Gästinlägg: Leverans och införande av drönare till Ukraina, ytterligare leveranser av utryckningsfordon

5.3K

Den här resan planerades kring leveransen av fyra bilar till Räddningstjänsten i Ukraina, samt leverans och införande av drönare som kommer utrustas med amröjningsförmåga och användas för att få bort minor och oexploderad ammunition. Vi hjälpte även med en leverans av utrustning till Hospitallers, samt till ett sjukhus i Charkiv-området och till sjukvårdare vid fronten.

Till att börja med så vill jag påminna: Att vi har samlat ihop till dessa är er förtjänst. Det är tack vare era donationer, från både privatpersoner och företag, som vi har kunnat göra detta. Det har samlats ihop medel till tre drönare. Det finns dels behov i Charkiv för att snabba upp röjningen där. En av drönarna kommer levereras till ett annat ställe än Charkiv. Beroende på vad som kommer hända på fronten under de kommande dagarna eller veckorna kan behovet komma till att ändras. Det tar dessutom en del tid att leverera själva sensorerna samt att utbilda teamet som kommer använda drönarna, så den första kommer hinna användas skarpt och utvärderas, och den andra kommer användas för test, validering och förbättring under tiden – innan den tredje tas i bruk. På så vis får vi ut bäst nytta och optimerar användningen långsiktigt.

Bilarna som levererades var också till Räddningstjänsten i Charkiv. Det var två äldre släckbilar med pump fram, en mindre bil för transporter av personal och materiel (som också kan användas vid fronten för evakuering av sjuka med mera), och ett chassi från en gammal hävare (bil med korg på en kran, tänk skylift – reds anm). Chassit kommer användas för att transportera ett stort elverk, som i så fall blir mobil och kan göra nytta där det behövs. Och det behövs ofta, både på skadeplats och vid logistikarbete.

I Charkiv finns det fortfarande stort behov av släckfordon. Många har slitits ut under den dagliga användningen – terrorbombningarna och artilleribeskjutningarna orsakade flera stora bränder dagligen. Många bilar har blivit skadade i bombningarna och beskjutningarna. Staden och förorterna kämpar med att få fram materiel – leveranserna är långsamma och det finns dåligt med resurser. Nu när vi redan har skickat svenska bilar och svensk slang dit, så känns det meningsfullt att fortsätta fylla på med samma utrustning. Kopplingarna är ju annorlunda, och det är bra om alla speciallösningar och övergångar hamnar på ett och samma ställe.

Att träffa räddningstjänstpersonal från Charkiv har för mig blivit lite som att återförenas med släkt eller vänner. Vi kramas, frågar hur det har gått, vad är nytt sedan sist. De skakar på huvuden. När ryssen blev tryckt tillbaka vid Charkiv upphörde artilleribeskjutningarna. Däremot började Charkiv bombas desto mer. Det hade kommit riktade attacker för att slå ut infrastrukturen. Strömmen försvann under några dagar, och var fortfarande instabil när vi nu möttes upp. De berättar i detalj hur de har det. Med strömmen försvinner rinnande vatten. Med rinnande vatten försvinner hygienen – toaletten går inte att spola, och efter ett tag börjar folk uträtta sina behov utomhus. Vatten hämtas också utomhus. Charkiv är en stor stad, och en sådan situation betyder stora risker för sjukdomsspridning. Lite som i Sjärnklart. Eller exempelscenario från “Är du förberedd?“

En av de större utmaningarna som kommer nu är kylan. När strömmen och gasen är borta finns det inte mycket som kan användas för att hålla värmen. Många försöker värma sin lägenhet med en vedspis de ställer på balkongen. Det är inte helt ofarligt när det kommer till brandsäkerhet. Dessutom är det svårt att skaffa ved – skogarna är livsfarliga att vistas i på grund av minor och oexploderad ammunition. Gällande kylan finns det en insamling som Blågula Bilen driver, en stor rekommendation om ni vill göra skillnad i dessa tider.

Charkivs Räddningstjänst får inte heller mindre att göra på grund av den lyckade ukrainska offensiven. Tvärtom blir det extra mycket att ta hand om. När tex Izium befriades skickades det direkt en stor grupp räddningstjänstarbetare dit för att hjälpa till. Det första som sker är amröjning. Sedan hjälper de till med allt från att röja upp rasmassorna till exhumering av massgravarna. Jag har inte några bilder i dagsläget men jag slår vad om att läget är likadant i Lyman och i närheten av Cherson – om inte värre.

Många har vänner eller släkt som har bott på ockuperat territorium, och har mycket att berätta om hur ryssarna har behandlat dem innan de befriades. Charkivborna delar med sig av några berättelser. En kollega från Räddningstjänsten i Charkivområdet skulle tvingas att fortsätta tjänstgöra under ryssarna, men vägrade. Då torterade de honom medelst bilbatteri mot handflatorna. Halvt livlös lämnades han på marken, och ryssarna sa till honom att dyka upp på jobbet det första han gör imorgon bitti – eller så skulle de upprepa samma “argumentation” dagligen tills han skulle förstå budskapet. Nu får han andas ut efter att området blev befriat.

De som är först på plats på befriade områden blir vittnen till alla möjliga och omöjliga krigsbrott. Civila avrättningar har skett både planerat och oplanerat. I Izium lovade ryssarna att inte skjuta civilbefolkningen – vad det nu var för patetiskt hearts & minds-försök vet jag inte, men uppenbarligen ville ryssarna försöka få befolkningen att bli mindre rädda för dem, och arbeta upp lite tillit. Men när det var dags att retirera så sköt ryssarna dock urskillningslöst bakåt, mot civilbefolkningen i bebyggelsen – mödrar, babusjkor, barn. Så mycket för ryska löften. Eller krigslagar.

Att vara i Ukraina och prata med lokalbefolkningen öppnar upp en avgrund av sorg och vrede. I Sverige är vi hyfsat skyddade mot det här – vi kan när som helst sluta läsa om krigsbrotten och fokusera på något annat. Men i Ukraina är det vardag och kan inte ignoreras. Det är som att hamna i en parallell värld. Där vad som helst kan hända utan att västvärlden gör någonting utöver att kanske skaka på huvudet eller twittra lite upprört. Där språkbruk ska passas noga för att alla är till absolut högsta grad påverkade av sorg, umbäranden och personliga förluster. Där ett lyckat offensiv inte bara betyder glädjetjut, utan oändliga begravningsceremonier på ukrainska sidan, något som inte nämns i västerländsk media. Där flyglarmsappen måste passas och det alltid måste finnas flera stycken plan B.

Den här gången kunde vi övernatta på brandstationen i Lviv, innan vi fortsatte österut. För mig personligen var det väldigt intressant att uppleva hur kollegor i Ukraina bor och jobbar. Bland oss chaufförer fanns även en 22-årig heltidsbrandman, och en pensionerad brandmästare som jobbat inom yrket sedan 1980-talet, bl.a tillsammans med svenska styrkor i Bosnien och i Libanon. Kändes bra att representera svenska brandkåren med en sådan spridning. Resterande team bestod av personer från andra blåljusyrken eller med lämplig erfarenhet, flera har kört upprepade vändor till både Ukraina och Syrien.

Jag brukar ofta få frågan från läsare om det behövs fler chaufförer, men vi har inte möjlighet att ta in fler, och inte heller att administrera samtliga förfrågningar. Däremot vill jag hänvisa till Blågula Bilen, som ofta har behov för extra chaufförer. Vill någon göra mer, och jobba hands on som volontär, så rekommenderar jag OperationAid som har behov av fler volontärer både i Polen och i Ukraina.

På plats i Lviv hade vi några timmar för rest & recreation innan vi skulle vidare. Utöver studiebesök på stationen och utbildningscentrumet hann vi med lite fys. Tillsammans med ukrainska brandmän anmälde vi oss till det virtuella loppet för 100,000 stridsvästar, som bl a löpklubben i Lviv anordnade. Vi sprang en mil genom stan, och såg till att varje målgång bestod av en klunga med både svenskar och ukrainare. Det var ett minnesvärt lopp – det är inte varje dag jag lägger om löprundan för att ta mig förbi en checkpoint som är bemannat med beväpnade militärer. Inte heller varje dag jag springer förbi stridsvagnshinder i stadsmiljö.

Samtidigt påmindes vi om hur livet går vidare i ett krigsdrabbat land – folk som står och väntar på bussen, par som promenerar, butiker som håller öppet, gammalt som repareras och nytt som byggs. Den yngre brandmannen erkände att det inte alls var som han föreställde sig – att det var mycket mer modernt, civiliserat och välutvecklat än vad han trodde. Ja, Ukraina är ett europeiskt land med rätt hög levnadsstandard. Vi får inte glömma det när vi tittar på foton på sönderbombade byar och stadsdelar i ruiner.

I Kyiv gick våra vägar isär. Charkivborna åkte vidare, resan hem tar minst 15 timmar och de hinner endast med 2-3 korta stopp på vägen. Vi själva skulle också ta oss hem, i olika omgångar.

Några av våra chaufförer påbörjade den långa resan hem nästan direkt efter att de ankom till Kyiv. Det enklaste är att ta tåg, men det tar lång tid och väntetiden på gränsen kan påverka ankomsttider. Jag själv stannade kvar, med en del sociala ärenden att ta hand om. Bland annat mötte jag upp Margit och Thomas, och åt lite georgisk mat med dem för att fira releasedagen av “In i Ukraina: en krigsdagbok” som släpptes samma dag. Boken hade endast kommit ut i Sverige, så det var inte förrän några dagar senare som jag kunde köpa ett eget ex. Boken är ett sätt att följa med till krigsdrabbade Ukraina, och uppleva första veckornas kaos på plats – samt få viktiga insikter utan att själv behöva åka till landet.

Ytterligare ett uppskattat möte var med ställföreträdande chef för Georgiska Legionen. De har funnits sedan 2014 och varit en del av ukrainska försvaret sedan 2016. Nu har de vuxit till ca 1200 personer, hälften av vilka är internationella frivilliga från nästan tjugo andra länder, bl a USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De välkomnar uttryckligen västerländska värderingar, och har nolltolerans för extremism av alla slag. Georgiska Legionen arbetar väldigt mycket med humanitär hjälp på plats, vilket ger möjligheter till samarbete med hjälporganisationer i Sverige. Det som imponerade mig i deras arbete var att de jobbade på flera fronter samtidigt. De ryska ockupanterna är bara en av inriktningarna – självklart jobbar de med det militära. Han berättade stolt att deras specialitet var att ta ut Kadyrovs styrkor samt ryska officerare. Men det militära är inte det enda som är bekymret i landet. Ett annat problem är korruptionen och resterna av förlegade system som försvårar utvecklingen mot Väst. Det är deras andra front – de ser till att bekämpa korruptionen, och bedriver arbete för att öka demokrati och införa västerländska system, metoder, värderingar och arbetssätt. Den tredje fronten är den ekonomiska. De letar västerländska företag som vill investera i Ukraina, och på så vis boosta ekonomin långsiktigt. De ser till att investerare får god kontakt med ukrainska aktörer, och guidar dem till rätt folk. På så sätt blir utvecklingen i landet mer långsiktigt. “Om vi vinner militärt, men inte gör någonting åt de andra fronterna – vad för slags seger skulle det vara?” Tidiga investerare kan vänta sig en fantastisk utveckling långsiktigt, och jag vidarebefordrar gärna kontakten.

En väldigt viktig påminnelse blev det i alla fall för mig – att lyfta blicken och höja verksamhetens fokus några nivåer. Vår verksamhet på Swedish Rescuers ska ju inte bara handla om att köpa in första bästa ambulansen, utan om att ändra systemet så att vi inte ska behöva bjuda på auktioner och liknande utan ta över eller köpa bilarna direkt. Det finns motstånd på vissa håll, där folk med beslutsmandat inte riktigt vågar ta steget, men vi vill uppmana dem till att vara modiga och göra det enda rätta. Även om det kanske “alltid har gjorts på samma sätt” så behöver det inte fortsätta. Varje organisation har rätt till att donera eller sälja fordon och/eller utrustning till en ideell organisation om de anser att det behöver göras. Det finns många exempel på det, och det behöver bli best practice. Det finns mycket erfarenhet och kunskap hos organisationer som har sysslat med leveranser till Ukraina sedan start, till exempel Swedish Rescuers, och det är dags för svenska samhället att utnyttja det. Det duger inte att återuppfinna hjulet gång på gång, eller som i vissa fall skicka materiel “centralt” för att det sedan ska fastna i någon hub i Lviv utan att någonsin nå dem som behöver det som mest.

Ett annat viktigt möte var med grundaren av Dronarium, som utbildar drönaroperatörer i Ukraina. Det är tack vare dem och Drones2Ukraine som vi kunde genomföra projektet kring amröjningsdrönare. Jag har jobbat tillräckligt länge inom IT (första IT-relaterade uppdrag för 20+ år sedan, första riktiga anställning 17+ år sedan) för att veta att det inte går att lösa några problem endast genom att leverera en teknisk lösning. Teknik i sig löser ingenting – det är helt verkningslöst utan en grundlig förankring i verksamheten, ändringar i processer och attityder, noggrann utbildning och information, samt effektiv ledning även efter införande för att kunna få ut full effekt. Det gäller för IT-system i samma grad som det gäller för amröjningsdrönare. Det gäller att ta organisationen igenom processen, hjälpa dem med att utbilda, informera, förankra, förändra. Och det görs bäst med en lokal aktör på plats.

Utbildningen läggs upp av Dronarium. De har i dagsläget utbildat över 1500 operatörer, och är Ukrainas största utbildningscenter. De finns på flera ställen i landet, och har ett flertal instruktörer som håller en standardiserad utbildning, som tar 40 timmar. Varje vecka examineras nya operatörer, och det finns en ständig kö på ca 400 personer som väntar på kursstart. De samarbetar tätt med Drones2Ukraine, och de resurser de har fått från Sverige har de kunnat omsätta till väldigt mycket nytta (och verkan). De nämner själva att hjälpen med drönarna har varit det enskilda viktigaste stödet som de anser Ukraina har fått från Väst. Efter att kriget är slut kommer dessutom drönarna användas för civila syften såsom kartläggning, återuppbyggnad, lantbruk, och så vidare. Och de ukrainska drönaroperatörernas know-how kommer vara guld värt på den internationella marknaden.

Drones2Ukraine anordnade ett utbildningstillfälle för korspollinering av kunskap mellan ukrainska operatörer, internationella leverantörer (av bl a magnetsensorer), och svenska intressenter. Jag hade möjlighet att närvara på en liten del av utbildningen, och fick ta del av hur ukrainare arbetar med drönare. I början av kriget, innan operatörerna blev utbildade, så överlevde en drönarpilot i snitt i 2 – 3 dagar. Efter att utbildningen rullades ut så utökades den tiden till en månad, och idag anses det vara säkert att arbeta om det sker enligt metodiken som lärs ut. De har lärt sig enormt mycket kring vad som kan tweakas och förbättras på drönare. Erfarenheter och kunskaper från fältanvändning delas och samlas in dagligen.

Nu utvecklas ju fienden också. Dels har de fått tag på vissa teknologier där Ukraina har haft ett försprång. Dels har de tagit i bruk vissa sätt att bekämpa drönare, bl a Rtut-B som bygger på sovjetisk teknologi, som “grillar” drönarna i luften. En leverantör för väldigt användbara och populära drönare (utelämnar namnet pga sökbarheten) har inga uttryckliga policies för leveranser, men undviker att leverera till Ukraina. Om de vet att tekniken ska till Ukraina så kan de häva en hel beställning, vilket orsakar stora förseningar, logistiska bekymmer och frustration för operatörerna. Till Ryssland verkar leveranser ske utan bekymmer, med senaste teknologin direkt från fabriken. Det här är en av anledningarna till varför jag inte beskriver tekniken ingående i texten – det är en del av riskminimeringen för projektet.

Ytterligare dimension för användning av drönare i Ukraina är hur de köps in. Många drönare är crowdfundade på eget initiativ av operatörerna, och det finns en helt annan ägarskap än om det hade varit militärt materiel. Detta leder till en mycket mer konservativ användning. Det finns en hel del att säga om användningsmetodik, och taktiska tips, men den informationen ska stanna hos de berörda. Om det finns behov av sådan info hos t ex svenska Försvarsmakten så vet de vilka de ska anlita som konsulter.

Det var en kort rapport – utbildningen fortskrider, och snart kan Charkivborna kliva upp ytterligare ett snäpp med att använda tekniken för att ta bort konsekvenserna av olaglig rysk krigsföring mot Ukraina. Det handlar inte bara om att kortsiktigt rädda liv och se till att folk inte dödas och skadas. Det handlar även om att säkra områden som ska användas för lantbruk. Just det med lantbruk är ju en del av en större bild, där Ukraina står för en stor del av matproduktion i världen. Så länge lantbruket hindras av minor kommer hela världen påverkas av konsekvenserna, med råvarubrist, höga matpriser, och humanitära kriser i länder som är mest utsatta – med flyktingkriser som konsekvens. Amröjningsdrönarnas verkan är således global.

Senaste veckorna har varit intensiva, och mer arbete kvarstår. Vinter är snart här, och vi jobbar på flera fronter. När det kommer till stöd gällande varma kläder med mera, så är det lättaste att kontakta Blågula Bilen eller en av insamlingshubarna i landet. De har möjlighet att administrera både större och mindre donationer, ombesörja transporter om det behövs, och sätta volontärer i arbete. Det krävs mycket resurser för att genomföra detta, och den kapaciteten har inte jag som individ, så det bästa är att ni kontaktar organisationerna direkt. Jag är en volontär och jobbar ideellt som en liten del av en organisation, så det är viktigt att eventuella förfrågningar går till rätt ställe och via rätt väg, inte till mig och Lars utan till den organisationen som berörs. När det kommer till Ukrainas arbete med drönare kan jag varmt rekommendera United24, som ju frontar Ukrainas Drönararmé, och de ovannämnda aktörerna som jobbar med det.

Jag vill härmed tacka alla som har sponsrat drönare och bilar med era donationer, både som privatpersoner och som företag.

Chaufförerna ska tackas: Roger Westerlund, Johan Hansson, Tommy Källberg, Thomas Erdelyi, Göran Grudén, Lucas Lundström, Andreas Wåhlström och Christian Eliasson. Tack till deras nära och kära för allt stöd och för att de har kunnat komma iväg.

Tack alla som hjälpte till med hämtningar, transport, lagring, och annat.

Tack till följande företag och organisationer: Räddningstjänst Höganäs, Motorhallandm, Värends Räddningstjänst, Brissman, Rossing Gruppen, Opus Bilprovning, Masen HB, Telium, Vitri, Gestrike Räddningstjänst, Ljusdals kommuns Räddningstjänst, Granngården Maskin i Hudiksvall, Björn, MKM Verktyg & Hydraulik samt medlemmar i Sankt Pauli församling. Om jag har glömt någon så är det helt och hållet mitt fel, säg till så åtgärdar jag.

Slutligen så vill jag nämna en viktig sak. Trots att jag är den som skriver om Swedish Rescuers leveranser till Ukraina så är det inte jag som är Swedish Rescuers. Organisationen har firat ett decennium, och har levererat brandbilar och ambulanser till krig- och krisdrabbade områden långt innan jag ens hört talas om dem. Nu har jag haft möjligheten att bidra till organisationen genom att informera här på bloggen, och Lars ska ha enormt eloge för att han har låtit bloggen agera plattform för detta hittills. Jag har också bidragit med att arbeta med det här ideellt i över sju månader, vilket har varit långt över heltidsarbete, oftast utan paus för helger eller kvällar.

Men förutom mig så finns det ett stort team med personer som ger av sin tid och sina resurser för att få det hela att fungera. Det finns folk som ansvarar för olika delar, som driver föreningen, som ansvarar för ekonomin, som jobbar på med nästa leveransen, som administrerar, kommunicerar, förbereder, mekar, och genomför det som göras skall. Det är inte bara chaufförer, trots att det är de som ofta syns, utan det är ett större nätverk av hårt arbetande engagerade personer. Det är alla de som är Swedish Rescuers, trots att de inte syns i media lika mycket som jag. Och jag vill att det ska vara fokus på dem, inte på mig.

Här är en text som en av chaufförerna skrev efter senaste resan, en personlig reflektion kring gärningen.

“Man kan ju fundera på hur man fungerar som människa? Men ibland så fungerar man ju som människa. Den människa som bryr sig om andra människor. Utöver ens egen bekvämlighet. Vilken är ljusår över andras på planeten (bekvämligheten). Det var ju inte skrivet i stjärnorna att ett land som strävar efter frihet och demokrati skulle attackeras av en maffiastyrd bensinstation. Avundsjuka är en cancersvulst som inte är förbehållet oss svenskar. Den drabbar också Kreml. Hur skulle det vara om grannlandet och den tidigare kornboden Ukraina plötsligt blev fria och demokratiska? Ett av Europas rikaste länder vände sig mot väst. Katastrof för ett rike med ambitioner att styra världen med vapenmakt och ambitioner att vara världsledande. Ett populärt uttryck är att svenskarna slåss till den sista finländaren. Nu slåss Europas demokratier till den sista ukrainaren. Rågången har utvidgats. Min personliga del i försvaret av demokrati och frihet är en fis i rymden. Jag har sett vad krig och förstörelse gjort med länder och vanligt folk. Det är inte någon ”walk in the park”. Inget vatten, ingen el eller tak över huvudet. Förutom att det skall falla granater, bomber och robotar på skulten. Jag är för gammal (insett det) och orörlig för att tillföra stridande förband någon som helst fördel. Men något måste man ju kunna göra för ett folk som inte bara kämpar för sig själv utan för en stor del av planetens tänkande befolkning. Mitt bidrag är av ringa natur. Liten tid av stor fritid. Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Det är ingen fest att åka polsk färja och göra motorväg i Polen och Ukraina med rassliga brandbilar. Sova på gränsen i brandbilshytt. Men det uppvägs av mötet med nya fina människor som kämpar för vår frihet. Stor tacksamhet riktas till organisationen Swedish Rescuers för att jag fått vara med och bidraga till demokratins fortbehållande. Det är det vi gör. Om någon trodde något annat.”

Tommy