försvarsmakten

Den mediala värnpliktsdebatten präglas av alla möjliga löjliga argument. Det enda värnpliktsdebatten ska handla om är Försvarsmaktens behov av personalförsörjning och vilken försvarsförmåga och beredskap Sverige ska ha.

Debatten kring personalförsörjningen, som det korrekt bör heta baserat på Annika N Christensens personalförsörjningsutredning, bör handla om just detta och inte om en massa inbillade myter kring den gamla värnplikten och alla dess påstådda mirakulöst saliggörande bieffekter.

Dock måste man först fastställa vad för försvar Sverige ska ha och sedan hur detta ska finansieras. En debatt kring värnplikt blir helt irrelevant om man inte först kan peka ut riktning och mål för försvarets storlek.

Därefter måste man anslå pengar till detta försvar.

Först därefter kan man diskutera hur försvaret ska försörjas med personal.

Avser vi att utöka vår numerär blir förutsättningarna förstås helt annorlunda än om vi t ex ska rusta ner ytterligare eller för den delen behålla den kommande Org 18. Org 18 måste då också finansieras och att ändra personalförsörjningen gör inte att man kan komma runt finansiering av t ex basplattan eller alla andra brister som finns idag, som t ex lastbilar.

Personalförsörjningsbehovet för Org 18 är ca 4 000 man om året. Det är vad debatten kring personalförsörjningen behöver handla om.

Vi kan också hypotetiskt tänka oss en numerär upprustning, där vi kanske utökar från dagens två brigader till tre brigader. Vi har nämligen i förbandsreserven fyra mekaniserade infanteribataljoner (ej mekaniserade bataljoner, då alla stridsvagnar anspråkstas i Org 18:s fyra mekbataljoner). Relativt snabbt, på upp till 10 år kan vi öka antalet manöverbataljoner med i princip 50% mot idag, men till detta kommer att vi också behöver öka antalet funktionsbataljoner motsvarande. Exempelvis en tredje artilleribataljon. Det saknas det utrustning för. Helst vill vi också ha fördelningsresurser (fördelning heter division på engelska), t ex fördelningsartilleri, luftvärn mm.

Jag hoppar här över flygvapnets och marinens tänkbara upprustning för att hålla detta inlägg kort. I själva verket kan den vara väsentligare i form av skalskydd än att upprusta armén. Org 26 nedan är bara ett exempel på vad som kan påverka personalförsörjningen.

Om vi vill ha en sådan organisation, kalla den Org 2026, så påverkar det kraftigt personalförsörjningsfrågan. Men då måste den också finansieras. Och det behöver till minst två nya regementen för att kunna utbilda ytterligare fyra bataljoner. Dessa läggs lämpligen i södra Sverige för att ha närhet till personalen, men samtidigt måste man också ha både övningsfält och skjutfält. Vilket kommer överklagas i all oändlighet. Inte så enkelt som det låter.

Hypotetiskt exempel manöverbatljoner Organisation 26. En tung mekbrig, MekB 2, en tung infanteribrigad med förbandsreservens stridsfordon 90, InfB 3 och en lätt infanteribrigad med 360-bataljonerna, en tung infanteribataljon och 31:a luftburna bataljonen, InfB 1. Detta är bara ett diskussionsunderlag. Ett argument är att ha tre manöverbataljoner per brigad och bryta ut resten till fördelningsresurser.

Även funktionsregementen måste till – artilleriregementet i Boden kan knappast utbilda fyra artilleribataljoner. Vilket oavsett kan vara en bra idé – att ha artilleriet lika långt bort från Skåne som Rom är kanske inte alltid en bra idé.

Man behöver också titta på hur beredskapen ska se ut. I ovanstående Org 26-hypotes kan man tänka sig att hela InfB 1 skulle vara heltidsanställda, med hög beredskap, då det handlar om lättrörliga förband som snabbt kan vara på plats utan att behöva tung transport. MekB 2 kan vara en kombination av värnpliktiga och anställd personal, där den anställda personalen kanske koncenteras till en bataljon. Och InfB 3 kan vara helt värnpliktig, eventuellt lite äldre personal som tidigare varit krigsplacerade i MekB 2 och InfB 1. Vilket kan vara ett sätt att komma runt behovet av fler regementen – man är krigsplacerad i InfB 1 och MekB 2 i åldern 20 – 28 och sedan i InfB 2 i åldern 28 – 36, bara som exempel.

Har man värnplikt som personalförsörjning kan sedan personal i åldern 28 – 44 vara placerad i reserven. Detta är personal som ska kunna roteras in i tidigare befattningar eller ersätta förluster vid krig. För att kunna ha en sådan reserv behöver man antagligen ha värnplikt på tidigare anställd personal. Det betyder t ex inte att man ska tvångsrekrytera personal via tvångsmönstring och tvångsutbildning. En modern värnplikt kan handla om att tidigare anställd personal kan värnpliktsplaceras.

Ukraina har snart varit i krig mot Ryssland i två år – de klarar detta genom att rotera hela förband och ha en partiell mobilisering. Sveriges försvar är så anorektiskt att vi inte kan rotera förband – alternativet är då att rotera personalen i förbanden, även om det fortfarande inte löser behovet av materielvård.

Det är kring sådant som personalförsörjningsdebatten behöver handla. Inte att en massa 40+ är nostalgiska över “lumpen” och att “det var bättre förr” eller journalister som vill ha 100 000 personer om året i värnplikt för att “ungdomarna kan inte plocka upp handdukar från golvet”. 

Försvarsförmåga, personalförsörjning och beredskap.

I slutändan kan personalförsörjningsutredningen landa i att värnpliktsutbildning och -krigsplacering först behövs om organisationen utökas ytterligare, t ex enligt ovan. Det är inte säkert att det är rätt väg att gå i Org 18.