Även om rösterna ännu inte är sluträknade så lutar det mesta åt att C blir drottningmakare och bestämmer om det blir Andersson eller Kristersson som bildar regering framöver. I skrivande stund har socialistblocket 176 mandat mot 173 för brunhögern och det finns bara två realistiska regeringsunderlag och det baserar sig på att C bestämmer.
De sista förtidsrösterna och sent röstade utlandsröster är inte räknade förrän tidigast onsdag, men lär på sin höjd ändra ett mandat och i så fall förmodligen till fördel brunhögern även om SD-torskarna i Pattaya inte är så många som de framställs. Däremot har svenska expats påtalat att det enda partiet som genom alla år brytt sig om att få tag på deras kontaktuppgifter och skickat valinformation till dem genom åren har varit Moderaterna. Exakt hur M får tag på de personuppgifterna lämnas som en övning.
Valresultatet är fascinerande och det är väl nästan unikt att samtliga regeringspartier går framåt samtidigt som regeringsunderlaget försvinner till minoritet genom att sistagångsväljarpartiet SD tappar. Ja, tillsammans med S är SD det parti som har äldst väljare och därmed varje val tappar väljare till demens, annan sjukdom eller död. Och svärjissvansen brukar ju säga att ”SD är som S var förr” (dvs när S ansåg att homosexualitet var en sjukdom (vilket implicerar att den ansågs smittsam, vilket förklarar svärjisars rädsla för homosexuella då de tror att vara i samma rum kan göra dem själva alldeles gay – ledtråd, det är ingen risk kan jag intyga om du inte bara förtryckt din sexualitet), män fick våldta sina fruar och man fick misshandla sina barn, oönskade personer steriliserades eller lobotomerades, man mätte folks skallar och hejade på Hitler), så det är kanske inte så underligt att både S och SD backar.
Resultatet hela kan ses som en strömning till ökad liberalism, om nu brunhögerns M-KD-L skulle kunna tvätta bort det bajs de kletat ner sig med de senaste fyra åren, och iaf C gratulerade och välkomnade L:s framgångar med att det är glödjande med ytterligare ett liberalt parti i riskdagen i någon form av utsträckt hand.
Tuffe Uffe (M) sträckte också ut en hand till C och sade att han kommer utförska alla tänkbara regeringskonstruktioner. För det ena möjliga regeringsunderlaget är Tidölaget + C. Låt oss kalla det Tidelaget. Med regeringsunderlag avses inte de som faktiskt bildar regering, utan de som aktivt eller passivt stöder den regeringsbildningen. C kan t ex gå med på fortsatt M-KD-L-regering som itne släpper in SD, men där SD och C gör ett Tidelagsavtal kring olika specifika politikpunkter man vill ha med. Exempelvis ökad bekämpning av brott, som väl alla partier egentligen är överens om.
Men det kräver förhandlingsförmågor som man kanske inte fick genom att ha huggit flest konkurrenter i ryggen på ungdomsförbundstiden.
Och ska SD verkligen belönas med att gå in i regering när man är ända Tidölagetparti som backade? SD:s position bör vara svagare nu än innan, särskilt som de inte ensamma längre kan garantera regeringsunderlaget.
Sedan är oavsett vad Tuffe Uffe säger SD inte ett borgerligt parti och de borgerliga partierna inklusive C är mindre än de socialistiska V-MP-S tillsammans. Som SD-svansen ständigt intygar är ju SD egentligen S. Eller så ljuger de, väl medvetna om att SD egentligen är fa(s)cister. Men det finns inget borgerligt i partiet.
Det andra regeringsunderlaget är att C aktivt eller passivt stöder S tillsammans med MP och V, där C på samma sätt kräver att V inte får ministerposter och alltså inte bildar regering. Här gör man ett annat Tidelagavtal i någon form om vad för politik de olika partierna kan få igenom.
Andersson (S) i sin tur sträckte ut en hand högerut och efterfrågade breda och långsiktiga överenskommelser, t ex inom kärnkraft och nämnde specifikt att det skulle vara bra för företagen och jobben i Sverige, och acepterar att partiet är utdöende och att viss politik därmed behöver förankras brett och långsiktigt.
S skulle regera på ett extremt svagt mandat, väl medvetna om att de fått minskat förtroende, och att de kommer behöva C:s stöd, så det blir en höger-S som regerar. Glöm V:s miljardärsskatter. Det finns inget som helst stöd för det i riksdagen utanför V eller möjligen MP. Knappast något C kommer släppa igenom.
C:s partisekreterare säger till Expressen att C är redo att styra med S och bygga ”en handlingskraftig regering”, dvs inte bara stödja, utan bilda regering tillsammans. Det beror förstås på vad för politik man kommer överens om och om de kan få aktivt eller passivt stöd av V och MP.
C har förhandlingsläget att de alltid kan stödja en M-regering utan SD istället, vilket inte är något V kan komma dragandes med och C är därmed drottningmakare.
Vad som händer härnäst är att regeringen Kristersson fortsätter regera tills det blir en eventuell misstroendevotering av nya riksdagen, vilket väl ska prövas inom två veckor. Fälls Kristersson då av en majoritet av riksdagen fortsätter regeringen som expeditionsministär tills en ny regering tillsätts, och är inte tänkt att utöva politik utan bara förvaltning av riket.
Alternativt avgår Kristersson frivilligt innan dess, men på valnatten lät det inte så utan han hoppas fortfarande på C. Avgår han fortsätter han som expeditionär statsminister tills ny utses.
Den nya riksdagen väljer för övrigt talman, så det är inte säkert att det blir Andreas Norlén (M) som sitter kvar, men han åtnjuter generellt högt förtroende, så det finns nog få anledningar att avsätta honom inför regeringsbildningen, men det kan förstås ske senare. Framstående sossar drömmer dessutom om att få en ministerpost lagom inför pensionen, så de vill nog inte ta över oavsett.
Sedan blir det förslag till ny statsminister från talmannen efter att talmannen konsulterat statsministerkandidater i ämnet. Om inte en majoritet röstar emot ett förslag blir förslaget statsminister. Upprepas detta för många gånger (fyra?) blir det nyval.
Överlag kan man chilla. Det kommer inte bli en kommunistisk revolution efter det här valresultatet, och SD:arna har för dåligt fysiskt status för att genomföra en fascistisk statskupp. Istället blir det någon form av fortsatt svensk mellanmjölkspolitik, förhoppningsvis utan att det blandas in chokladbrunt och allt blir Pucko.
