Bloggaren Sloped Curve tar upp problematiken kring KPI, konsumentprisindex, och att denna får agera mätare för t ex Riksbankens inflationspolitik. Problemet är att KPI inte på något sätt är inflationen, och dessutom inte avspeglar inflationen.
Inflation är och förblir ökningen av mängden pengar i förhållande till produktionen av varor, tillgångar och tjänster.
KPI är istället ett försök att spegla någon form av icke existerande Medelsvenssons levnadskostnader, ner på en nivå som säger att om kött blir dyrare så börjar Svensson äta fisk istället (geometrisk vägning, substitution om en vara går upp i pris köper man mer av den som faller i pris istället) osv, eller att Svenssons levnadskostnader sänks eftersom en platt-TV för 10 000:- är så mycket bättre än en tjock-TV för 4000:- (kvalitetsprisberäkning, hedonics – även om en produkt blir dyrare så räknas den som billigare eftersom den är bättre).
Sloped Curve berör dock främst beräkningen av bostadskomponenten av KPI, vilket är dubbelt missvisande. Vad man mäter i KPI är nämligen kostnaden för boendet beroende på räntan. Det vägs därmed inte in hur tillgångsinflationen är för boendet. Nu stämmer detta förvisso överens med hur folk i allmänhet agerar – de bryr sig inte om vad bostaden faktiskt kostar att köpa och amortera av utan tittar enbart på månadskostnaden.
Sänkt ränta ger minskad ökning av KPI, vilket med inflationspolitiken gör att Riksbanken kan sänka räntan ännu mer. Tvärt om så innebär höjd ränta högre inflation, vilket gör att Riksbanken måste höja ännu mer etc. Och allt utan att egentligen ta hänsyn till prisökningen av de faktiska tillgångarna.
Sloped Curve föreslår att man istället skall styra efter det alternativa indexet KPIF, men även detta handlar fortfarande mest om folks levnadskostnad och tar fortfarande inte hänsyn till inflationen av tillgångar, prisökningen på tillgångar om som aktier, råvaror och fastigheter. Oavsett så skulle Riksbanken titta på KPIF istället för KPI så borde räntan höjas redan nu, och räntan borde även sänkts tidigare än vad man nu gjorde. Även om KPIF fortfarande inte speglar riktig inflation så skulle centralbankens styrning av ekonomin via räntan fungerat bättre om inflationsmålet sattes utifrån KPIF istället för KPI.
Därmed hade bubblan inte fått pågå lika länge, och vi hade heller inte fått en överdrivet stor sänkning av räntan. Totalt sett hade vi haft en bättre styrning av ekonomin om Riksbanken använt KPIF som inflationsmål.
Men bäst styrning av ekonomin får man förstås om marknaden får sätta styrräntan istället för Riksbanken. Men det är en annan fråga. Att styra efter KPIF skulle åtminstone vara ett steg i rätt riktning.