Kultur

Årets bokmässa hade flest antal besökare sedan 2016 och visar på en tydlig konjunkturåterhämtning hos hushållen, samtidigt som det evighetslånga tjafset om läskrisen – vilken pågått sedan åtminstone radio infördes – återigen visar sig vara trams. Att ingen läser kulursidornas recenserade finkulturella böcker betyder inte att det föreligger någon läskris och de författarna fortsätter leva på sina stipendier som författare som faktiskt läses finansierar via biblioteksersättningen.

Bokmässan hade 95 706 besökare, vilket är 2 000 fler än förra året och den högsta siffran sedan 2016 och bokmässans bästa år. Mellan det har vi först haft raset i bostadspriser 2017 – 2018 som fick många hushåll att sätta i halsen, sedan pandemin och senast ett europeiskt mellanstatligt storkrig Ryssland – Ukraina med först hyperinflation runt 10% utan löneökningar (vilket är den svenska modellen, dvs inte kompensera för högre kostnader) och en normalisering av räntorna.

Men nu är reallöneökningarna tillbaka, hushållen har vant sig vid räntorna och flera år av manodepression i hushållens konjunkturbarometer är över. Samtidigt är mycket tack vare ljudböckerna läsandet på topp även om många författare säljer dåligt på papper och nya författare ofta inte ges ut analogt på döda träd alls. Som alltid tjatas det således om läskrisen där böckerna först hotades av radion, sedan jazzmusiken, sedan serietidningar, teve, dansbandsmusiken, disko, smartphones eller vad nu kultursidorna och kultureliten väljer att rasa om beroende på decennium. Mest ironiskt nu är att kultureliten rasar över ljudboken, som gjort att det läses mer än någonsin om än inte på papper.

Finkulturens av sina kompisar utvalda författare får dock sina stipendier eller förhöjda särskilda biblioteksersättning som finansieras av de författare som den breda allmänheten faktiskt läser på biblioteken. Hälften av den sk biblioteksersättningen går nämligen som skattefria stipendier till denna utvalda elit, och av den andra halvan går ungefär hälften i skatt och hälften ner i de lästa författarnas plånböcker efter sagda skatt.

Tidölaget höjde rent av biblioteksersättningen med 3.9% förra året och 3.8% i år med en inflation på 1.1%. Det senare väljer Författarförbundet att kalla en nedprioritering och skriver i sitt pressmeddelande:

“[I] förhållande till de samhälleliga kostnadsökningarna kan inte höjningen betraktas som en förstärkning utan snarare ett minimum för att hålla liv i det kvalificerade litterära skapandet som alla medborgare får ta del av genom våra bibliotek.”

De enda som möjligen kan försörja sig på biblioteksersättningen är vissa barnboksförfattare samt “det kvalificerade litterära skapandet” i form av den utvalda eliten som får stipendierna år efter år samt den sk särskilda biblioteksersättningen om man är extra fin.

Jag har räknat fram att jag är typ den 47:e mest sålda skönlitterära svenska författaren, och jag får 30 000:- SEK i biblioteksersättning i år, eller runt 15 000:- SEK efter skatter och arbetsgivaravgifter. Det är inget man kan leva på och håller inte mitt litterära skapande i liv. Istället säljer jag böcker, rent av en bit över 100 000 böcker om året, och passerade i vintras en miljon sålda vilket firades av på årets mässa. Det betyder också att 30 000:- SEK som mina utlånade böcker dragit in går i stipendier till någon finkulturell författare skattefritt. Exakt varför biblioteksersättningen till finkulturen inte behöver betala skatt men jag måste det på samma pengar lämnas som en övning åt politiken. Betala skatt är ju coolt och går till vård, skola, omsorg och sådant viktigt, så varför kultureliten slipper skatt är lite oklart. Antar att de ger bort pengarna frivilligt till välfärden istället.

Kanske irriterande, att faktisk sälja böcker och läsas kan bara fnysas åt konstaterar både Aftonbladet och Borås Tidning i sina ovanliga så kallade recensioner av mig (inte av mina böcker). Är man inte journalistkollega* eller finkultur får man förstås vara glad att öht bli nämnd i media, men min erfarenhet är att det inte påverkar bokförsäljningen ett dugg för en etablerad författare.

Men läsarna och lyssnarna skiter i kultursidorna och någon läskris föreligger inte annat än hos de som inte förstår varför ännu en skönlitterär pseudobiografi om en person som var stor på 1930-talet inte säljer oavsett verkshöjden på prosans språk.

Just det – Författarförbundet har också börjat dreva mot ljudböckerna och försöker hävda att författare får dåligt betalt. Ja, om man följer Författarförbundets avtal så är det dåligt betalt. För alla böcker, inte bara ljudböcker. Kanske bör Författarförbundets förhandlare för de där ramavtalen titta på bjälken i det egna ögat. Nya författare bör nog ta ett snack kring vad man tecknar för avtal och inte ta ramavtalet som är en total blåsning av författaren, särskilt inom det digitala som bara blir större och större.

Nästa år har vi högkonjunktur och jag ponduspostulerar att det blir ett nytt besöksrekord på bokmässan. Och detta trots att böckerna har ökat runt 30% i pris i handeln sedan pandemin.

Och förändrade affärsmodeller för läsande är inte en läskris. Det kan vara en kris för företag vars affärsmodell inte anpassas till utvecklingen, men det är inte samma som att det inte läses.

För övrigt rustade Upper House upp sig till en femma i betyg enligt mina betygskriterier i år genom att ha filmjölk till frukost och en fungerande dusch som inte krävde manual för att vattnet skulle komma på rätt plats och i rätt temperatur. Förvisso var det filmjölksbröd man löste det hela med, men det får anses vara acceptabelt.

Exakt nu ska jag börja på min nästa roman, som heter S*******hjärta**.

En del fler foton finns på Lenas Instagram.

*att kunna skriva journalistiska texter betyder inte att man vare sig per automatik kan skriva långforms reportageböcker läsbart eller än mindre hantera dramaturgi och definitivt inte skönlitteratur. Det är skillnad på text och text. Faktainnehållet i reportageböckerna behöver det inte vara något fel på, men läsbarheten har ett brett utbud. Recensioner i media är man dock garanterad om man är journalistkollega, det finns trots allt kåranda.
**Svitfesthjärta?