Dags för lite fredagsmys och idag ska vi vara seriösa. Seriöst så tycker jag att ni alla män, som enligt enkäterna utgör 90-95% av bloggens läsare, ska läsa Bianca Kronlöfs bok Brev till mannen. Ja, även du som aldrig och du som säger inte alla män. Den kostar typ åttio spänn och på lättläst svenska med 125 luftiga sidor tar den bara någon timme av ditt liv. I bästa fall lär du dig något, kanske får lite tankar, eller rent av säger ifrån nästa gång det behövs – reaktivt eller proaktivt – och tar det där riktiga snacket med dina manliga vänner. Eller så skrattar du bara dig fördärvad om kapitlet om IKEA (de som vet, vet). Eller så går du hem och fortsätter som vanligt.

Ja, boken handlar om feminism, maskulinitet och patriarkatet, dvs den samhällsstruktur som ytterst gör män till offer. Kronlöf påtalar upprepade gånger att män är de som oftast blir misshandlade, oftast begår självmord, oftare tar droger, oftare är alkoholister och lever kortare. Särskilt män utan en kvinna som partner lever kortare, så mitt återkommande råd att vårda din relation och investera i den (om det så är i form av en bukett blommor) är bättre än att sitta vid en börsskärm.
Kronlöf konstaterar också hur både män och kvinnor bankas in i en mall där de får lära sig konstiga saker. Vi män lär sig att dölja våra känslor och att bruka våld. Kvinnor får inte gilla sex utan måste spela svårflörtade, medan alla män förväntas vara sexuella gudar, samtidigt som det finaste du har – din kuk – helst ska hanteras av en inkompetent kvinnlig nybörjare istället för en kvinna som vet vad hon sysslar med. Den mest tragiska meningen i boken säger Kronlöf själv i sitt brev till sin ofödde son är beskedet att han kommer bli slagen av andra män (inklusive pojkar på dagis eller i skolan).
I själva verket påtalar Kronlöf är det män som borde få rådet att inte gå hem ensamma från krogen, det är män som borde ha ett nödnummer att prata med så de kan gå hem i trygghet, det är män som borde få rådet att byta sida på gatan när de möter män. För de som slår och våldtar är i en förkrossande majoritet de män som kvinnor har relationer till. Inte en slumpvis man på gatan, även om det är de som hamnar i tidningarnas klickrubriker. Kvinnor borde vara rädda för att gå in i hemmet – i själva verket är den tryggaste miljön för en kvinna ute tillsammans med män hon inte känner och den farligaste miljön är hemma, rent statistiskt. Så titta dig i spegeln. Din hårfärg, hudfärg, ögonfärg är vad den vanlige våldtäktsmannen och kvinnomisshandlaren själv har, även om du aldrig skulle.
Argument som jag skulle aldrig och inte alla män bemöts kort och kärnfullt i boken. Nej, du som aldrig har ingen skuld för vad den statistiska könstillhörighetsgrupp du tillhör statistiskt tar sig för, lika lite som du ska hyllas för att en man var den förste som satte foten på månen eller uppfann Internet (påstående av Kronlöf, vet ej om det stämmer?). Det är en statistikgrupp, men du är en individ. Lär dig skillnaden.
Du som aldrig sitter ändå och är underhållen av filmer och teveserier med mannen som slår. Den ensamme känslo kalle som i slutändan själv med nävarna eller vapen i hand löser problemet. Bruce Willis räddar dagen, Yippie-kay-ey, motherfucker. God jul. Och så lär vi – både kvinnor och män – oss hur en riktig man ska vara? Eller?
Och ja, de flesta våldtäkter anmäls aldrig. Inte ens i Sverige. Offrets läkandeprocess blir inte nödvändigtvis bättre av juridisk rättvisa och det är faktiskt offret som bestämmer över det. Om du är väl förtrogen med dina kvinnliga vänner, eller kanske rent av din kvinnliga livspartner, så kan du fråga om det. Eller så låter du dem ta upp det själva när och om de vill, kanske är bäst så. En del saker kanske du inte ville veta …
Och du, säg inte ”du är (något positiv), trots att du är tjej” till eller om någon kvinna någonsin. Det antyder att kvinnor normalt besitter negativa egenskaper. Säg ”jag gillar dig för (något positivt)”. Utelämna det där med tjej. Vi är alla individer, precis som du som aldrig.
Ska jag göra en personlig avstickare så möter jag som författare en hel del skit, oftast om kvinnorna i mina böcker. En kvinna kan tydligen (oftast enligt kvinnor) inte vara en actionhjältinna. ”En projektion av manligt begär” kallade Aftonbladet min nuvarande bokseries huvudperson Hanna Hjerta för hon äter pizza, dricker öl och gillar sex, samt sysslar med manligt kodade uppgifter. Vem f-n gillar inte sex? Om du själv inte gillar sex är det kanske din partner det är fel på och om din partner inte gillar sex är det kanske du själv som ska titta dig i spegeln? Och jag har blivit mansplainad om och om igen hur orealistiskt det är med starka kvinnor. Herre gud, jag ska inte dra fiktionkortet, utan det finns gott om kvinnor som besitter dessa egenskaper. Ska vi hårdra det hela så är en manlig actionhjälte en cliché, en kvinnlig actionhjälte är intressant. Hanna Hjerta är en individ, inte en median. En median skapar inte alltid spännande böcker och jag blir mörkrädd när jag tänker på hur medianen verkar se ut på Aftonbladet Kultur.
Att sedan min fru Lena har gjort det mesta av det som Hanna Hjerta har för sig – inklusive blivit anfallen av en isbjörn – gör mansplainandet ännu mer intressant i sig. Och hon (och även jag) känner så många fler kvinnor som gör motsvarande, men ännu mer och svårare, de är bara inte kändisar. Först var min tanke när jag började skriva detta fredagsmys att lista allt Lena gjort som Hanna också gjort. Men alla de berättelserna om vad Lena har gjort – från vågsurfning på en exotisk strand till den där isbjörnen – är faktiskt hennes att berätta (en bråkdel finns på hennes egen blogg, en del volontärarbetet i Ukraina här på bloggen eller i hennes bok Solroseffekten, men tiden sätter gränser för de hundratals oberättade berättelserna* – svårt att både göra, skriva och föreläsa, men kunde Hemmingway, så finns det ännu hopp …). Och det finns så mycket ni inte känner till och som jag sitter på händerna med just nu för att inte lista. Hanna Hjerta är fortfarande fiktion (det betyder inte på riktigt, Aftonbladet), eller som när jag fick en försvarsadvokat som vi hade vid middagsbordet att sätta i halsen och bli likblek när jag sade ”Lena har inte dödat lika många som Hanna” för att förklara skillnaden.
Men nej, män lyssnar inte på kvinnor utan på andra män, men du kan alltid lyssna på mig och läsa Brev till mannen av Bianca Kronlöf. Som likt de flesta kvinnor älskar män. Bra humor blandar dödligt allvar och säger sanningar om det du inte vill höra. Eller så fortsätter du överföra patriarkatet till dina barn, så din dotter ska gå runt och vara rädd, och din son ska lära sig dölja känslor och att slå. Andra män om inte annat. Ja, även i homosexuella relationer om du nu vill inflika något sådant, vilket berörs i boken förstås.

Du hittar Brev till mannen i din lokala välsorterade bokhandel, hos Bokus eller Adribris. Samt som ljudbok på t ex Storytel. Du kommer inte ta skada av att läsa och om du besitter läsförståelse kommer inte ens ditt ego bli knäckt.
Med det önskas ett trevligt fortsatt fredagsmys. Var inte en rövhatt. Vem vet, du kanske till och med får gå på IKEA ikväll?
Jag har slutat med skittjänsten Tradedoubler, så länkarna till böcker är inte reklamlänkar längre och mitt bolag får alltså noll öre i betalt för att du köper Kronlöfs läsvärda alster.
*för att inte tala om alla återberättade berättelser från de människor Lena och jag träffat på resor till ass end of nowhere, dit de verkar flockas – från den amerikanske A-10 piloten på Kilimanjaro som flög CAS för svenska BA01 i Bosnien inklusive vår gode vän Magnus Ernström; till F-35 piloten (redacted); en fd chef för de amerikanska strategiska kärnvapenstyrkorna (redacted); chefen för ett stort internationellt personskyddbolag som erbjudit Lena jobb, eller den danske attackdykaren som förklarade vad U-137:s grundstötning egentligen berodde på. Och då ska vi inte ens börja prata om volontärer och försvarare i Ukraina och deras berättelser …









