Centralbankernas samarbetsorgan, Bank of International Settlements (BIS), skriver i en rapport att KPI-deflation inte är ett problem. Problemet är kreditdriven tillgångsinflation. Exakt det vi upplever i Sverige just nu, vilket visar att Sveriges Riksbank är helt fel ute när de via kreditdriven tillgångsinflation försöker bekämpa KPI-deflationen.
Rapporten heter The costs of deflations: a historical perspective och hittas här.
Man konstaterar att kopplingen mellan svag ekonomisk tillväxt och deflation är tveksam och i princip enbart beror på depressionen på 30-talet, dvs är en anekdot, inte vetenskap1.. Däremot kan tillgångsdeflation kopplas samman med svag tillväxt – inte speciellt konstigt, då t ex börsen eller bostadspriser rasar i dåliga tider, vilket man t ex såg under 2008 – 2009.
”We test the historical link between output growth and deflation in a sample covering 140 years for up to 38 economies. The evidence suggests that this link is weak and derives largely from the Great Depression. But we find a stronger link between output growth and asset price deflations, particularly during postwar property price deflations. We fail to uncover evidence that high debt has so far raised the cost of goods and services price deflations, in so-called debt deflations. The most damaging interaction appears to be between property price deflations and private debt.”
Slutsatsen är att man i första hand ska begränsa uppbyggnaden av kreditdrivna tillgångsbubblor, specifikt fastighetsbubblor.
”There is a case that policy should first and foremost constrain the build-up of financial booms – especially in the form of strong joint credit and property price increases – as these are the main cause of the subsequent bust. And once the financial bust occurs, after the financial system is stabilised, the priority should be to address the nexus of debt and poor asset quality head-on, rather than relying on overly aggressive and prolonged macroeconomic accommodation through traditional policies.”
Kort sagt gör Riksbanken allt fel just nu. Man bygger upp enorma kreditdrivna tillgångsbubblor på bostadsmarknaden, fastighetsmarknaden, börsen och obligationsmarknaden, för att bekämpa en KPI-deflation som inte kan kopplas till dålig tillväxt annat än under 30-talets depression.
Riksbanken och Stefan Ingves bör alltså höja reporäntan, inte sänka den. Hela policyn för Riksbanken – att med världens största hål i huvudet styra på en godtycklig definition som 2.00% KPI-inflation, där KPI dessutom är hopplöst omdefinierat och manipulerat – är vansinne. Åtminstone enligt BIS rapport.
1. Ja, jag vet, att använda ordet vetenskap i samband med makroekonomi är förstås att förolämpa all riktig vetenskap. Riktig vetenskap bygger på verifierbara och upprepningsbara test av kontrollerade omständigheter, och det går inte att utföra inom makro- eller nationalekonomi. Ekonomer försöker dock göra sig viktigare än vad de egentligen är genom att inbilla sämre vetande att de på något sätt är att jämställa med fysiker, genom att slänga sig med lite enkla formler, som ska beskriva multivariata komplexa samband. Vilket förstås är ren idioti.









