Desperation av media

Gårdagens oljefynd från BP:s sida växer för varje minut som går. I media alltså.

Media är så desperata i att peka på en hoppfull oljesituation att de alltid tar de högsta siffrorna som nämns. När det talats om 3-4 miljarder fat olja på plats, oil in place (OIP) eller original oil in place (OOIP), så snackar media därmed om 4 miljarder fat och hur länge det räcker. Ett halvår för USA nämns. 50 dagar för hela världen nämns förstås inte.

Men OOIP är inte samma sak som olja som kan utvinnas. Tittar man på andra djuphavsfynd så landar man på ca 25% i recovery factor, dvs det handlar bara om 1 miljard fat som faktiskt kan fås upp. Drygt 12 dagars världsbehov, eller 40-50 dagars behov för USA.

Sedan framgår det allt mer tydligt att det rör sig om oljeekvivalenter i BP:s Tiber-fynd. Sannolikt fossilgas, baserat på den värme som råder på 10 000 meters djup.

Dessutom kan man inte få några reservskattningar baserat på ett initalt flöde från ett borrhål. Det är betydligt omständigare och en långsammare process än så.

Ibland ger det här upphov till fantastiska mediagrodor, likt Jack-2. Notera att de 3-15 miljarder fat för hela LTGOM som talades om för Jack-2 är samma 3-15 miljarder fat som BP nu hittade spår av igår. Om man ville tro på 15 miljarder fat för Jack-2, medan det visat sig att det enda som Chevron mfl nämnt kring Jack-2 är försiktiga 300 miljoner fat, så kan man inte addera Tiberfyndet igår. Det ingår i den struktur som refereades till som “fynd” redan 2006. På det här viset kan folk som inte tittar närmare på vad som ligger bakom nyheterna på sikt tro att man hittat 15+15=30 miljarder fat i LTGOM. Först 15 för Jack-2, och sedan 4 för Tiber, och kanske 3+2+1+1+1 för framtida fynd osv.

Skillnaden mellan OOIP och utvinningsbara reserver kan bli humoristisk. Tidigt 2006 annonserade det statliga underfinansierade och underkompetenta mexikanska oljebolaget Pemex ett fynd, Noxal-1, där det först talades om 30 miljarder fat och alltså ett av världen största oljefält någonsin. Fast det var visst OOIP visade det sig. Så sedan gick fyndet runt i media som 10 miljarder fat ett tag och skulle rädda Mexikos krisande Pemex. Fortfarande ett imponerande fynd, som skulle kunna försörja hela världen med olja i hela fyra månader. Fast sen framgick det att det var “kanske lite icke-kommersiell gas”, och hela Noxal har övergivits. Ett citat:

“Tests have been so disappointing that Mexican oil analyst David Shields has labeled Noxal 1 ‘a confirmed failure.’”

Men söker man på nätet på Noxal-1, så hittar man fortfarande främst referenser till 10 miljarder fat.

I oktober 2006 skrev faktiskt DI en intierad artikel om både Jack-2 och Noxal-1, men frågan är om de som vägrar tro på problem med oljeförsörjningen framöver ens läste den? Och den artikeln gick till skillnad från de positiva nyheterna om Jack-2 och Noxal-1 inte världen runt i dagstidningarna.

Men bland de mest fantastiska mediagrodorna hittar man i Brasilien. Alla känner förstås till den enorma potentialen i oljefältet Tupi. Den skall innehålla 5 – 8 miljarder fat utvinningsbara reserver, alltså inte 5-8 miljarder OOIP. Fyndet ligger på 2000 meters djupt havsvatten. Följt av 4000 meter sand och berg. Följt av ett 2000 meter tjockt lager av salt. Där nere, 8000 meter under havsytan, instängt under ett 2km tjockt lager av salt hittar man alltså oljan. Problemet är att salt som bekant är väldigt, väldigt skadligt för metaller, speciellt det stål man använder till rören i borrhålen. Nu kommer nog Tupi i drift tids nog ändå, men det kommer inte vara en stabil drift, och mycket dyr, då rören hela tiden kommer rosta sönder, och nya rör eller borrhål måste göras.

Tupi är inte mediagrodan. Vad som var mediagrodan var Carioca, ett liknande fält i närheten av Tupi. När man borrade efter olja där i april 2008 gick själva högsta chefen för Brasiliens oljemyndighet, Haroldo Lima, ut och pratade om 33 miljarder fat olja (dvs lite drygt ett globalt årsbehov). Världsmedia hängde på och basunerade ut detta världen runt, peak oil-förnekarna ropade titta, titta bevis på att oljan räcker för evigt! Aktiekursen för Petrobras (SAO:PETR3, NYSE:PZE mfl) stack iväg som ett spjut.

Fast det visade sig att detta var Haroldo Lima som hade arrangerat en presskonferens utan Petrobras medgivande och utan ens sin egen myndighets stöd. Oljemyndigheten tog strax avstånd från Limas uttalande, då det helt enkelt inte fanns stöd för några sådana fantasier. Vad som var ännu mer chockerande var att Petrobras gick ut och skarpt förnekade att de ens hade hittat någon olja i Carioca. Borrningen hade inte ens kommit igenom saltlagret och alltså inte ens nått eventuell olja.

På börsen hade under tiden någon eller några aktörer tjänat mångmiljardbelopp på uttalandet. Om detta utretts vidare i det inte sällan korrumperade Brasilien, och hur mycket Lima tjänade på sin improviserade presskonferens, låter jag vara osagt. Men skadan var redan skedd.

Men Limas fantastiska uttalande om Carioca togs som sanning och åkte världsmedia runt. Dementin gjorde det inte. Samtidigt bör man komma ihåg att de där 33 miljarderna Lima pratade om var OOIP, och inkluderade egentligen även Tupi. 25% av 33 miljarder är 8.25 miljarder, dvs lite mer än de 5 – 8 miljarder som Tupi redan sagts innehålla i utvinningsbara reserver. Carioca nämns fortfarande som en av världens största oljefält, fast man inte ens hittade någon olja där!

Media gillar stora siffror, och OOIP är alltid större än utvinningsbara reserver, så det är också det som media redovisar.

Bloggaren Ylven har också uppmärksammat att media inte heller kan räkna. Ett påstått fynd i Iran om 8.5 miljarder fat sades räcka till tre globala årsbehov, men i själva verket räcker det i lite drygt 100 dagar. Om nu siffrorna från Iran stämmer. OPEC-länderna ger inga utomstående insyn i sina siffror, och deras exportkvoter är beroende av hur mycket olja respektive land påstår sig ha. Vill Iran öka sin export behöver de alltså skriva upp sina reserver, vilket sker utan transparens. Fast det lämpar sig kanske bättre för ett separat oljeinlägg.

Man kan notera att den artikel som Ylven hänvisar till nämner bluffen Carioca som ett enormt oljefynd förra året, dvs 2008. Tupi hittades inte 2008 utan 2006, så det måste vara Carioca man menar när man skriver Tupi/Carioca och “förra året” i artikeln.

En sak är dock säker, media gör allt för att överdriva storleken på oljefynd, och skickar inte ut några dementier eller korrigeringar. DI-artikeln ovan är ett av många undantag. Man kan fundera på varför det är så viktigt för media att ge ett intryck om att det finns fantastiska mängder olja, och sedan inte korrigera detta när det visar sig vara fel?

Det handlar inte om de individuella oljebolagen. I fallet Jack-2 så har det aldrig sagts officiellt något annat än man uppmätte 6000 fat per dag, och i intervjuer har Chevron som mest nämnt 300 miljoner fat olja. 3 – 15 miljarder fat, och speciellt den oftast förekommande högre siffran 15 miljarder fat är något som media hittat på, baserat på felciteringar om hela LTGOM-strukturen.

Beror det bara på inkompetens, förnekelse, förhandling eller finns det en agenda om att överdriva mängden olja inför allmänheten?

Vad tror du?