Den absolut viktigaste miljöfrågan är att begränsa antalet människor på jordklotet, t ex genom att varje kvinna högst skaffar två barn. Det är skrämmande att se att en regering med Miljöpartiet nu höjer barnbidraget och i praktiken bjuder medelklassen på två utlandssemstrar om året. Författarkollegan Lotta Lexén skriver om detta i Expressen.
En läsare skriver till bloggen att metoden med ensam vårdnad för att runda de sk pappamånadernas socialistiska tvång fungerar utmärkt. Genom att använda ensam vårdnad kunde introduktionen till uppfostringsanstalten dagis fördröjas maximalt.
Svensk välfärd är en form av obligatoriskt gruppförsäkringssystem, där man socialistiskt betalar efter förmåga och får välfärd efter behov. Ska det införas allt fler punktskatter på i grunden ofarliga ämnen likt socker urholkas själva grunderna för gemensam välfärd.
I välfärdssystemet accepterar vi att man betalar för andras behov. Barnlösa betalar föräldraförsäkring via arbetsgivarens sociala avgifter. Barnlösa betalar andras barns skolgång via kommunalskatten. Friska betalar för sjukas vård via landstingsskatten och sjukas sjuklöner via arbetsgivarens sociala avgifter. Alla betalar nuvarande pensionärers statliga pensioner via arbetsgivarens pensionsavgifter.
Systemet är direkt socialistiskt eftersom man betalar efter förmåga (procent på inkomsten) istället för en fast beräknad summa per person likt en vanlig försäkring, medan man får stöd efter behov.
Dock accepterar de flesta detta system eftersom det är generellt och allomfattande. Att betala efter förmåga är solidariskt men inte rättvist. Rättvist vore att alla betalar samma summa, t ex 5 000 kronor i månaden.
Att införa diverse specialfall som ska betala mer urholkar därmed hela systemet och i förlängningen förtroendet och legitimiteten för det generella socialistiska välfärdssystemet.
Sockerarter är ofarliga, men kan vid överbruk förstås orsaka problem. Det kan egentligen det mesta. Äter man för mycket av något får man problem – det är inget unikt för socker. Problemet med fetma är att en del äter mer än de behöver. För mycket mat, för lite rörelse. Problemet är alltså inte sockret i sig. Lämpligen höjer man istället matmomsen och krogmomsen till 25% så all mat blir dyrare och vi får sämre råd att äta oss mätta, speciellt personer med lägre inkomster där det också sägs (referens?) att fetma är vanligare. Samtidigt sänker man istället momsen, rent av tar bort den på sådant som stimulerar rörelse, t ex kollektivtrafik och motion.
Fast när vi ändå är inne på sådant som likt socker kan vara skadligt om man använder det för mycket. Hur mycket kostar inte alla idrotts och “friskvårdsskador” samhället? Varför ska socker beskattas extra, men den som skadar sig pga olyckor vid motion eller får förslitningsskador över tiden pga för mycket träning, ska inte behöva betala extra?
Svaret är att ingen önskar bli sjuk, inte ens personer med hälsofarlig fetma och vi accepterar att betala dessa socialistiska välfärdskostnader utifall vi själva blir sjuka, vilket vi förr eller senare blir.
Någonstans måste vi acceptera att överanvändning av det mesta innebär risker och kostnader för samhällets gemensamma välfärd. Annars kan vi lika gärna lägga ner den gemensamma socialistiska välfärden helt och låta privata företag göra riskbedömningar av individer och ta ut försäkringskostnader därefter. Fast det kanske är Göran Greider(s) mfl tanke med tjatet om sockerskatt? Varför ska soffsittaren betala för sportfånens förslitningsskador? Varför ska någon betala för muskelbergets förstörda knän i 40-50 års åldern, efter alldeles för mycket tid på gym? Varför ska fotgängaren betala för bilistens bilolyckor? Varför ska den barnlöse betala för andras barns skolgång? Varför ska någon alls betala för Göran Greider?
Jag föreslår att man istället läser på om Blue Zones och ser till att över tiden främja ett samhälle som uppmuntrar naturlig rörelse i vardagen. Här kan arbetsgivaren göra enormt mycket med enkla medel. Att beskatta socker kommer inte ändra folks livsstil.
Nu ska jag gå och hämta posten, vilket innebär 800 meter daglig promenad eller cirka 200 km om året.
Föräldraförsäkringsstatistiken är missvisande på många vis, även om det säkert finns systematiska skillnader. Nedan följer en anekdot där marginalskatteeffekterna gör att mannen inte tar ut sina dagar formellt, utan låter kvinnan göra det.
Läsaranekdot nedan.
“Vi har precis fått barn. Jag är i högutbildad i 30-årsåldern och tjänar 60tkr medan min tjej är yngre i traditionellt kvinnoyrke och tjänar 38tkr. Vi har alltså samma SGI, men under föräldraledigheten kommer min marginalskatt vara ca 55% och min tjejs ca 30%.
Vi planerar vara hemma ett år var. Vi skulle kunna ta ut fyra föräldrarpenningdagar per vecka var, men eftersom min tjej får betydligt lägre marginalskatt och till skillnad från mig kommer ligga under taket för pensionsinbetalningar kommer hon ta ut sju dagar per vecka och jag minimalt.
Vi har delad ekonomi, men vill vara jämställda inkl det ekonomiska ansvaret. Hon har pga graviditeten drabbats av naturligt ojämställd minskad arbetstid, sjukskrivning och graviditetspenning. Att jag för över mina ersättningsdagar till henne är därmed ett mkt skatteeffektivt sätt för oss att bättre dela det ekonomiska ansvaret.
Vårt agerande för att bli jämställda kommer dock i statistiken se mkt ojämställt ut – politiker kommer hota med att lagstifta bort vårt beteende.
Vår situation är inte typisk men heller inte ovanlig. Med stor skillnad i marginalskatt och pension måste den med lägre inkomst ligga en bra bit under SGI-taket för att det inte ska bli lönsamt att låta den med lägre inkomst ta ut flest dagar.”
Liknande situationer är inte ovanligt. Det samma gäller VAB.
Statistiken avspeglar bara uttaget från föräldraförsäkringen, inte hur mycket man faktiskt är ledig med sina barn i faktiska dagar, eller hur mycket man faktiskt tar hand om barnen när de är sjuka.
Det finns fler anekdoter från läsare, t ex där kvinnans skattefinansierade arbetsgivare kräver formellt uttag av dagar, medan mannens privata arbetsgivare inte kontrollerar, utan mannen kan därmed ta förldraledigt utan att ta ut en enda dag. Tvärt emot vad socialister vill trycka på folk, så finns det faktiskt föräldrar som gör allt för att maximera tiden man kan vara ledig med barnen istället för att skicka dem till uppfostringsanstalt i tidig ålder. Och för att maximera det behöve rman vara ledig utan att det syns i föräldraförsäkringens statistik.
Vad som borde tas fram är den verkliga ledigheten med barn, tillsammans med externa faktorer som t ex arbetslöshet, vårdnad/boende och privat/offentlig arbetsgivare mm.
Angående helgens diskurs kring kvotering av vård av sjukt barn (VAB) så kan vi ju se hur det ser ut för läsarna.
Tar du ut VAB eller arbetar du hemma när barn är sjuka (VOB)? Eller tar du aldrig hand om barnen när de är sjuka? Svara nedan vilket du gör mest – VAB eller VOB.
