Att flytta sparpengar till bankkonton utomlands innebär visserligen en valutadiversifiering, men samtidigt en större risk än att behålla dem i svenska kronor. Växelkurser varierar mer än Riksbankens mål om 2% KPI-inflation.
Sedan Riksbanken i sin desperation över att man inte lyckas uppnå det helt godtyckliga penningpolitiska målet om 2.0% i KPI-inflation gått ut med att man aktivt vill försvaga kronan har möjligheten tagits upp här på bloggen att flytta sparkapital bort från svenska kronan SEK. Man kan förmoda att dessa desperata åtgärder kommer hålla på till man lyckas med just detta, dvs försvaga svenska KPI-Svenssons köpkraft med 2%.
Att ligga kvar med sina bankkontopengar i SEK innebär alltså en risk om 2% minskad köpkraft, givet att Riksbanken lyckas med sin avsikt. Vilket förstås inget talar för, eftersom man spektakulärt misslyckats med både minusräntor och pågående köp av 200 GSEK statsobligationer.
Man kan som svensk konstatera att trots att kronan tappat 26% mot dollarn och 11% mot euron på några år, så har KPI-inflationen legat kvar runt 0%, med dominans på KPI-deflation. Sedan finns det ju ingen KPI-Svensson och en enskilds hela konsumtion kanske är importerade elektronikprodukter.
”Men framför allt så existerar det ingen person som har ett konsumtionsmönster enligt KPI, åtminstone inte i Sverige och knappast utomlands heller. En svensk KPI-Svensson skall både äga en egen bostad och hyra en lägenhet. H*n skall vara kvinna (köpa mensskydd), småbarnsförälder (blöjor), röka (cigaretter), supa (vin, sprit och öl), studera, vara sjuk (medicin och sjukvård), åka till Thailand varje år, köpa nya möbler, platt-TV och husgeråd varje år, äga bil mm mm. Kort sagt så måste KPI-Svensson dels ha väldigt dålig hälsa och ohälsosamma vanor, och förutom att vara både student, sjuk och föräldraledig även ha råd med utlandssemester, ny bil varje år, och ny platt-TV och dator varje år.”
Om KPI-Svensson är en självpyroman, som eldar upp hela sitt hushåll varje år, så kanske man kan konsumera enligt KPI.
Så man kan skydda sig mot Riksbankens avsikt att uppnå 2% högre konsumentpriser på ett år, genom att flytta pengarna utomlands. På det beslutet får man en avsevärd valutarisk. Sedan i januari har t ex CHFSEK fallit ca 8%. Verkar vara ett högt pris att betala för att skydda sig mot 2% minskad köpkraft och är ett anekdotiskt godtyckligt exempel på valutarisk.
Växelkurser varierar mer över tiden än KPI-inflationen urholkar din köpkraft i Sverige. Med dålig timing kan det vara en rejäl förlust att flytta bankmedel utomlands. Frågan är om den potentiella vinsten är värd risken?
Nu är dock risken att eftersom Riksbanken misslyckas med allt de tar sig för – de lyckas inte nå ett mål om 2% KPI-inflation och de säger sig vara mycket oroliga för hushållens skuldbubbla och bostadsbubblan, men är själva grundanledningen till att den eldas på som aldrig förr – så därmed kan vi förstås få en situation där SEK försvagas med 30% utan att KPI påverkas. T ex har SEK försvagats 26% mot USD sedan 2013, samtidigt som vi haft KPI-deflation.
Riksbanken kan säkert vara stolta över sin insats, men knappast nöjda. Ungefär som sjuksköterskorna som tog fajten, strejkade och fick löneförhöjningar lägre än KPI-inflationen på den tiden. Kanske vore det bättre om Riksbanken inte tog fajten, utan normaliserade räntan och rullade över på rygg och gjorde en pudel, erkännande att de klarar inte av att ordna den godtyckliga nivån 2% i KPI-inflation, utan blåser bara upp en massa bubblor.




