hedgefonder

Bloggrannen Cristoffer Stockman har en bra replik på gårdagens inlägg om en fiktiv MA50/MA200-strategi som hedge mot börsnedgångar.

Han har poänger i att det på 1990-talet inte gick att handla aktier riktigt lika billigt och enkelt som idag, att det saknades avgiftsfria indexfonder eller för den delen indexfonder med hävstång som XACT Bear. Och jag vill tillägga antagligen saknade de flesta utom proffsen tillgång till bra kursdata och TA-verktyg för överkomliga summor. MA50 och MA200 kunde man mycket väl fått räkna ut för hand istället. Hemska tanke.

Man kunde iofs med tillräckligt mycket pengar plockat ihop sin egen indexfond, eller egentligen sin helt egna portfölj och kört strategin på portföljens komponenter istället för index.

Mitt inlägg var främst tänkt som ett ifrågasättande av det eviga tjatet om att sitta stilla i båten, och naturligtvis är inte historiska resultat några garantier för framtida resultat. Jag tror fortfarande att den främsta poängen dock är den psykologiska. Väldigt få människor klarar av att hålla fast vid en investeringsstrategi i 20 år, utan att börja trixa och lirka för att till slut helt tänjt bort gränserna. Det kan alltså vara bättre att lägga ut förvaltningen på någon annan som har disciplinen, även om det kostar.

Samtidigt fanns det förstås inte hedgefonder för gemene man på 90-talet heller, utan dessa krävde större belopp för att få vara med och leka, så det förändrar kanske inte något i sak.

Men modelltest kan åtminstone väcka tankar, men man skall ta dem för vad de är. Teorier. Leta efter bristerna, vad som får teorierna att fela. För teorier är inte verkligheten, utan förenklingar. När kartan skiljer sig från verkligheten så är det den brutala verkligheten på marknaden som gäller, oavsett om man fått pris i ekonomi till Alfred Nobels stora irritation.