the ones deserving of all that respect.
We could sit on a king's hoard of those coins and still stay blind to all of 'em. Because some riches stick in the throat, and choke us going down."