Den rödgröna axelmakten kapitulerar

Så var den rödgröna axelmaktens storhetsvansinne över. Efter att ha blivit helt överkörd av de allierade i alliansen återstod nu inget annat än att upplösa axelmaktsamarbetet för att rädda det som räddas kan.

Bild ovan från Valaffish.se:s efterföljare Demokraturen.

Undrar hur mycket miljöpartiet nu sliter sitt hår över att de av principskäl tackade nej till att samarbeta med regerande regim, bara för att fortsätta vara lojal knähund åt arbetslöshetspartiets Mona Sahlin. Man känner sig smått ouppskattad när matte tar ut knähunden bakom ladan och tar fram bössan och ger alternativet att springa för livet eller att det blir slut på plågan direkt.

Och kommunisterna i (v) förpassas därmed dit de hör hemma. Glömskan. I ytterligare några år. Fast på sätt och vis har det varit bra att de fått ta så mycket plats hos den rödagröna axelmakten som de gjorde. Efter Mona Sahlin var ju Lars Ohly alliansens bästa valarbetare.

Som vi lärde oss i politiken redan på 90-talet (vi som alltså var relativt unga fortfarande, andra hade väl lärt sig det tidigare) när Göran Persson sade “nej, jag tänker inte bli statsminister”. Dina läppar säger nej, men dina ögon menar ja. Så när man säger “nej, vi upplöser inte den rödgröna axelmakten” så menar man egentligen “ja”. Ett nej är ett nej till det ändras till ett “ja”.

Skall man tro en del analytiker så kommer den svenska arbetslösheten minska det närmsta halvåret, och med det kommer de fd rödgröna få det ännu motigare. Man kanske skall fundera på en politik för de som arbetar och för riktiga arbeten, istället för en politik för de som går på bidrag?

Nåja, bra för miljöpartiet, bra för Sverige.