Ukraina: 16 mördade och 130 skadade i rysk dubbelstöt mot Kryvji Rih – tre barn mördade i rysk terrorbombning mot Mykolajiv – ryskt raffinaderi och Ozonlogistikcener bombade

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder analysen?

Avsnitt 134. Ottawakonventionen om truppminor, Finlands fortsättningskrig, Ukraina och Harry Järv.

Varning, långt, men omväxlande, avsnitt. Vi börjar bakifrån denna gång, med lite personhistoria. Sen kommer en del referenser till några käpphästar, regelbaserad världsordning, folkrätt och rättsstatens principer, några rättesnören som jag envist återkommer till, alla tre under stark stress i samtiden.

-0-0-0-

Harry Järv (1921-2009) var biträdande riksbibliotekarie i Stockholm, författare, redaktör för den svenspråkiga kulturtidskriften Horisont med utgivning i Finland, litterär gigant och kulturskribent, ett enmansuniversitet, född i finska Österbotten.

Hans berömmelse i eftervärlden står begripligt på flera ben, han själv förlorade ena underbenet i strid vid Svirfronten under fortsättningskriget 1942-44. Han var plutonchef för en svenskspråkig spanings- och jägarpluton med uppdrag från Mannerheim att maximalt binda ryska trupper i försvarsställning på sin sida fronten. Han ledde och genomförde 200 patrulluppdrag tills under hans sista han förlorade foten, en rysk truppmina.

Han var ”fänriken med kameran”, den var alltid med på uppdragen, och han uppfann uppdragstaktik innan ordet fanns. Han argumenterade, år 1997 i en artikel i Hufvudstadsbladet för att Finland inte skulle ansluta sig till Ottawakonventionen mot truppminor, som då öppnats för undertecknande.

Han säger ”Skall Finland hålla fast vid minvapnet – som är en integrerad del av pansarvärnet – eller skall landet avstå från minorna och sälla sig till de ’respektabla’ ländernas skara? I en militär konflikt skulle alltså priset för respektabiliteten betalas med finländskt blod.”

-0-0-0-

Jo, jag vet, Fredisarna i Sverige har problemformuleringsprivilegiet här. Trampminor här och där, – kvinnor och barn. Fredisarna har aldrig förvaltat sitt uppdrag- fred med skiljedom -– för vilket man fick Nobelpriset 1908, men aldrig senare fullföljt uppdraget att verka för skiljedomsförfarande, jag har skrivit om detta i ett tidigare avsnitt.

Jag har också erfarit det på ett av mina uppdrag till åtskilliga länder som refereras till här på Cornu, nu då Egypten. Efter sexdagarskriget 1967 då Sinaihalvön ockuperades tillfälligt, minerade Egypten kusten i delar av Suezbukten, tilltänkt invasionsstrand, med truppminor. Ingen visste var. Det var nu, långt senare, nödvändigt att komma till kusten för alla tekniska anläggningar, vårt uppdrag. Fanns inte bilväg fanns minröjda stigar. Plötsligt kommer en vildspringande hund och sprängs. Egyptierna visste inte var minorna fanns och kunde inte sanera. Det är inte folkrättsligt acceptabelt, okarterat, oredovisat, oansvarigt. Så gör inget NATO-land, inte med minor som självförsvar.

-0-0-0-

Sakfrågan är att varje tänkande försvarare, militarist eller pacifist begriper att önskar man effektivt försvar mot en angripare gäller att tillskansa sig ett så förmånligt försvarsläge som möjligt, för att kanalisera och avbryta kommande aggression. Ett sätt, som alla begriper, är att skapa förträngning av anfallsriktningar till de geografiska områden där försvararen har en komparativ fördel. Det gäller truppminor såväl som bandvagnsminor och sjöminor.

Sverige har avsvurit sin möjlighet till detta genom att ratificera Ottawakonventionen mot personminor och inte tagit initiativ att frånträda denna. Alla våra grannbönder mot öst, har gjort det, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Saken har allvarliga konsekvenser för Sveriges trovärdighet i NATO i att delta i gemensamt försvar i dessa länder, i staber, i planering, i beslut. Saken är nämligen den att den, i följd av Ottawakonventionen är det i svensk lag är kriminellt att delta i sådan verksamhet, oavsett var, hemma eller utomlands, svensk åklagare kan ingripa och domstol döma upp till fyra års fängelse, i grova fall upp till tolv år.

-0-0-0-

Krax, krax, krax, nu får det vara måtta på olycksfåglarna, är detta ett sidospår, utan egentlig bärande teoretisk eller praktisk betydelse? Nej, här talar vi om asymmetrisk krigföring, Ryssland har aldrig skrivit på Ottawakonventionen och använder truppminor i miljontals medan Ukraina är bunden av sin ratificering att inte använda, och som då inte heller kan frånträda konventionen i krig. Ukrainas problem är att de inte kan truppminera för sitt bästa försvar medan Ryssland frikostigt kontaminerar alla försök till motangrepp.

Asymmetrin är ibland en tillgång, när Ukraina gjorde ett infall i Kursk, och behöll ställningarna under en förvånansvärt lång period innan Ryssland fick upp fronten där, de hade glömt minera.

Men, den avgörande nackdelen för Ukraina är att man inte kommer ur Ottawakonventionen, och Sverige har på samma sätt låst sig, vi har gjort samma misstag. Lär av Ukraina säger alla, ja, stanna då inte kvar fjättrad vid masten. Att nu våga ta upp frågan om att lämna Ottawakonventionen.

Konsekvenserna av att Sverige envist håller sig fast vid Ottawakonventionen är bl a följande:
1. Svenska officerare i NATO-stab i något NATO-land kan inte delta i beslut som berör användningen av truppminor, det är kriminaliserat enligt svensk lag.
2. Svensk trupp kan inte delta in logistik utomlands som innebär befattning med truppminor.
3. Sverige har fått ansvar att leda ett nordligt NATO-förband med stabsplats i Rovaniemi, Finland, dags att gå ut ur rummet när hela försvarspaletten ska diskuteras?
4. Kommer någon fråga upp om planer för svensk potentiell och framtida användning av truppminor för svenskt försvar är det att jämföra med det tankeförbud om kärnkraft som Miljöpartiet genomdrev tidigare under en Socialdemokratisk regering. Verkligheten är sällan ideologi.
5. Sverige har svårt att rekrytera officerare till NATO-staber, b la av medföjandeskäl, och traktamentsskäl. Hemma är bäst, planerbart, och karriärvant. Var är sporrarna?
6. Om svenska officerare blir halvförlamade i att delta fullt ut i NATO:s stabsarbete i försvarsplanering, får väl ÖB koncentrera sina NATO-ambitioner till att fokusera på att använda den förbisedda kåren av specialistofficerare som truppförare utomlands. Officerarna får, omväxlingsvis, stanna hemma, sittfläskvana.

ÖB har alarmerat om detta, för att svenska officerare inte ska bli kriminaliserade utomlands. Ingenting har hänt. Vill vi bli försvarade av NATO, men inte bidra med befäl till samlad kapacitet?

-0-0-0-

Har jag tänkt ut detta själv? Nej, så långt sträcker sig inte min förmåga. Det mesta är derivat av en betydelsefull nyss publicerad artikel på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg, skriven av Patrik Oksanen, Centrum för totalförsvar, Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan och Stefan Forss, docent vid den finska Försvarshögskolan.

Den långa artikeln de producerat är anmärkningsvärd i meningen – inte hävdad auktoritet, utan med kunskap och kompetens i en svårbemästrad fråga, på djupet. Läs den.

https://kkrva.se/sverige-far-inte-gora-om-ukrainas-misstag/

-0-0-0-

Artikeln är anmärkningsvärd i sitt djup och problematisering av humanitet, självförsvarsansvar och etiska avgöranden, folkrätt och konsekvenser för rättssamhället, som vi vill ha det, eller inte. Det ser vi sällan. Det berör i grunden också existentiella frågor. Här skalle man vilja att vår frihetskaplan HMS Repulse skulle komma till hjälp i våra samvetsfrågor. Han, skulle man kunna säga, är starkt efterlyst här på Cornu.

-0-0-0-

Cornucopianer vill se vassa klor, jag tror jag förstår, hej och hå, och av en av de mest närmejslade krigsskildringarna i fält, förutom Väinö Linnas Okänd soldat, är Harry Järvs Permanent patrullverksamhet, En dagbok i bild, utgiven år 2000. Däribland en enda räd, mot ryska värsta nästet resulterade i det som vi jämförelsevis läser om här, utbyteskvoten Ukraina/Ryssland 1 till 6 av fallna i strideller så, vem vet? När Harry Järv med tio mannar i patrull mot ryska nästet ”Fågeln” efter tre dygn i snön hittar en lucka, avancerar de in i värnet med resultatet 0/37+.

Jag vill inte heroisera. Inte någon, inte slagfältet, inga triumfer, alla är förlorare. Jag önskar inte strid, utan fred och mina stödjepunkter är att i fall av angrepp är rimligt att inte ha avsvurit sig essentiella delar av eget och samfällt försvar, där inte motståndaren gjort det.

Jag återkommer, där jag började, till Harry Järv. Han är som en munk, fullständigt underkastande sig själv från sin omvärld, enligt egen utsago bra på tre saker: kommatering, fotografering och närstrid, och samtidigt – för sin breda omgivning och sina läsare en humanistisk gigant, lärosprängd och en vägvisare, han tar berättigad plats i min bokhylla av humaniora. Därtill, vilken inte förminskar honom, krigshjälte och fridsfurste, en paradoxal men välgörande kombination.